Himmelrikets Favorit i april: "Vill berätta för Malmö var jag står"
Ibland är det oerhört jämnt mellan några spelare som kan vinna titeln Himmelrikets Favorit. Den här månaden rådde det emellertid inga tvivel, i stort sett alla var överens om att Guillermo Molins är månadens spelare.
Grattis, Guille!
– Tack så mycket. Det var kul att höra.
Det har varit en fantastisk månad, eller hur?
– Ja, det har det varit.
Känner du själv att du är i en absolut toppform?
– Nej, faktiskt inte. Därför blir jag lite undrande när man läser i tidningar att ”Molins är i toppform” eller ”Molins hysteriska form”. Detta känns ärligt talat som mitt normaltillstånd, vilket känns skönt både för mig och för laget att veta att det går att få ut mycket mer av mig. Och det samma gäller en hel del andra spelare i laget vill jag tillägga; de har också mer att ge trots att det redan ser riktigt bra ut.
Alla spelare kommer emellanåt in i en sån där hysterisk form. Jag tänker, hur kommer det att se ut då när du spelar?
– På slutet av förra hösten kände jag att jag var på väg mot en sådan form. Sen tog ligan slut och därefter måste man börja om för att hitta det igen. När vi började säsongen i år var det rätt dåliga insatser från mig, men så fort Svenska Cupen körde igång märkte jag hur det gick åt rätt hål för egen del. Nu är formen på uppåtgående och det känns som att det närmar sig en topp.
På papperet är du yttermittfältare, men så ser det inte riktigt ut i verkligheten, utan du har en väldigt fri roll, inte sant?
– Ja.
Trivs du med den rollen?
– Det gör jag. Det var Åge (Hareide) väldigt tydlig med i början när han kom, att jag kanske har namnet yttermittfältare när man tittar på laguppställningen. Däremot ska jag jobba över mycket större ytor än att hålla mig på kanten, sa han. Samtidigt blir det lite så att när man jobbar över stora ytor offensivt, att hålla sig i rörelse och vara ett passningsalternativ eller att själv driva med bollen mot mål, så blir det att defensiven blir lite lidande. Åge säger att det ska vi kunna klara av ändå, att det är värt det, och det är jätteskönt att höra från tränaren att man har fria tyglar.
Det ställer extra stora krav på Miiko Albornoz förmodar jag.
– Jo, det blir det ju. Fast vi har pratat mycket om det också. Miiko säger att när jag vill gå, då ska jag gå och då stannar han kvar. Ibland känner jag att jag lämnar ut honom lite för mycket, när motståndarna kommer två mot en, men då har jag kanske varit över på vänsterkanten eller tagit en löpning mellan våra båda forwards och då blir det jättesvårt för mig att hinna tillbaka. Men det känns inte rätt när man joggar tillbaka och man ser att han har två stycken mot sig.
Du och Miiko hade ett riktigt bra samarbete, på tal om det, i matchen mot IFK Göteborg, något som ledde fram till 1-0.
– Verkligen. Och just den matchen skulle jag säga är min bästa för månaden. Det var skönt att komma tillbaka från avstängningen för jag hade gått och varit förbannad i två veckor och fått se mitt lag från läktaren. Så det var underbart att få komma tillbaka och bidra på det sättet som jag gjorde.
Ska vi snabbt gå igenom matcherna nu när vi ändå är inne på ämnet? Göteborg var den första i april. Har du något mer du vill tillägga, och då framför allt om dina egna insatser?
– Där gjorde vi en väldigt bra första halvlek. Jag hade varit sjuk ett tag innan dess, och det blev väldigt tufft i andra halvlek. Åge och jag hade pratat i halvtid om att han skulle lyfta ut mig vilket han också gjorde. Två fina mål blev det från mig.
Verkligen. Vilket är du mest nöjd med?
– Jag önskar att chippen hade gått 20 centimeter högre upp så att han inte hade rört den. Därför säger jag det första målet, för det var ett mer perfekt avslut.
Är det sånt som kan störa dig att bollen inte kliniskt går in?
– Ja, det kan det verkligen. Man vill ju att den ska gå in utan att någon rör den, då känns det som ett riktigt snyggt mål. Men å andra sidan, det blev ju mål och det var rätt viktigt för hur matchen sen slutade.
Matchen därpå var det Gefle hemma.
– Jag kände mig fortfarande sjuk, fast jag hade som sagt missat några matcher tidigare och ville verkligen spela den här. Det är nog min sämsta insats under månaden, och det gick väl bara okey där. Det var inte en match som jag var jättenöjd med efteråt.
Så var det Örebro borta.
– Örebro borta var bra; ett mål och en assist. Jag är nöjd med mitt spel - rätt så bra beslutsfattande och inte alltför svårt spel. Jag brukar spela så enkelt som möjligt nuförtiden.
Är det något som du kommit fram till, att det är bättre att spela enkelt?
