Himmelrikets Favorit i september: "För helvete Wiland, kom och hämta morsan"
I en lång intervju med Himmelriket berättar Malmö FF:s målvakt Johan Wiland bland annat om känslorna efter segern mot Elfsborg, tokspel, vad han får höra från andra lags supportrar och varför han vill bli brandman.
Grattis Johan, enligt Himmelriket är du Malmö FF:s bästa spelare i september!
– Ojdå, tack så mycket.
Du låter förvånad.
– Ja, lite. Man blir väl alltid förvånad när man får en utmärkelse. Sen vet jag ju förstås att det har gått bra, och målen jag har släppt in känner jag att jag inte hade så stor chans på egentligen. Det har varit många krigarinsatser från hela laget där jag stått där nere och fått hålla nollan. Det är också tjusningen med att vara målvakt, att man får den delen av beröm när nollan syns. Men, det var väldigt kul att ni tyckte just jag var bäst. Tack igen.
Du verkar vara en höstkille; du vann även förra året i september.
– Så var det kanske. Jag vet att jag har vunnit tidigare, men jag mindes inte vilken månad det var. Har du kollat vilka matcher vi spelade då?
Det var bland annat PSG borta och Real Madrid hemma samt Elfsborg och Djurgården i Allsvenskan, men det jag minns bäst är att vi pratade mycket om hur du blev totalt överkörd av Falkenbergs Araba.
– Ja, just det, ha ha ha. När jag blev påkörd av loket. Det var en jävla gubbe att springa ihop med, så den matchen kommer jag väl ihåg.
Det är väl nästan så att du än idag kan vakna upp mitt i natten, med nervösa ryckningar och kraftiga svettningar, och se framför dig hur Araba springer in i dig?
– Nästan, och vi har en match kvar mot dem dessutom (skratt). Så jag får försöka tänka positiva tankar bara.
Ha ha, men han sitter mycket på bänken numera.
– Han gör ju faktiskt det, men det skulle inte förvåna mig om han får spela mot oss. Numera har de också en annan hyfsat stor kille, vår chilenske vän Carvalho. Fredrik Andersson, han står ju i U21, berättade att när de mötte Falkenberg så var både Araba och Carvalho inne i straffområdet, och där stod de bredvid honom. Han sa, det fanns inte en väg för honom att gå. Nu spelar de dessutom i samma lag. Man kan ju bara skratta åt det. Det känns som att det för min personliga säkerhet är bra om vi minimerar antalet hörnor och offensiva frisparkar (skratt).
September månad i år innehöll fyra matcher: Tre segrar (Göteborg, Elfsborg, Helsingborg) och en förlust (Djurgården). Bortsett från resultaten, så var det väl som spelare fyra roliga matcher att spela sett till vilka lag vi mötte?
– Så är det. Rent prestationsmässigt är det bara i Djurgården-matchen som vi faller igenom, men det är det ju lyckligtvis fler lag som gjort på sistone…
– Det är fantastiskt roligt att se hur vår utveckling har varit det här året, hur många matcher utan förlust vi hade innan Djurgården. Och hur snabbt vi kom tillbaka efter den dåliga insatsen uppe i Stockholm, med två raka vinster. Där vi lite hade kniven mot strupen, och låg fem poäng bakom Norrköping i och med att vi spelade efter dem. Och nu leder vi serien igen. Jag tycker det visar på en jävla styrka i laget.
Vilken är din enskilt bästa match av de här fyra tycker du?
– Göteborg är ju alltid kul att vinna mot, det går inte att förneka. Men för egen del så säger jag nog den sista, den mot Helsingborg. Där låg vi lite pyrt till med spelare, många byten, det var derby och en del att göra för mig. Och där var en räddning i andra halvlek som jag känner var rätt avgörande faktiskt, så jag säger att HIF-matchen är min bästa.
I matchen innan mötte vi Elfsborg, ditt gamla lag. Betyder det något extra för dig när du spelar?
