Himmelrikets Favorit i maj: "Jag tror inte på bogey-teams"
Bäst i Malmö FF i maj, samt den första juni, var Guillermo Molins. Om det rådde inga tveksamheter hos Himmelrikets redaktion. Själv ser han mest fram emot att komma in i en formtopp.
Grattis, Guille, månadens spelare - igen!
– Ja, tack så mycket. Det var kul att höra.
Utan att tänka efter för mycket, hur tycker du själv att din maj månad har varit?
– Rent spontant har det blivit rätt så många mål samt en match jag är mindre nöjd med, både lagmässigt och för egen del. På det stora hela har det ändå varit en bra månad och jag är nöjd med den.
Vi kommer strax till matcherna, så kan du få berätta mer om den dåliga matchen då. Om du jämför med april, då du också blev Himmelrikets Favorit, hur tycker du att maj står sig?
– På ett ungefär likadant. Där har varit någon dal som jag inte hade i april, men jag tycker att jag har hållit en bra nivå och gjort mål över många matcher; det har inte blivit en koncentration i en viss kort period. Ett mål i nästan varje match har det blivit, det är något som jag hoppas håller i sig.
När vi pratades vid för nästan exakt en månad sen, frågade jag dig om du var inne i en formtopp, vilket du förnekade. Du sa ”formen är på uppåtgående och det känns som att det närmar sig en topp”. Hur kommenterar du det i dag?
– Nej, det kan jag i efterhand inte hålla med om. Det har inte blivit någon topp utan mer på samma läge hela tiden. Ja, förutom en liten dal då. Sen vad det beror på vet jag inte, om det kan vara att vi fastnar lite i spelet rent lagmässigt eller om det har med mig själv att göra. Men det har inte blivit någon formtopp än i alla fall.
Det ska bli trevligt att se den komma.
– (Skratt) Ja, det ser jag också fram emot.
Ska vi gå in på matcherna som spelats, och framför allt då om din egen insats? Först var det Helsingborg (förlust 0-2) i cupen.
– Det var en väldigt kort match för egen del, den varade bara i en 15-20 minuter. Jag såg inte färdigt matchen och har för ovanlighetens skull inte sett något efteråt, men det jag har hört var att det inte var någon supermatch från vår sida. Jag blev sjuk samma dag och spydde strax innan matchstart. Fast jag kände att jag ville testa ändå, för jag ville verkligen spela matchen, men det funkade inte riktigt. Det märktes rätt snabbt och då var det bättre att släppa in en fräsch spelare.
Häcken hemma (förlust 1-2).
– Häcken hemma tycker jag personligen att jag gör en rätt så bra match, men som alla vet var vi otroligt tama och dåliga som lag. Framför allt i första halvlek. Det var inte jättelätt att hitta på något i den matchen. Kan man vara nöjd med sin egen insats när vi blev så utspelade, så får jag nog säga att jag var det där.
Vad är det med Häcken och Malmö FF?
– Jag vet inte. Jag önskar verkligen att jag kunde svara på den frågan, för då hade jag klivit rakt in till Åge (Hareide) och berättat det. Och sen hade vi löst det. Men så enkelt är det tyvärr inte. De har väldigt bra spelare och de passar oss dåligt.
Allt det här med bogey-teams och bogey-arenor – finns det i huvudet på er spelare när ni till exempel möter Häcken?
– Jag vet inte om det finns i huvudet på andra spelare, men själv tror jag inte på det här med bogey-teams, bogey-arenor eller att man kan vinna i en viss bortatröja men inte i en annan. Jag tror inte att det har något som helst med saken att göra. Man måste se till att när man är ett så bra lag som vi är… Det är som Åge sa inför Allsvenskan, den största fienden till oss, det är vi själva. Och vi måste kunna tagga till i alla matcherna och även när spelet hackar måste vi ändå vinna dem. Och där tycker jag att vi har varit starka, vi har vunnit även när spelet hackat.
– Men just i matchen mot Häcken, där har jag ingen förklaring till att vi förlorade. Det måste vara att de har spelare som gillar att möta oss, och att dessa har egenskaper som passar oss dåligt.
Ja, det här är ju inget som hållit på i evigheters evigheter. Det är ju först de senaste åren som MFF haft svårt för Häcken, så troligast är väl att det är de nuvarande spelarna i bägge lagen som påverkar?
– Ja, exakt så.
Därefter följde något av en måstematch: Helsingborg borta. Vinst med 1-0 och du gjorde straffmålet.
– Det var väl inte jättebra för egen del. Jag kände rätt tidigt i matchen att de ville få bort mig, och de styrde spelet åt andra sidan. Så fort jag fick bollen så var de ett antal på mig. Det i sig är egentligen inget problem, utan det skapar bara lägen för andra spelare i vårt lag. Dessutom får man väl ta det som en komplimang.
