Himmelrikets Favorit i november: "Det enda jag landat i är en stor tacksamhet"
Det har gått två veckor och ett träningsläger sedan november, men till slut fick Himmelriket tag i månadens favorit.
Markus Rosenberg, det är en stor ära att få gratulera till antagligen karriärens sista titel, den som Himmelrikets favorit i november!
Haha, tack så mycket!
Vanligtvis får vinnaren gå igenom alla månadens matcher, men den här gången tror jag att det räcker om vi uppehåller oss vid den som spelades den 28 november, hemma mot Dynamo Kiev. En match som många fortfarande håller på att bearbeta, trots att det nästan gått två veckor…
Ja, jag är nog en av dem.
Har du kunnat landa och smälta alla intryck?
Nä, det tror jag inte. Det är tveksamt om jag någonsin kommer att göra det. Det blev lite för mycket att ta in. Förberedelserna innan, tifot i inledningen, själva matchen och så som den blev och allt som hände efteråt. Det enda man landat i är väl egentligen en stor tacksamhet över att få ha varit med om en sådan kväll.
Du är antagligen rätt trött på att prata om ålder, man jag som fyllde 42 för ett tag sedan är väldigt medveten om att jag levt så på pass länge att en del saker numer är för sent att hoppas på, saker som är förlorade för framtiden… Som att till exempel avgöra i slutminuten och rusa rätt in i en jublande ståplatspublik. Du som har erfarenheten… Hur är det?
Det är svårt att beskriva. Jag minns att det var väldigt trångt när jag väl var framme inne i klacken, men vägen dit kommer jag inte riktigt ihåg. Det var en sådan stund då man bara tappade det.
Registrerar man någonting ”där inne”? Ord? Ansikten?
Nej, ingenting faktiskt. Det är ett ögonblick som inte är greppbart. Jag minns att jag såg Erdal där i myllret, men när det började skingra sig såg jag att de andra medspelarna varit kloka nog att stanna kvar på planen.
Det var ett fantastiskt slut på en fantastisk match. Därefter följde en fin avtackningsceremoni med både nära och långväga gäster. Får man fråga vad som hände efteråt, jag antar att alla inte bara åkte hem till Holland, Bremen eller annan ort direkt efteråt?
Nej, det var lite mingel med alla efter ceremonin. Men jag blev kallad till dopingkontroll så jag satt i det där dopingrummet i ett par timmar istället. De flesta var ändå kvar när jag dök upp vid halv tre på natten, men då blev det ju mest: Hej, kul att få vara med här men flyget går rätt tidigt imorgon… Lite surt. Om jag är tvungen att hitta något negativt under den där kvällen så var det väl det.
Efter ditt hyllade tacktal och ett fint ärevarv runt Stadion tillsammans med dina barn kliver du återigen fram till ståplatsläktaren. Nästan 20 000 människor har stannat kvar, klockan närmar sig midnatt, du har hela arenan i din hand, du greppar megafonen och drar igång en sång… till Pontus Janssons ära? Kan du berätta lite om er relation och kanske också dina förväntningar på hans framtid?
Vi har kommit varandra väldigt nära sedan jag kom hem. Jag hade turen att få spela med honom ett litet tag innan han stack iväg och vi har haft väldigt bra kontakt sedan dess. Vi känner igen oss i varandra, vi har samma intresse för Malmö FF som nog är lite extremt jämfört med andra som spelar för klubben. Vi tänker lika och ja, en nära vän, helt enkelt.
Så, nr kommer han hem, tror du?
Mmm, det dröjer nog. Jag tror inte att han känner sig klar utomlands. Men samtidigt så tror jag han har samma inställning som jag hade, att en dag vill han hem för att verkligen kunna bidra. Det är ett tag kvar, men att vi får se honom i MFF igen är jag säker på.
Efter firandet av din karriär satte du dig på en presskonferens där du bland annat fick en fråga om den då färska cirkusen kring Zlatans nya äganderoll i Hammarby. Jag trodde att du skulle ducka den, det hade väl ansetts rimligt att inte ge några kommentarer om någon annan än dig själv just den här kvällen…
Jo, kanske det. Men det kändes ändå naturligt. Tacktalet som jag höll inne på planen försökte jag förbereda mig inför, men det gick inte. Det fick bli som det blev, jag ville absolut inte göra något som kändes krystat.