– Ja, du vet, man lär sig… Jag har inte varit utomlands jättemycket, men man förstår rätt snart att det är ett vinnande koncept. Att inte bara dribbla för dribblandets skull, bara för att det ser fint ut, utan det ska ha ett syfte i så fall. Om man kan vägga sig förbi och få tillbaka bollen i en bättre position så är det att föredra i stället för att lägga energi på att dribbla och trycka undan sin motspelare. Det är något som jag tycker att jag har förändrat mycket sen min förra sejour i MFF. Då ville jag dribbla just för dribblandets skull, eftersom det var något som jag var bra på. Nu gillar jag bättre att kombinera mig fram, hitta forwards och söka egna lägen.
Men detta är något som du själv kommit fram till, eller har du också fått påpekanden från tränare?
– Nej, det är helt mitt eget beslut. De bästa spelarna gör det så enkelt som möjligt. Kolla på Cristiano (Ronaldo), visst kan han ta några dribblingar, men oftast är det en passning och så löper han iväg och får tillbaka bollen i ett friläge. Det är klart att det funkar ibland att dribbla sig förbi, men jag tappade lite snabbhet i och med min skada. Det är bara att inse och sen förändra sin spelstil.
Å andra sidan finns det tillfällen där du dribblar alltjämt, och där det ser så retfullt enkelt ut när du nästan tar en promenad runt en back med bollen vid fötterna. Jag kan tänka mig att det är rätt roligt när det händer.
– Ha ha, ja det är väldigt roligt. Men det är sånt som jag får tacka min skada för; där fick jag tio månaders ordentlig uppbyggnad och jag har blivit väldigt mycket starkare sen jag kom hem. Det känner jag ju också på planen.
Efter Örebro-matchen var det Djurgården hemma.
– Det var en match som jag faktiskt är stolt över, och då pratar jag inte om mig själv utan om laget. Att vi lyckades spela vidare på samma sätt trots baklängesmålet, och vi fortsatte att trycka och trycka och vi gav oss inte. Vi spelade på vårt sätt så som vi ska göra, vi tryckte dem längre och längre ner i banan för varje minut som gick. Och lite symboliskt kom 1-1-målet i 45:e minuten. Så jag är nöjd med den matchen och gjorde dessutom ett mål.
Märkligt ändå att månadens bästa match, vilket många andra också anser, innebär månadens enda poängtapp.
– Så är det. Vi har snackat om det i laget och vi är mest nöjda med den matchen. Frånsett ett antal detaljer då, men sett över 90 minuter är det den bästa vi har gjort. Och just i den matchen tappar vi två poäng. Sån är fotbollen ibland. Sen spelade vi mot Norrköping i omgången därpå, nu senast alltså, och där skapade vi inte jättemånga lägen, men när vi väl kom fram var vi distinkta.
Verkligen, för i den matchen imponerade ni inte alls på samma sätt som tidigare. Eller det är delvis fel sagt. Ni imponerade inte lika mycket fram till att de gjorde 1-1, men något som däremot var imponerande var hur ni nästan direkt gjorde 2-1 och sen spelade av matchen. Förvisso hade Norrköping någon målchans i slutet men på det stora hela ”dödade” ni matchen genom att flytta bollen inom laget.
– Första halvlek var väldigt dålig, men sen får vi mål direkt och vi spelar upp oss. Därefter har vi kontroll på matchen tycker jag. Det är ju så att vi har många offensiva spelare och det kan bli ett hårt jobb för Halsti och mittbackarna att freda sig. Vi är många som sticker iväg, vilket vi gör ofta. Ibland blir det så att vi går till anfall och tänker att vi ska lyckas, men så misslyckas vi offensiva spelare och så blir det omställningar. Allra oftast reder de ut det, men den här gången klarade de inte det.
– Det var vi förstås inte nöjda med utan gick ihop i en liten klunga och sa att vi skulle vända på det. Och det gjorde vi. Det är också en väldigt stor styrka som vi har i laget; vi viker inte ner oss bara för att det kanske inte ser så bra ut, eller blir nervösa över att de gör 1-1. Vi ställer om direkt och börjar på nytt. Och den här gången lyckades det.
Var det du som lagkapten som samlade ihop klungan?
– Alltså, det var inget ihopsamlande, det var mer att vi gick tillsammans upp mot mittcirkeln för att göra avspark. Någon måste ju säga något där, och då har det blivit mitt jobb att säga de grejerna.
Vad sa du för något?
– Att vi ska visa vilka vi är, att vi inte ska åka härifrån med bara en poäng. Det räckte med de orden, och så gjorde vi mål i ett anfall strax därpå. Därefter kontrollerade vi matchen och lät dem knappt röra bollen sista sex-sju minuterna.
Är du förvånad över den här fantastiskt fina starten?
– Nej, det är jag inte. Vi är ett väldigt bra lag och vi tycker alla, när vi pratar om det, att vi är bäst i Sverige. Fast det är inte alltid klass slår vilja, och då måste vi komma upp i den standard som behövs. Åge säger ofta att mot de andra allsvenska lagen, räcker det att vi kommer upp i par. Om vi kommer upp i par så är det ingen som slår oss. Men det är inget som kommer självklart, utan något som vi hela tiden måste kämpa med. Kommer alla spelarna upp i den nivå som vi vet att vi har, då ska det räcka.
