Himmelrikets Favorit i maj: "Det finns inga situationer som jag är rädd för"
Det kommer väl inte som någon större överraskning att Himmelrikets redaktion har röstat fram Mathias Ranégie till maj månads bästa spelare. Tämligen överlägset vann han före fyra stycken mittfältare.
Grattis Mathias, Himmelrikets Favorit i maj!
– Tack ska du ha, det var kul. Det har varit en bra månad spelmässigt, det tycker jag. Jag har fått göra några mål och där har varit en hel del viktiga matcher. Jag har känt att jag har varit viktig för laget, men laget har också oftast spelat riktigt bra, vilket har gått ut över min prestation. Sånt går gärna hand i hand.
Känner du själv att du lite har växlat ut efter en aningen trögare april?
– Alltså, som jag sa: jag tror att det har mycket med laget att göra. Tittar man på våra matcher spelar jag bättre när laget spelar bra. De första allsvenska matcherna var inga höjdare och då är det svårt att som enskild spelare hitta sin egen rytm. Sen har vi också lärt känna varandra bättre i laget. Till exempel tycker jag att det har gått riktigt bra när Daniel (Larsson) och jag fått vara tillsammans där uppe på topp. Så förutsättningarna har blivit lite bättre efterhand som säsongen rullat på. Jag skyller nog lite på att det har med det att göra.
– Men visst, absolut; jag spelar bättre nu än vad jag gjorde i början av säsongen.
Här i maj har det blivit mer 4-4-2 på bortaplan än 4-5-1. Det påverkar din prestation alltså?
– Jo, så har det känts, i alla fall om man tittar tillbaka på de sista matcherna. Å andra sidan spelade vi till stora delar en fantastisk fotboll mot Djurgården, men det är så nödvändigt att våra mittfältare gör väldigt, väldigt bra matcher för att det ska bli positivt med 4-5-1. De måste spela på sin högsta nivå allihop. I första halvlek mot Djurgården hade vi mycket rörelse och då är det inga problem för mig att spela ensam anfallare. I andra matcher med samma spelsystem har det inte varit lika rörligt och då ser det inte alls lika bra ut. Då är det bättre att vara två anfallare. Fast det är Rikards ansvar att ta ut laget.
I Häcken var du ensam forward, så det är ju inget konstigt egentligen för dig att vara det.
– Precis, men där hade vi en slags släpande anfallare som var nere och vände upp. I Malmö har vi inte riktigt det. När vi spelar med fem mittfältare har vi ingen nummer 10; den där Wandersontypen finns inte hos oss, om du förstår vad jag menar.
Det ser ut att göra ont att spela fotboll mot dig.
– Så är det nog, ja.
Jag inbillar mig att till exempel i matchen mot Helsingborg så kan du göra nästintill vad som helst, för du har satt dig i sån respekt i början av matchen. Deras backar vet att det kommer att fortsätta göra ont om de går in mot dig. Håller du med?
– Det är helt klart ett psykologiskt spel som försiggår där ute. Man har en kamp mot det andra lagets försvarare, och det handlar mycket om det mentala. Kommer du bra in i en match och han kommer in lite fel, så får jag ett övertag. Trycker jag till honom så han får lite extra ont i början, så vill han kanske inte vara lika nära nästa gång. Då får jag mer yta. Det är ett spel i spelet kan man säga.
Känner du själv någon gång att ”det här kommer att göra riktigt ont om jag går in i den duellen”? Så att du blir rädd?
– Det var lite så mot Wien (september 2011, där Mathias nickade in 1-2-målet i hård kamp med Austria Wiens målvakt, reds. anm.) att jag kände att ”här kan det komma att göra jävligt ont”. Men jag klarade mig ändå ganska lindrigt ur den situationen. Annars så, nej det finns inga situationer som jag är rädd för.
Vi lämnar smärta och går över till glädje. Du har haft en väldigt lyckosam majmånad, och det är ju också därför vi har det här samtalet nu. Vi har mött Mjällby, Åtvidaberg, HIF, IFK Göteborg, Elfsborg och Sundsvall. Är där några matcher som du är extra nöjd med för egen del?
– De sista matcherna har det gått jämnt bra tycker jag. Sen får jag framhålla Elfsborg förstås, eftersom det blir ett avgörande mål som jag gör där. Det kommer man alltid ihåg lite extra. Sen har vi Helsingborgsmatchen, där vi som lag spelar ut och visar upp en fantastisk fotboll. Fast där gör jag inte det avgörande målet och vi hade nog vunnit ändå. Mot Åtvidaberg har vi en jobbig början och kanske är det inte en spelmässigt bra insats från vår sida, men jag gör till slut två mål, varav det ena i sista sekunden, och vi vinner. Det finns många matcher där som är bra på olika vis, kan man säga.
Fast är inte känslan lika skön när man än gör mål? Gör inte ett mål inför 23000 människor att det blir lite extra värt, nästan som ett avgörande mål?
– Nej, det har med vad det står i en match och vad det står på klockan – vilken betydelse målet får i sig – att göra. Sen kan man jämföra det med prestationen när man gjort ett annat mål. Men att göra ett mål i sista sekunden som ger laget tre poäng, och dessutom efter en snygg prestation; det betyder väldigt mycket för en personligen.