– Nej, inte nu längre. Första matchen tyckte jag var lite halvjobbig, då när vi mötte dem förra säsongen i Malmö. Men annars… Det har planat ut med åren. Jag är så långt borta från Borås idag, och det är nästan åtta år sen jag bodde där och jag har bara min syster och en del vänner kvar där uppe. Om jag hade flyttat hit till MFF direkt från Elfsborg så hade det nog känts mycket mer konstigt, men nu var jag ändå sex och ett halvt år i Köpenhamn innan jag kom hem till Sverige igen.
– Det känns inte som att vare sig Elfsborg som förening eller supportrarna har tagit så illa vid sig av att jag gick till Malmö. Det känns också för egen del som att jag gjorde mitt bästa val genom att komma hit, det har blivit väldigt bra för mig detta. Det är klart att jag känner mycket för Elfsborg som klubb; jag var där så länge och det var ju där allt började. Men nej, inte när jag möter dem.
I den andra halvleken hade du den lilla, men ändå, klacken i ryggen. Skrek de något till dig, eller mot dig rättare sagt?
– Ingenting faktiskt. Nu senast var de väldigt snälla mot mig, i alla fall inget som jag hörde. Tvärtom hörde jag att några sjöng en ramsa som de sjöng för mig förr i tiden, när jag spelade i Elfsborg.
Hur är det annars att ha motståndarlagets klack i ryggen under en match?
– Det är såklart att det blir lite speciellt i de stora matcherna som mot AIK, Göteborg och de där. Då blir det en del alltså. Men det hör till och jag bryr mig inte. Jag kommer ihåg när jag var på Gamla Ullevi när Elfsborg mötte IFK Göteborg för en massa år sen, det var innan arenan byggdes om. Då hade de en stenläktare utan tak på ena kortsidan, och där stod de… vad ska jag kalla dem? De mest berusade människorna. Inte deras klack alltså, utan ett gäng som mest verkade ha en match som anledning för att få supa till det. Man hörde vartenda ord de skrek till mig. Det var sånt som ”men för helvete, Wiland, kom och hämta morsan hemma hos mig nu. Nu har jag haft henne hela helgen och hon är så jävla jobbig” eller kasta pengar mot mig och ”du har ju inga kompisar i Borås, Wiland, köp dig några för fan”.
– Det går ju bara att skratta åt sånt. Är det det bästa man kan komma på så får de gärna fortsätta att håna mig. Såna grejer kommer man ihåg, det är ju bara kul (skratt).
– Annars är det under matcherna saker som ”jävla bög” och ”du är dum i huvudet”, men det rinner ju bara av en när man spelar.
Johan Dahlin berättade för mig en gång att han bara blev ännu mer taggad av att stå med det andra lagets klack i ryggen och höra sånt.
– Det blir nog automatiskt så att man blir mer taggad. Man tycker om att bli hatad, då gör man ju något bra. Om de inte hade skrikit något alls så är man helt likgiltig för dem. Så länge supportrar tycker att man är ett hot mot dem och deras lag, så är det bara kanonbra. Då har man lyckats med något.
Men det är nog en mognadsgrej, tror du inte det? Hade du reagerat likadant när du var 21 år?
– Nej, det hade jag inte. Det är helt klart något som kommer med ålder och erfarenhet. Jag kommer i och för sig inte ihåg hur jag reagerade när jag var i den åldern, men nu är jag så gammal i gamet att jag knappt tänker på vad folk skriker. Låt dem hålla på och ropa, så kan jag hålla nollan åt mitt lag. Lite så.
Om jag helt kort ska sammanfatta dig som målvakt så är det: Lugn, trygg och inget behov av TV-räddningar.
– Det är underbart att du säger det. För jag behöver inte TV-rädda, och jag vill det inte heller. Och min kropp skulle inte hålla för det (skratt). Men det är den skolan som jag har gått i, att man ska stå så mycket och så rätt som möjligt.
Kan Jonnie Fedel fortfarande lära dig något, så länge som du har hållit på?
– Han lärde mig faktiskt en hel del när jag kom till Malmö. Jag var mycket för att krama stolpar tidigare…
Krama stolpar?