– Som sagt, det var ingen större match från min sida, men det blev ett mål ändå. Ibland måste man vara nöjd med det, att även om inte spelet varit på topp så har man gjort ett avgörande mål.
Sen kommer vi till matchen som jag misstänker är den du pratade om tidigare, matchen där du var nere i en dal. Stämmer det? Halmstad hemma (vinst 3-1).
– Vad jag kan minnas är det nog min sämsta match någonsin på seniornivå.
Var det så pass dåligt?
– Ja, det tycker jag. Det var ingen katastrof-katastrof, däremot var det en väldigt, väldigt trött insats. Det hände ingenting runt mig, jag hamnade i mellanlägen både i offensiven och defensiven. Hjälpte inte min ytterback, hjälpte inte anfallarna, hjälpte inte (Markus) Halsti, som var alldeles galen på mig i den matchen. Vilket jag kan förstå. Men sen fick jag göra ett mål, vilket räddade upp det lite grand till slut.
När i matchen kände du att detta kommer att bli en tung dag för dig? Är det från minut ett eller kommer det senare? Hur funkar det överlag?
– Ibland är det så, det går inte att förklara på något sätt. Man är ovän med bollen. Det kan ha varit en jättebra uppvärmning, men så fort matchen börjar - får man den första bollen en bit ifrån sig och den andra likaså och det blir fel helt enkelt. Jag har blivit bättre på att kontrollera när sådant händer, för några år sen kunde en dålig första-touch förstöra hela matcher.
– Men i den här matchen mot Halmstad så… Jag kom förbi min gubbe, men det flöt inte. Passningar kom lite snett till mina lagkamrater. Jag kom sent in i närkamper. Jag blev trött. Så här kan det bli ibland. Efter matcherna är det bara att acceptera att man har varit en katastrof, och sen glömma och gå vidare. Jag har blivit relativt bra på det. Ändå är det skönt att man kan ha en sådan en-match-svacka, utan att det drar ner en i flera matcher, som det var när man var yngre.
Blir du inte sugen att ropa på Åge att helt enkelt byta ut dig, när allt går så tungt?
– Nej, det vill man inte. Man vet att det kan trilla fram en boll vid straffpunkten som bara studsar helt perfekt och det bara är att trycka till den, så sitter den. Då har man ändå gjort ett mål och hjälpt laget. Det är klart att man känner att någon annan kanske skulle göra större nytta, men jag vill inte lämna planen självmant. Det spelar ingen roll om man missar 10 frilägen, man vill direkt komma till ett elfte. Så är det ju. Förstår du vad jag menar?
Kanske. Men om Åge hade bytt ut dig så hade du förstått honom.
– Ja, absolut!
Därefter följde Mjällby borta, där du också gjorde mål och därtill matchens enda.
– Vad ska man säga om den matchen? Jag ser alla matcher i efterhand, så jag kan förstå om bilden av just den här inte är den allra bästa. Men känslan på planen, när vi spelade, var mycket bättre än när vi mötte HIF och Halmstad. Det gäller mig själv också. Det kändes väldigt mycket bättre än vad det såg ut, och det är sådant som man får ta med sig. Mot Halmstad upplevde vi oss som 11 öar, där alla spelade för sig själva. Så var det inte mot Mjällby, den biten hade blivit bättre. Vi sa i halvtid att det var ett steg i rätt riktning. Vilket väl leder oss in på AIK-matchen?
Precis. 2-2 och ännu ett mål från din sida.
– Jag tycker att det är vår näst bästa match för i år.
Får jag gissa vilken du tycker är bäst?
– Gör så, men att det är Göteborg är väl ingen hemlighet.
Jag tänkte sagt Djurgården hemma.
– Va? Ja. Jo. Det… Ja, delvis har du nog rätt i det faktiskt. Det är konstigt, det är väldigt, väldigt konstigt. Matcherna där vi har varit bra har vi inte fått med oss alla tre poängen, förutom mot Göteborg då, där vi gjorde en fantastisk förstahalvlek.
Sant.
– Det var en kontrollerad match från vår sida. Där gjorde vi allt rätt utifrån vad vi hade bestämt, och där just ordet kontroll står centralt. Men i matcherna mot Djurgården och AIK har varit riktigt bra matcher, där vi har kämpat och slitit och fortsatt att mala, men ändå bara fått en av tre poäng i de respektive matcherna.
Hur var känslan efter matchens slut mot AIK? Personligen kände jag det som en seger med tanke på hur det utvecklades.