Jag förstår, men tänkte mer på att de som gör mål i derbyn alltid blir ihågkomna och att det därför har extra stor betydelse. Förstår du vad jag menar?
– Absolut, och jag köper resonemanget. Och det var ett häftigt mål, inte tal om annat. Det var derby, på hemmaplan, alla parametrar för ett viktigt mål fanns förstås. Det var en bra dag kan man säga, men samtidigt: vi hade nog vunnit ändå, även utan mitt mål. Det hade vi inte gjort mot Åtvidaberg eller Elfsborg.
Har MFF ändrat spelsätt?
– Vad tänker du på?
Nu är det väldigt många långa bollar upp på dig och allt mindre kortpassningsspel.
– Nja, det är nog mer så att det har funkat bra att skicka upp dem mot mig. Det är en sak. Sen är det också upp till mittfältarna. Vill de ha bollarna på rätt ställen så kommer backarna att slå upp till dem. Det är väl mest Ivo (Pekalski) som gärna kommer lite längre ner, medan de andra mittfältarna hellre vill ta andrabollen högre upp i plan. Men det är inget som vi har uttalat att det ska vara så. Det är då mer i början av matcherna som vi säger att vi ska lägga bollen långt så att vi trycker ner det andra laget. Och det har ju fungerat väldigt bra på hemmaplan.
Just det här långbollandet blev närmast parodiskt mot Sundsvall. Det fortsatte ju även efter att du lämnat i första…
– Det tyckte vi på bänken också, och vi förstod inte riktigt det. Men det där är mittfältarnas ansvar. Det är de som ska ta in oss i matchen, de som ska bestämma hur bollarna ska komma. Kräver de att få bollen från försvaret så får de den också. Jag tycker inte att det var speciellt rörligt från någon lagdel egentligen, och då blir det svårt för backarna. Och det är bättre att de slår den lång än att passa in den på mittplanen som vi där förlorar.
Och det blev ju förvisso mål på en sådan långboll också.
– Ja, det gjorde både Daniel och Alex bra där. Men i längden funkar det inte förstås.
Vad hände egentligen med dig som gjorde att du var tvungen att byta där? Var det något med knäet?
– Ja, det var ena knäet som jag haft lite problem med, som har svullnat upp och sådär. Sen på plastgräset blev det en reaktion och det kändes som att det skar varje gång jag tryckte ner benet. Då var det bättre att sätta in en fräsch gubbe. Som kunde göra jobbet bättre.
Uppehållet kom lägligt således?
– Ja, det kan man absolut säga. Jag tror att jag behöver vila och belasta knäet så lite som möjligt.
Förstör det dina semesterplaner nu då?
– Nej, inte mer än att det blir lite mer rehab än vad jag hade tänkt mig.
Men du kan fortfarande åka till Berlin?
– Det blir ingenting med det. Det var vissa som drog sig ur, så den resan ställer vi in.
Vad tråkigt. Berlin är ju en kanonstad.
– Mm, jag vet.
Domarna har stått i fokus under våren. Som vanligt kan man säga. Om vi för en gångs skull hoppar över att nämna de mindre bra och koncentrerar oss på de bättre: Vem är Allsvenskans bästa domare?
– Jonas Eriksson tycker jag är väldigt bra. Det är väl han som står ut. Fast jag lägger litet fokus på domarna. Jag vet att många spelare lägger mycket fokus på dem, de kommer ihåg när den eller den domaren dömde, men jag bryr mig inte så mycket om sånt. Ibland är det dålig kvalitet och ibland gör de en jättebra match. Det är svajigt, men man har vant sig vid det. Man får bara hoppas att sånt jämnar ut sig. Det känns som att det är lika för alla lag, det är något av ett lotteri.
Vad är det som gör Jonas Eriksson bra som domare?
– Han tar många riktiga beslut, det är inte så mycket att klaga på när han dömer. Så kan man väl enkelt och kortfattat uttrycka det.
Håller du med om att vi är allmänt dåliga på att lyfta fram domarna när de är dåliga och glömmer bort när de är bra?
– Det håller jag verkligen med om. Men det är nog för att man förväntar sig att de inte ska göra misstag utan att de ska göra sitt jobb. Och det är att döma rätt.
En sista sak bara. Är det ens någon idé att fråga om du fått några bud från utomsvenska klubbar?
– Nej, det är ingen som helst idé att fråga det.
Jag förstod nästan det. Det är ju en fråga som ska ställas, men jag undrar om någon någonsin fått ett ärligt svar på den.
– Precis, det är en rätt korkad fråga. Så, bra att du inte ställde den.
Okey, då säger jag väl bara grattis än en gång, Mathias!
– Tack, tack. Ha en fin sommar på dig.
***
Spelare (och antal röster)
1. Mathias Ranégie (38)
2. Jimmy Durmaz (14)
3. Ivo Pekalski (10)
4. Wilton Figueiredo (5)
5. Simon Thern (3)
6. Daniel Andersson (2)
6. Daniel Larsson (2)
6. Miiko Albornoz (2)
9. Alex Nilsson (1)
***
Varje redaktionsmedlem röstar på tre spelare, som rangordnas: 4 poäng till den bäste, 2 respektive 1 till de andra bägge.