Är du förvånad över hur väl samarbetet fungerar med Magnus Eriksson och Markus Rosenberg då?
– Nej, det tycker jag inte heller att jag är. På två matcher i höstas hittade ”Mange” och jag varandra. Vi tänker fotboll precis likadant. Därefter kommer det in en duktig forward till, som tillför en helt annan dimension. I fjor fick jag mer eller mindre tvinga mig själv att ta löpningarna i djupet; samma sak finns i hans ryggrad att göra. Han tar de löpningarna och vi i laget ska hitta in bakom försvararna och ge honom den platsen. ”Mackan” är en väldigt bra spelare och bra spelare funkar nästan alltid väl ihop.
Är bägge två lika enkla att spela med?
– Ja. På olika sätt, men det är bägge väldigt tydliga med vad de vill ha. Och ju längre och mer vi får spela tillsammans, desto bättre blir det.
Ni ser ut att ha oerhört roligt tillsammans på planen.
– Det har vi också.
En vanlig fråga i media, främst hos krönikörer är: Vilket lag ska egentligen kunna stoppa detta MFF? Är det som spelare lätt att ta till sig detta beröm och kanske ta saker för givna och bli aningen övermodiga eller bekväma om du så vill?
– Nej, nej. Vi har nu 16 av 18 poäng, och vi är inte helt nöjda med den utdelningen hur konstigt det än må låta. Vi stör oss väldigt mycket på de två tappade poängen mot Djurgården, och det tyder på sundhet tycker jag. Vi har en vilja att alltid bli bättre, och inte känna att vi är på topp. Och det är vi inte heller, för vi vet att vi har mycket mer att ge rent spelmässigt. Där har funnits några matcher som stått och vägt där vi gjort ett mål i slutet, eller fått kämpa hårt när vi inte kommit upp i den standard som man kan begära av oss. Det är å andra sidan väldigt skönt att fundera på vad som händer när vi kommer upp i en riktig toppform, om det har gått så här bra hittills.
I veckan dök nyheten upp att du och Malmö FF förhandlar om ett nytt kontrakt, trots att du har två år kvar på ditt nuvarande. Vill du kommentera det?
– Man ska inte gå några händelser i förväg. Så här är det, dagen efter Örebro-matchen gick jag in på ”Dannes” (Andersson) kontor, utan att prata med min agent eller någon annan, och sa till honom att jag skulle vilja förlänga. Han blev väldigt glad. Men sen är en förhandling en förhandling, och det är absolut ingenting som är klart. Det kan ta tid också. Varför undrar du kanske. För att det är så här jag känner just nu. När sommarfönstret öppnar kommer det att komma en massa rykten och därför vill jag redan nu säga hur jag känner innan allt det drar igång. Jag vill berätta för Malmö var jag står och så får vi se var jag står hos Malmö.
Det lär finnas en klausul med Anderlecht som ger den klubben en stor del av en eventuell övergångssumma om/när du lämnar för Europa igen. Förändras den klausulen om du förlänger med MFF ytterligare några år.
– Nej, det gör den inte. Malmö fick mig gratis och i någon form måste Anderlecht få betalt. De visste ju ändå att jag är en duktig spelare men att jag måste få speltid. De är ju inte dumma. Om jag blir såld igen så vet de att de kommer få mer för mig än när de köpte mig. Och det är klart att de gärna vill ha de pengarna.
– Det var ju också så att Malmö inte var säkra på min status, fansen var inte säkra på min status, men jag visste hela tiden vad jag kunde bara jag fick komma igen på nytt. Jag sa det också när jag kom hem, att jag hade blivit en bättre spelare. Att det var en tidsfråga innan jag skulle hitta tillbaka. Det gick faktiskt mycket snabbare än jag trodde. Jag trodde att det skulle ta till den här säsongen innan det blev så här bra, men det tog bara tre-fyra matcher. Men vem vet vad som hade hänt om jag hade prickat stolpen mot Kalmar i stället. Ibland kan det vara små detaljer som gör skillnaden.
En stor detalj i det hela är att du har varit bäst i april, Guille. Än en gång stort grattis!
– Tack så jättemycket.
Det känns som att det kan bli fler sådana här samtal framöver.
– Det hoppas jag (skratt).
***
Den här intervjun gjordes innan matchen mot Helsingborg i Svenska Cupen.
***
Spelare (och antal poäng)
1. Guillermo Molins (62)
2. Markus Rosenberg (36)
3. Magnus Eriksson (7)
3. Markus Halsti (7)
5. Filip Helander (6)
6. Mikko Albornoz (1)
***
Varje redaktionsmedlem lägger sina röster på tre spelare, där den bästa får 4, den näst bästa får 2 och den tredje bästa får 1 poäng.
Ni som följer Himmelriket på Facebook har också haft möjlighet rösta på era favoriter. De tre spelare som fick flest röster sammanlagt har därefter tilldelats 4, 2 respektive 1 poäng och läggs till redaktionens val. Dessa tre blev i tur och ordning:
Guillermo Molins, Markus Rosenberg och Markus Halsti.