– Både och. Känslan direkt efteråt var att vi hade gjort det bra och att vi skulle vara nöjda med poängen som vi fick. Men när det gått några timmar… Då kommer tankarna på straffen som jag tog och som jag gjorde väldigt dåligt. Där jag kände mig alldeles för bekväm och lugn. Åge sa till mig efter matchen att om jag blir nerdragen igen, så får jag låta någon annan ta straffen. Det här var första gången som jag har blivit fälld och själv tagit straffen, och jag kände så här: Den här chansen skapade jag, det är lugnt, den här sätter jag.
Men vad är själva grejen med att den som blir fälld inte ska ta straffen själv?
– Det är just det jag säger, jag hade inte rätt fokus i huvudet.
Är det bara därför tror du, att man tappar fokus?
– Jag tror det, det var i alla fall det som hände mig. Vid straffen mot HIF var jag hundraprocentigt fokuserad och lite smånervös. Vid straffen mot AIK var jag nog lugnare än alla andra på Stadion. Så ska det inte kännas; det ska pirra lite. Och tyvärr så missade jag. Men jag kommer definitivt att sätta nästa. Om jag inte blir fälld själv.
Bollen är rund, en match i taget och den som blir fälld ska inte ta straffen själv – alla är de klyschor inom fotbollen. Men tydligen också en sanning. Fast jag tycker fortfarande det är konstigt, för precis som du säger, så borde den som blivit fälld vara extra laddad att få förvalta sitt läge som han blev bestulen på. Tydligen är det inte så.
– Så borde det vara, ja. Jag kan bara säga hur jag upplevde det, och jag förstår vad Åge menar. Men nästa gång någon annan blir fälld så ska jag sätta den. Jag vill ha revansch för missen.
Vem tar den om du blir fälld då?
– Det blir nog (Markus) Rosenberg.
Trots att han har missat så många frilägen i vår (skratt)?
– Jo, men man måste ju ha någon slags ordning, annars skulle alla 11 stå där och bråka om det.
Mitt val hade nog varit Markus Halsti, som med finsk sisu skjutit sönder både mål och målvakt.
– Ha ha ha, kanske. Men jag tror Rosenberg är rätt sugen på det, så han får nog ta den.
Sista matchen, Elfsborg borta i söndags och vinst med 1-0.
– Där får jag först och främst tacka för en lektion i fotboll. De gör det väldigt bra. Det är bara att acceptera att de är mycket bättre än oss och framför allt har de mer boll. Om det har med deras konstgräs att göra vet jag inte, men deras spel passar dem väldigt bra på Borås Arena. De hittar in mellan våra backar och mittfältare, och mellan våra mittfältare och våra forwards, hela tiden. Då blir det också farligt och vi får springa mycket hemåt. Det blir jobbigt och så vill man inte ha det.
För egen del då?
– Det är en rätt så okey match från min sida, men ingen toppinsats. Jag skulle ha gjort mål och det är något som jag tänker på än i dag. Man blir förbannad och vill spela match direkt efteråt och bara sätta dit en boll så man får det ur systemet.
Ja, det är två bra lägen som du har.
– Det första är en jättebra passning från Rosenberg in i boxen som jag tajmar fint, men jag blev lite osäker på om det var offside eller inte. Det spelar i och för sig ingen roll, för jag ska avsluta med ett tillslag. Jag försöker ta ner den, men det är halt och vått, och den rinner ifrån mig. Så där skulle jag ha gjort det bättre och skjutit direkt.
– Det andra, friläget i slutet, får Pawel (Cibicki) fram bollen snyggt till mig, men där jag faktiskt är för trött för att göra något annat än vad jag gjorde.
Jag tänkte just fråga dig om det berodde på trötthet, för det var inte riktigt likt dig att ta ett sådant beslut.
– Nej, verkligen inte. Där skulle jag ha lobbat målvakten, för jag ser hur han är på väg ut. Men jag tar bollen på en touch och Niklas Hult kommer ifatt mig och läget försvinner. Därför försökte jag tunnla honom och komma till ett rent friläge, men han bryter. Det är sådana grejer som grämer en. Trots att man vunnit, så är man förbannad. Och det är väl både bra och dåligt, man ska ju kunna glädja sig efter en seger förstås.
I sista minuten, efter en hård Elfsborgspress, får de en frispark i ett minst sagt farligt läge precis utanför Malmös straffområde. Hur var din känsla där?
– Känslan framför allt var… Jag frågar domaren hur mycket tid det är kvar, och han svarar att det var fyra stopptidsminuter. Så känslan var att jag försöker få fram muren och dra ut på tiden, så att matchen ska ta slut direkt när frisparken är slagen. För de har en otrolig press på oss, och man vill bara att segern ska vara klar. Så vi försöker dra ut på det genom att gå framåt, domaren flyttar oss bakåt, vi går fram igen, och han drar oss bakåt på nytt. Till slut är tiden över och min tanke är att Anders (Svensson) kommer att skjuta utanför och missa. Jag trodde han skulle ta den över muren och få bollen ovanför ribban, men han skjuter i andra hörnet vilket är helt rätt. Som tur är får han den i stolpen och vi får undan bollen och sen blåser domaren äntligen av matchen.
