Himmelrikets Favorit i september: "Fulländad insats från oss alla"
Malmö FF vann i september tre matcher, spelade en oavgjort och förlorade en. Pontus Jansson kommenterar här dem alla samt berättar vad ett eventuellt guld skulle betyda för honom. Han är månadens spelare, eller som vi kallar det: Himmelrikets Favorit.
Grattis!
– Tack så mycket.
Är du också nöjd med din månad?
– Jo, det är jag nog. Det har gått bra sista tiden. Jag hade en period där med min skada som fick ta sin tid, och det gjorde det också. Nu har det också gått bra för laget de senaste månaderna, vilket gör det ännu roligare.
Som du sa så dröjde det rätt lång tid innan du var den gamle Pontus om du förstår vad jag menar. Jag träffade dig efter matchen mot Drogheda i Dublin, där jag utnämnde dig till matchens kung. Du höll med om att det hade gått bra. Var det där och då du själv kände att du var tillbaka i den form och kvalitet som vi hade vant oss vid från tidigare säsonger?
– Jag vet inte riktigt, men kanske har du rätt: kanske var det i den vevan när vi spelade Europamatcherna. Det kändes bra efter matchen mot irländarna och sen vidare mot Swansea. Men senaste en och en halv månaden framför allt tycker jag att det känns som att jag är tillbaka på riktigt. Man känner det genom att det finns ett annat klipp i steget och att situationerna löser sig på ett enkelt sätt.
Helt ärligt nu, hur mycket störde också de ideliga ryktena i somras om en eventuell utlandsflytt?
– Inte så mycket faktiskt. Lite var det såklart när transferfönstret öppnade, men jag hade ändå bra fokus på att komma tillbaka i toppform och spela matcher med MFF. Och när man ska göra det, hitta formen igen vill säga, så gäller det att träna hårt och då blir där en del tunga ben i början. Men det hoppas jag ska ge resultat nu och i de sista matcherna här framöver.
Med tanke på att du åter har kommit tillbaka i toppform samt förstås att utländska klubbar redan tidigare hade dig under radarn, så lär väl snart spekulationerna sätta igång igen, eller vad tror du?
– Det är väl inte alls omöjligt.
Det kanske redan har ramlat in några anbud?
– Eh… Det vet jag faktiskt inte. Jag väljer att inte svara på det. Min bror och min agent får sköta allt sånt där, så fokuserar jag på MFF bara.
Okey. Ska vi titta på matcherna som faktiskt spelats i stället, och du kommenterar din egen insats i dem? Först ut var det Öster borta.
– Just det, ja. Det var efter Göteborgsmatchen väl? Det var någonstans där som jag kände att det vände ordentligt för mig. Mot IFK gjorde jag dels ett mål och dels en bra insats, och sen mot Öster pressade vi på och de hade några halvlägen. Jag tycker ändå att jag löste mitt rätt bra, men samtidigt kan man inte vara helt nöjd om inte laget vinner. För egen del var det en rätt lugn dag på jobbet.
Därefter var det den tunga förlusten mot Djurgården hemma.
– Trots allt gick det ändå rätt bra för mig personligen där. De hade två chanser och gör två mål. Vid det första målet ligger jag kanske lite för långt ifrån min spelare. Vid det andra målet, där Miiko (Albornoz) tar för lång tid på sig, är ju inte så mycket för oss andra att göra något åt.
Och så segern med 2-0 borta mot IFK Norrköping.
– Där hade vi mycket att göra. De är faktiskt riktigt bra på sin hemmaplan; konstgräset är de vana vid. Vi hade kanske en aning stukat självförtroende efter Djurgården-matchen, men vi gör det bra. De hade en press på oss i första halvlek där de kom i våg efter våg. I och för sig inga jättefarliga chanser utan vi försvarar oss bra och jag vinner många dueller. Sen går Erik (Johansson) ut och Filip (Helander) kommer in och han gör det också jättebra. Det var en viktig seger och vi släpper till rätt lite chanser om man betänker vilket tryck de hade på oss.
Det är väl den matchen som du hade mest att göra rent defensivt den här månaden?
– Jo, det kan det nog vara. De hade många inlägg och är starka i luften. De har spelare som matar hela tiden, så där hade vi rätt mycket att göra. Jag kände mig jävligt sliten efter matchen.
Därefter kom krossen mot HIF.
– Det är alltid något speciellt med de matcherna. Som regel brukar det gå bra för mig i derbyna, och det är klart att när vi vinner med 3-0… Vi håller nollan och gör det mycket stabilt defensivt. Man kan inte klaga på något i en sån match. Det fungerade på nytt bra mellan Filip och mig, det var ändå första matchen från start tillsammans på ett tag. Vi visade att vi funkar fint ihop, att vi gillar att spela tillsammans.
Går det att beskriva känslan hur det är som spelare att besegra Helsingborg på det viset?
– Det är förstås en speciell känsla. Jag ska inte säga att jag hatar Helsingborg, för det är ett starkt ord. Men jag ogillar laget starkt, så att vinna med 3-0 på deras hemmaplan… det var en grym avklädning. Dessutom när vi hade alla våra fans runtomkring oss som dominerade fullständigt på läktarna, det är obeskrivligt. Det var en fulländad insats från oss alla som var på plats.
Hur är det efteråt i omklädningsrummet? Fullständig eufori, eller?