– Att man kommer väldigt nära stolpen. Säg att en spelare kommer ner längs kanten för att lägga ett inlägg – i stället för att jag som tidigare gick ner och tog tag i stolpen och höll i den, så tar jag några steg upp numera. Kommer han långt ner i banan kan han ändå inte skjuta på mål, och skulle han göra det mot förmodan så hinner man dit även om man är en bit ifrån stolpen. Nu har jag kortare väg ut till mitten när inlägget väl kommer. Har jag stått och kramat stolpen har jag däremot en väldigt lång resa ut mot straffpunkten.
– Sådana småsaker gör att jag behöver röra mig mindre. Det kan handla om spel ute på planen också, där bollen förflyttas från mitten av planen till en kant. Då kan jag spara kanske ett och ett halvt steg i sidled, vilket gör att jag exempelvis står mer beredd på en tillbakaboll från en av våra försvarare.
– Så Jonnie har absolut lärt mig en del. Och jag är tacksam att jag fortfarande vill och kan ta åt mig av lärdomar. För en del äldre spelare vill absolut inte ta till sig grejer, de resonerar lite som ”ni har köpt mig för den jag är, och jag spelar mitt spel”. Men jag vill bli så bra som jag bara kan bli. Känner jag att något verkligen kan hjälpa mig, då vill jag förstås ta till mig av det.
Den här säsongen, om vi hoppar över AIK borta…
– Tack.
Varsågod. Bortsett från en del ingripande där så har det varit rakt igenom stabilt. Det ser såväl enkelt som tryggt ut, något som ger både resten av laget och oss på läktarna en ro, om man får säga så. Rankar du årets säsong högt om du tittar på din karriär?
– Ja, det gör jag. Men inte bara för egen del. Försvarsmässigt rankar jag den här säsongen väldigt högt. Trots att vi har bytt backar ofta, så känns det ändå i år som att jag känner spelarna mycket bättre än förra året. Individuellt också. Det gör det lättare för mig att samarbeta med dem, även om någon försvinner och en annan ersätter. Jag behöver inte känna att jag behöver spela med två mittbackar i 20 matcher för att jag ska känna mig trygg, det räcker att en av dem spelar. För jag känner ändå den andre, som kommer in, från utanför planen och då blir det lättare att läsa av hur jag ska reagera.
– Det ger mig trygghet att känna så. Att inte bli uppstressad av alla förändringar. Som när Behrang (Safari) kommer in i mitten; han har spelat på den positionen på en del på träningar och jag har fått lära känna honom där. Man måste ta till sig sådana grejer under träningar, för sen är det match och då är det inte upplagt för några misstag. Då blir det lite igen kniven på strupen.
Kände du inte den kniven i så fall i slutet av matchen mot Elfsborg när Pa Konate helt plötsligt var tvungen att spela mittback?
– Jo, först, men då sa jag till honom att spela enkelt. Och det gjorde han. Han är ingen van mittback men han är en väldigt duktig fotbollsspelare. Så jag sa till honom att ta ner bollen och skjuta iväg den om han kände sig otrygg så kommer vi upp med laget. I stället för att börja dribbla, som man kan göra som ytterback. När jag märkte att han följde mina råd första gången, då kändes det att han hade fattat, han hade lyssnat på mig. Då blev jag trygg.
Efter att Erdal Rakip gjorde 1-0 i slutet… Förresten, hur reagerade du på det målet? Minns du? Uppe på läktarplats blev det helt galet.
– Jag trodde faktiskt inte att jag skulle fira det så mycket som jag gjorde med tanke på att det trots allt var mot min gamla klubb. Men jag blev så fruktansvärt lycklig. Det betydde så mycket för hela klubben att vinna den matchen. Så i ett sånt läge går det inte att hålla några känslor inne.
– Det är ett helt fantastiskt mål Erdal gör där. Jag fattar inte hur han lyckades tråckla sig igenom så många elfsborgare och få in den bollen. Ännu starkare var det målet sett till alla våra skador och att vi inte var fullt lag på planen. Ja, herregud vilken jävla eufori man upplevde där!
Efter det målet återstod det bara ett par minuter, men Elfsborg hann med att skapa två chanser. Hann du bli lika orolig som jag på läktaren blev?