Zlatan-incidenten hade ju hållit på i något dygn och jag hade hunnit bildat mig en uppfattning. Därför kände jag att det var ganska lätt att svara på den frågan, jämfört med hur det var att formulera sin tacksamhet och glädje inför 20 000 inne på Stadion.
Du gav ett svar som blottade din egen känslomässiga besvikelse samtidigt som du manade till lugn och tog avstånd från de rektioner som gått över gränsen. Du sade precis det som behövde sägas och vad som också behövde höras och du gjorde det efter en minst sagt redan omtumlande kväll. Du måste ju ha varit helt upp-och-ner inne i huvudet. Det var otroligt imponerande och inspirerande… Förlåt, jag är inte på väg mot någon fråga här, jag vill bara ta tillfället i akt att få det här sagt.
Ah, det kändes rätt i stunden… Men, tack.
Vi är många som hoppas på att få se mer av de ledaregenskaperna i framtiden, och helst i Malmö FF förstås.
Tack, det hoppas jag också.
När du kom hem för sex år sedan gjorde du det som en färdig spelare med internationell rutin. Den rollen har du haft sedan dess men du har också vuxit fram som den här ledaren även vid sidan av planen, som Malmö FFs främsta ansikte utåt. Den rollen har du inte haft tidigare i karriären.
I dagens fotbollsvärld är det ju ovanligt att stanna så länge som jag gjort i en klubb. Jag har lärt mig otroligt mycket och verkligen vuxit under de här sex åren. Att få ta ansvar och vara en av de som leder ett större manskap. Som i vilket annat jobb som helst finns det en chef, men alla har kanske inte fyra olika chefer under sex år. Det har gällt för mig att hitta samarbetsformer med var och en av dem. Den utvecklingen som jag känner att jag fått är enklare att göra hemma, där man sätter klubbens bästa högt och inte bara fokuserar på sin egen prestation och tillvaro.
Jag tänker att det varit viktigt för din egen prestation och motivation, att inte bara vara ”den gamle” utan också ha en roll att växa i?
Så är det, helt klart.
Men… Snart är det slut! Hur tänker du rent mentalt, är det över när domaren blåser av vid niotiden på torsdag kväll? Eller har du lite småsaker kvar att fixa, något skåp som ska tömmas, någon nyckel som ska lämnas in… och sen är det slut?
Det är slut i och med matchen i Köpenhamn, på fredag morgon är jag pensionär. Jag har sagt tidigare att det är som en trappa med många steg: sista hemmamatchen i Allsvenskan, sista bortamatchen, sista träningslägret och så vidare… Men nu känns det bara bra att få sätta punkt med en så pass viktig match. Självklart kommer det att finnas en sorg och det kommer att vara mycket osäkerhet i början, men nu är det dags.
Du måste ha tänkt på någonting du ska unna dig första dagen som ex-fotbollsspelare! Bacon till frukost, en heldag med bara tv-spel…Vad blir det?
Haha… Nej, jag har inget sånt, tyvärr. Det har varit så mycket, den senaste månaden har varit galet intensiv. På fredag, lördag och söndag ska jag bara vara hemma och njuta med familjen. På måndag ska jag börja komma ifatt med allt som ligger utanför fotbollen.
Ligger du efter med julklapparna?
Ja, men det gör jag dessvärre varje år. Men närmst ska jag upp en heldag till Värnamo där jag bygger en ny padelhall. Jag har lite andra projekt som fått stå åt sidan senaste tiden som jag ska försöka ägna tid åt innan jul. Sedan blir det lite semester och inte stressa iväg för mycket.
Då så, Markus. Jag utser mig själv som talesman för Himmelrikets redaktion och dess läsare och riktar ett obeskrivligt stort tack för den här tiden och ett lika stort lycka till med nästa kapitel i livet. Men först och främst önskar vi dig en njutbar och minnesvärd torsdagskväll i Köpenhamn.
Tack, det hoppas vi alla på!
***
Spelare (och antal poäng)
1. Markus Rosenberg (40)
2. Johan Dahlin (20)
3. Rasmus Bengtsson (10)
4. Erdal Rakip (4)
5. Jo Inge Berget (2)
6. Arnór Traustason (1)
***
Varje redaktionsmedlem lägger sina röster på tre spelare. Den bäste får fyra poäng, den näst bäste två och den tredje bäste får en.