– Det var ändå rätt lugnt; vi kramade om varandra typ så där. Den omedelbara glädjen tar man ut direkt efter slutsignalen, man går fram till klacken och dansar och hoppar. Sen i omklädningsrummet, man är glad såklart och vi skojar och har oss. Men det var inget överdrivet. Det var en match som vi vann och rätt snart har man fokus på nästa match.
Och nästa då var Mjällby i måndags kväll.
– De här matcherna är inte lätta. Mjällby drar ner på tempot och försvarar och backar hem. Det var kanske ingen jätteinsats från oss men vi maler på och trycker tillbaka dem i 90 minuter och till slut kommer utdelningen. Det visar på en bra lagsammanhållning och styrka, att vi vägrar ge upp. Vi var ute efter tre poäng och vi hämtade hem tre poäng. Det är klart att vi skulle kunnat göra vissa saker ännu bättre, samtidigt tar det på krafterna att spela många tuffa matcher. Detta var tredje segern i rad så vi ska vara nöjda.
Som du säger, tre poäng är tre poäng.
– Precis. Nu när det börjar dra ihop sig så är det poängen som är viktigast. Hur det ser ut spelar inte särskilt stor roll. Vi ska vinna matcherna, och det gör vi för tillfället.
Efter, vad var det – fem-tio minuter och du halkade vilket innebar att Pär Ericsson kom fri; vad hann du tänka där?
– Jag minns inte riktigt, det var mest mörka bilder i huvudet. Man hinner tänka så mycket under den färdsträckan på 20-25 meter när man ska jaga ikapp honom. Till slut hann både Filip, Miiko och jag hyfsat ifatt honom och sen gjorde Johan (Dahlin) en bra räddning. Men hade vi fått 0-1 där hade det blivit en tuff match.
Dessutom var där en situation i andra halvlek när du fintar av två Mjällbyspelare, nästan som sista man; vad tänkte du där då?
– Ha ha, jag vet ärligt talat inte. Det är den fotbollen som vi spelar. Hade de tagit bollen ifrån mig och gjort mål, så hade jag fått ta skiten. Som jag också skulle haft förstås. Men jag kände där att det var den enda utvägen för mig – det var det eller skicka upp bollen på läktaren. Då valde jag att försöka göra det bästa av det och det lyckades ju också. Fast sånt måste man göra med väldig noggrannhet och jag kände ändå att jag hade rätt så bra kontroll över situationen. Faktiskt. Dessutom tror jag att Filip hade löst det om jag hade schabblat.
Jag misstänker att det är dubbla känslor för Rikard Norling. Å ena sidan älskar han väl när hans spelare gör på det viset, å andra sidan ger det honom nog gråa hårstrån vid tanken på vad som hade kunnat hända om du hade misslyckats.
– Ja, så är det nog.
Fyra matcher kvar. Vad ser du om du tittar framåt?
– Först och främst ser jag en väldigt tuff match mot Häcken på söndag. Där är vi fyllda av revanschlusta för vi har haft tufft mot dem, så vi kommer att vara mycket motiverade direkt från det att domaren blåser igång. Vad är det man säger, det blir en härlig utmaning. De tre matcherna som kommer därpå får vi ta en i taget. Det går inte att tänka på något annat i dag än Häcken-matchen.
Själv tittar jag tillbaka på guldåret 2010 där MFF också mötte Häcken på bortaplan i slutomgångarna. Liksom nu var det en match som fruktades men vi hade också allt i egna händer. Då slutade det 4-0 till MFF.
– Ja, just det. Det är härliga minnen man har från den matchen och kan vi ta med oss de positiva bilderna så är det bara bra.
Fyra poäng ner till Göteborg. Hellre jagas än jaga?
- (Suck) Ja du, det är svårt att säga, det kommer väl att ge sig. Men vi leder serien och har allt i egna händer, det är det vi lyfta fram. Sen får man göra det noggrant och ta en match i taget och inte slarva bort någonting.
Jag ska inte be dig ta ut något i förskott, jag lovar. Men jag vill ändå ha din synpunkt på en text som jag skrev i måndags, som gick ut på att du, ”Jille” (Hamad) och Markus Halsti troligtvis skulle uppskatta ett eventuellt guld i år mer än det som bärgades 2010.
– Jag läste den krönikan. Jag håller med dig, du har helt rätt i vad du skrev. Nu har jag ändå spelat nästan alla matcher från start, och som du skrev har jag en mer betydande roll i laget än vad jag hade 2010. Så jag förstår precis vad du menar och det här guldet skulle jag i så fall ranka högre för egen del.
Då hoppas vi att det blir så.
– Ha ha, verkligen.
Än en gång grattis till att ha blivit månadens spelare!
– Stort tack.
***
Spelare (och antal poäng)
1. Pontus Jansson (38)
2. Magnus Eriksson (27)
3. Erik Friberg (11)
4. Simon Thern (10)
5. Johan Dahlin (3)
5. Guillermo Molins (3)
7. Jiloan Hamad (2)
8. Filip Helander (1)
8. Ricardinho (1)
8. Emil Forsberg (1)
8. Markus Halsti (1)
***
Varje redaktionsmedlem lägger sina röster på tre spelare, där den bästa får 4, den näst bästa får 2 och den tredje bästa får 1 poäng.
Sedan några månader tillbaka har ni som följer Himmelriket på Facebook kunnat rösta på era favoriter. De tre som fick flest röster sammanlagt har därefter tilldelats 4, 2 respektive 1 poäng. Dessa tre blev i tur och ordning Magnus Eriksson, Pontus Jansson och Erik Friberg (som fick en ynka poäng mer än Guillermo Molins).