– Det blir man inte. Man är så inne i det så någon oro känner man inte av. När nicken gick över kände jag bara att det var lugnt. Den andre nicken, när jag har bollen i famnen, där märkte inte jag hur ren han var. Däremot har jag sett situationen på teve efteråt, och hade jag under matchen vetat om hur fri han fick stå, då hade jag blivit galen.
I de här intervjuerna runt månadens spelare ägnar vi oss uteslutande åt det som har varit, men det har varit mycket uppmärksamhet ett tag runt Markus Rosenberg som berättat när han lägger av. Ni är i samma ålder så, vad gör du om fem år?
– Om fem år är jag 40. Då hoppas jag att jag har lagt av (skratt). Då bor jag i Stockholm, och förhoppningsvis har jag gift mig med min älskade Christina Sellberg och lever ett fantastiskt liv med henne och våra tjejer.
– Men vad jag gör om fem år är en jäkligt bra fråga. Jag hoppas att jag har hittat ett arbete som jag tycker är roligt. För jobba måste man, och det kan förstås bli med något som bara är för pengarna.
Vad kan du se dig jobba med?
– Jag blev lite tagen av brandmans-yrket när vi spelare fick göra en brandövning. Vi fick testa på att rökdyka och släcka bränder i en container bland annat. Det var jävligt coolt. Jag blev riktigt intresserad av det. Men om jag håller för det när jag är 40 år, lagt av med fotbollen och är så ledbruten att jag inte kan gå, det vet jag inte (skratt). Men förhoppningsvis ska jag få praktisera på en brandstation i Malmö i november. När vi hade brandövningen frågade de om någon var intresserad av att testa på det, och jag hoppade på det direkt.
Din tjej, din blivande hustru, bor i Stockholm och jag vet att hon av praktiska skäl har svårt att flytta till Malmö, och att det här särbolivet inte är något som lockar hur länge som helst. Är det så att du, efter att ditt kontrakt med MFF går ut i slutet av 2017, kan tänka dig att avsluta karriären i en Stockholmsklubb?
– I de tankarna har jag inte funderat överhuvudtaget kan jag ärligt säga. Mina tankar har bara varit att bo där uppe, så jag vet faktiskt inte. Jag kan inte ta ett sånt beslut här och nu. För stunden är det bara Malmö som gäller och jag älskar att spela i den här klubben. Det hoppas jag att alla ser som kollar matcherna och hör när jag pratar om föreningen. Malmö FF betyder riktigt, riktigt mycket för mig. De hjälpte mig ur en situation när jag hade det jobbigt fotbollsmässigt och jag har fått uppleva så oerhört mycket roligt.
– Jag känner att jag har mycket att tacka klubben för, och än så länge tänker jag inte i de banorna vad som händer efter 2017. Och då är jag 36, nästan 37 som jag blir i januari 2018, och då kanske jag känner i min kropp att det här går inte längre. Det vet man inte. Fast så länge kroppen håller och huvudet är med vill jag gärna fortsätta att spela fotboll, men så fort jag inte hänger med kommer jag att lägga av direkt.
Du talar väldigt gott om MFF. Skulle du lyssna om Daniel Andersson kommer med ett förslag på förlängning, med det här långpendlandet till Stockholm i åtanke?
– Absolut! Det är till och med så att min sambo… min särbo, menar jag… sagt att ”det är klart att du ska lyssna på det”. Hon tycker det vore dumt av mig om jag inte fortsätter med min karriär i en klubb som jag älskar att spela för, bara för att vi inte kan bo permanent ihop under ytterligare något eller några år. I så fall får vi klara av att bo så som vi gör idag, med den ene i Malmö och den andre i Stockholm. Det är skönt att ha det stödet från henne.
Det förstår jag.
– Ja. Så skulle de (MFF) komma så är jag väldigt lyhörd.
Jag får tacka för samtalet. Jag hade förberett några få frågor, men jag vet sen tidigare intervjuer med dig att fler behövs inte, för tiden rinner ändå iväg. Nu har vi suttit i snart 40 minuter.