Du påpekar att Elfsborg spelade mycket bättre än ni. Jag tänker att de spelade precis som ni gjorde förra hösten. Har ni medvetet gått ifrån det passningsorienterade spelet eller finns det andra orsaker till att det inte riktigt ser ut så längre?
– Nej, inte medvetet. Ibland är det svårt att kombinera saker, och det är något vi är mitt i en process att försöka göra. När Åge kom var han väldigt tydlig med att han ville att vi skulle fortsätta vårt spel, för han var mycket förtjust i det. Men, som han sa, ”jag skulle vilja ändra på det här, att vi går lite rakare på mål, att vi hotar lite mer och inte bara håller i bollen så som vi är väldigt bra på, att vi inte alltid behöver dribbla och passa fram till mållinjen”. Det blir lätt så när man är ett ungt lag att man gör som tränaren vill och kanske blir det lite för mycket av det till och med. Så ibland blir det för raka vägar till målet, och då tappar man det här possession-spelet som vi lyckades så bra med i fjor. Vårt mål är att vi ska kombinera detta med ett rakare spel, och det kommer vi att lyckas med också. Men det kan ta lite tid och det får ta den tiden.
Samtidigt är det svårt att klaga över vårens poängskörd, eller hur?
– Precis. Vi har 29 poäng så något måste vi ju ändå göra rätt.
Det är något av ett i-landsproblem när man sitter och letar fel hos laget som efter 12 omgångar leder serien med sex poäng.
– Ja, verkligen. Men det är klart att vi skulle vilja kontrollera vissa matcher på ett annat sätt än vad vi gjort, men tar man tre poäng och leder serien, så är det svårt att klaga över sakernas tillstånd. Nu gäller det att fortsätta likadant som vi börjat och förbättra det som behövs.
Men först har ni en kort semester. Vad ska du hitta på?
– Det blir lugnt och fint, inga resor eller liknande. Jag ska bara vara med mina barn, min fru, familj och vänner.
Och följa Uruguay i VM?
– Och följa Uruguay i VM, ja. Jag tror att det kan gå bra. Anfallet ser riktigt bra ut och där finns ett stabilt försvar. Så jag tror att det kan räcka rätt långt. De kom trea i VM för fyra år sedan och det är bara att hoppas att de kan upprepa något liknande i år.
Kommer du att ha ett extra öga på Chile med Miiko Albornoz?
– Absolut. Jag är väldigt glad för hans skull. Man kände ju lite grand, om man ska vara helt ärlig, att när han åkte iväg så skulle det nog bli en rätt kort resa för hans del. Framför allt som han hade kommit in i truppen så sent. Men det är en otroligt bra spelare, och vi vet vad han kan, och det är jättekul att han till och med fick starta i den senaste matchen. Så det är självklart att man kommer att följa deras matcher också.
– Det visar ju också att Allsvenskan inte håller så låg nivå som många menar. Det handlar om att spela bra fotboll, och gör man det så finns ju möjligheterna även om man spelar här i Sverige.
Det är lite av en känga åt svensk landslagsfotboll tycker jag, där det näst intill är omöjligt att få en startplats om du inte är utlandsproffs.
– Lite så är det ju. Miiko har ju inte varit aktuell för landslaget, och så kliver han in och blir, som det ser ut, en startspelare i VM. Det är roligt för honom, men det ger också inspiration till oss andra. Vi ser ju att det inte behöver vara så avlägset som många tror.
Fortsätter det så här tror jag dels att Erik Hamrén till slut måste ringa dig och dels att jag får anledning att återkomma i samma ärende som i dag.
– Det hoppas jag verkligen, det är bara att ringa (skratt).
Än en gång grattis!
– Tack så jättemycket.
***
Spelare (och antal poäng)
1. Guillermo Molins (42)
2. Robin Olsen (24)
3. Amin Nazari (12)
4. Markus Halsti (10)
5. Filip Helander (9)
6. Emil Forsberg (8)
7. Pawel Cibicki (4)
8. Markus Rosenberg (1)
8. Erik Johansson (1)
8. Ricardinho (1)
***
Varje redaktionsmedlem lägger sina röster på tre spelare, där den bästa får 4, den näst bästa får 2 och den tredje bästa får 1 poäng.
Ni som följer Himmelriket på Facebook har också haft möjlighet rösta på era favoriter. De tre spelare som fick flest röster sammanlagt har därefter tilldelats 4, 2 respektive 1 poäng och läggs till redaktionens val. Dessa tre blev i tur och ordning:
Guillermo Molins, Robin Olsen och Filip Helander