– Visst är det gott när det blir så. Och jag tycker att när ni ringer, ni inifrån MFF-kretsar, så är det klart att… Ni lägger stora pengar på att komma och se oss spela match efter match både hemma och borta, och ni är genuint intresserade av hur vi är, vad vi tänker, vad vi tycker, vad vi känner inför matcher och så vidare. Jag tycker det är självklart att vi ska dela med oss i största möjligaste mån.
– Jag vet att alla inte tänker så, men för mig är det självklart att man kan bjuda på sig själv. Inte till all media, men när det handlar om MFF:are som är ute efter mer än rubriker och när det riktar sig främst till himmelsblå supportrar, så ska man dela med sig av sina erfarenheter. Man får också så mycket tillbaka om man gör det om inte annat.
– Förresten, på tal om att bjuda på sig själv, såg du när (Mattias) Svanberg gjorde 2-0 senast? Såg du hur jag firade det målet?
Nej, det missade jag.
– Fy fan, det är nästan så man skäms (skratt). Jag ser så lökig ut. Det var Jonnie (Fedel) som efteråt kom och med ett leende sa, ”Johan, kom med här så ska jag visa dig en sak”. Vi har en kamera som kan visa bilder i 360 graders vinkel, så man kan se allt både bakifrån och framifrån och från sidan. Då visade Jonnie bilder på mig bakifrån, när jag springer och gör två hoppsteg in i målet, tar tag i nätet, skakar det mot supportrarna, sen går jag ut ur målet och går med armarna i vädret. Sen helt plötsligt får jag ny energi och springer mot supportrarna på nytt och går ner i en ställning så att det ser ut som att jag sitter och skiter. Och så skakar jag på armarna närmast okontrollerat.
Ha ha ha, ni era stackare kommer inte undan sådant. Allt filmas. Jag skulle inte vilja ha mig filmad på läktaren när Erdal gjorde målet mot Elfsborg. Jag har en del minnesluckor men kommer ändå ihåg hur jag står och skriker rakt upp mot himlen, saliven flyger, jag hoppar och viftar med armarna och så slutar det med att jag kramar om en vilt främmande människa.
– Ha ha, fan vad sånt är underbart. Jag kommer ihåg hur jag lyssnade på ett radioprogram en gång, där en kvinna ringde in och bad om det bästa dejtingtipset. Och fick svaret, gå på en fotbollsmatch helt ensam; du kommer till 100 procent att träffa någon du inte känner sen tidigare. Du kommer garanterat att få krama någon bara rätt lag gör mål. Och vips, så har du kanske hittat din själsfrände.
– Sådana där lyckoutslag hittar du inte i det vanliga livet. Jag tror att det är många utanför fotbollen som har svårt att förstå den ofattbara glädjen man ibland får uppleva. Som min farsa, jag ser aldrig honom så glad annars som när vi vinner en match och det har gått bra för mig. Då står han och hoppar. Alltså, min farsa är ingen hoppande människa direkt och han står ju inte precis på jobbet och gör det för att han fått en löneförhöjning till exempel.
Nej, precis. Att som vuxen hoppa och skrika som en galning utanför matchen så att säga, är ett beteende som skulle kunna få en inspärrad.
– Precis. Och det är ju så skönt att få använda och göra det som man inte kan annars. Att bara få släppa alla spärrar.
Än en gång grattis till att ha blivit framröstad till månadens bästa spelare, Johan!
– Tack så hemskt mycket.
***
Spelare (och antal poäng)
1. Johan Wiland (27)
2. Markus Rosenberg (25)
3. Behrang Safari (19)
4. Anders Christiansen (16)
5. Anton Tinnerholm (10)
6. Jo Inge Berget (5)
7. Enock Kofi Adu (4)
7. Magnus Wolff Eikrem (4)
9. Alexander Jeremejeff (2)
***
Varje redaktionsmedlem lägger sina röster på tre spelare, där den bästa får 4, den näst bästa får 2 och den tredje bästa får 1 poäng.
Ni som följer Himmelriket på Facebook har också haft möjlighet rösta på era favoriter. De tre spelare som fick flest röster sammanlagt har därefter tilldelats 4, 2 respektive 1 poäng och läggs till redaktionens val.
Dessa tre blev i tur och ordning: Johan Wiland, Markus Rosenberg och Anders Christiansen.
