Himmelsblå minnen: Markus Halsti i stor intervju om att fira finskt
När Markus Halsti gjorde mål mot AIK förra året fanns det inte i hans värld att springa mot klacken och jubla. - Vi finnar är inte duktiga på att fira mål. Vi är mer ”jaha, där blev det mål." Kanske blir det emellertid ändring på det med hjälp av YouTube?
Den här intervjun gjordes i november 2013, strax efter SM-guldet, och har också publicerats i fanzinet Lätt bäst i serien (redaktör Tony Ernst). Där finns, utöver intervjun med Markus Halsti, också långa och fylliga texter med Jiloan Hamad, Erik Friberg, Guillermo Molins, Johan Dahlin, Pontus Jansson och Simon Thern. Det finns ett fåtal exemplar kvar, och är någon intresserad av ett så kontakta Tony Ernst på tony.n.ernst at gmail.com
***
De regntunga molnen hänger så lågt att de sånär slår mig i huvudet. Temperaturen ligger på 10 plusgrader, en bitande vind söker sig från bergen in över den lilla huvudstaden. Det är kort och gott färöisk sommar, det är den 18 juli 2011.
På en parkeringsplats invid den inte alltför inbjudande arenan som dagen därpå ska gästas av 2010 års svenska mästarlag Malmö FF i kvalet till Champions League, står Jiloan Hamad, Wilton Figueiredo, Daniel Larsson och resten av truppen och pratar. De har precis tränat färdigt på konstgräsplanen och vill nu tillbaka till hotellet. De småskrattar, diskuterar kanske hemmalaget Torshavn, några journalister är framme och gör intervjuer. I bakgrunden, strax intill arenan, betar de allestädes närvarande fåren.
Några meter bort från de andra sitter Malmös mittback slash ytterback slash bänknötare Markus Halsti på en trottoarkant. I ena handen håller han sina fotbollsskor. Tre-fyra unga killar har omringat honom och ber om hans autograf. När jag söker mig fram för att få några ord med Markus skingrar sig pojkarna och söker andra mål.
Jag slår mig ner bredvid honom, frågar om han har tid. Dagen därpå ska han spela högerback mot HB Torshavn, men det vet inte vi utanför laget än. Det är inget konstigt med det. Sen han värvades av dåvarande tränaren Roland Nilsson inför säsongen 2008 har det inte blivit mycket speltid. De flesta av oss utanför laget ser Markus som en backup, bra att ha men inte det minsta omistlig. Själv tycks han ta det med ro. Om han får spela, säger han, så vore det kul. Om inte, ja då får han ta nya tag och jobba ännu hårdare. Det är tränaren som bestämmer.
Jag minns att jag tyckte lite synd om honom där och då. Han verkade veta sin plats i den interna näringskedjan, han visste att laget var fullt av med allsvenska mått stora stjärnor. Han visste att han inte räknades som en av dem.
När någon av hans lagkamrater ropar på honom reser han sig, frågar artigt om jag har fler frågor, går därefter mot den väntande bussen. När jag ser hans ryggtavla försvinna ifrån mig kan jag inte i min vildaste fantasi tänka mig att jag två och ett halvt år senare ska sitta med samma person och prata målgester.
En tidig kväll den 11 augusti 2013. Två kontraster sen Torshavn: Solen skiner, sommarvärmen är påtaglig. Och Markus Halsti har vuxit ut till att bli en av lagets absolut viktigaste spelare, nu som innermittfältare.
Något som fortfarande är detsamma: Malmös finländare gör ytterst sällan mål.
Kanske är det därför han reagerar som han gör när matchklockan står på 45.06 i den första halvleken och han just har gett MFF ledningen med 1-0 mot AIK; höger arm halvvägs upp mot skyn för en sekund, långsamt vandrande mot mittcirkeln och snart har han en hög euforiska lagkamrater över sig. Själv ser han mest förvånad ut. Det är så långt ifrån kullerbyttor, baklängeshopp och andra mer eller mindre innovativa målgester man kan komma.
Det är nu sent i november – några månader har passerat sen den där kvällen. Spelarnas semester har påbörjats, om en dag kallar MFF till presskonferens där Rikard Norling berättar att han avgår med omedelbar verkan men om det vet vi inget när jag ber Markus berätta om sitt firande. Eller sitt nästintill icke-firande om man så vill. Han blev förvånad säger han.
Och fortsätter för att förklara det närmare:
– När Emil Forsberg fick bollen av Ricardinho trodde nog både jag och alla andra att han själv skulle gå på avslut, eller passa bollen in i boxen. Men jag skrek till honom att om han ville ha hjälp av mig så skulle han lägga den på min högerfot, för jag såg att jag hade ett bra läge. Lite till min förvåning fick jag bollen, en sån där perfekt avvägd passning för att kunna skjuta hårt. Och skottet blev också rätt så bra. Alla blev nog lite chockade, vad hände där, han nummer 6 kan ju också skjuta. Själv såg jag inte att det blev mål, men jag förstod på publiken att bollen hade gått in och jag hann bara lyfta min hand i luften innan jag hade Miiko (Albornoz) över mig.
Jag undrar om han inte tänkte tanken att springa ifrån Miiko och i stället ta sig mot Malmös klack bakom AIK:s mål. Det är ju så det brukar gå till, det är ju det vi är vana vid. Markus säger att han inte riktigt minns vad han kände i just det ögonblicket. Jo, lättnad förstås för det hade varit en tuff halvlek och han hade fått kriga hårt mot motståndare som mer än väl stod upp. Att målet var viktigt för matchen förstod han med en gång. Så det var mer lättnad än glädje analyserar han i dag. Och springa mot klacken? Nä, det förespeglade honom aldrig.
Säger det något om hur du är som person också, att du firar lugnt och mer känner lättnad än glädje i det ögonblicket?
– Jo, det är klart att det gör. Om jag hade varit närmare mål, kanske efter en hörna och jag fått in bollen i mål, så kanske jag hade hoppat över kanten och sprungit mot klacken. Fast, jag vet inte. Jag är sån till min person att det känns lite fånigt att springa runt och... Det är klart att jag blir glad, men framför allt tänker jag att ”nu kör vi igen, det är bara 1-0 och matchen är inte slut”. Efteråt kan jag tänka att det hade varit roligt att fira med fansen, men jag har inte det i blodet att jag springer rakt mot klacken.
Minns du något tillfälle när du har blivit riktigt tokglad?
– Tyvärr har jag inte gjort jättemånga mål, men jag har aldrig varit en som springer 30 meter eller så för att fira. Oftast tar jag mig till honom som passat bollen till mig. Det känns viktigt för mig eftersom han har gjort ett bra jobb innan jag tar skottet. Så nej, aldrig mot klacken eller tränaren, som många också gör. Det var verkligen inget som jag tänkte efter målet mot AIK att jag skulle springa till Rikard eller Daniel Andersson. Det är inte så att jag inte är glad när jag gör mål, men jag tänker alltid att jag inte vill fira för mycket för matchen är ju inte slut.
Säger de andra i laget något om ditt stillsamma firande?
– O ja, de skrattar och säger att jag är en typisk finne. Och det stämmer nog; det är inte jättemånga finnar som håller på med sånt där firande. Vi är lite lugnare än många andra, det bara är så.
Rikard Norling är inte förvånad att Markus firar så lugnt och stilla som han gör. Han minns allt runt målet väl säger han. Det var inget yvigt firande, men så är han heller ingen man av yviga gester.
– Det är en ödmjuk kille, han är bara sig själv. Det firandet fångar en del utav hans personlighet: den kan vara oerhört kraftfull i handling, men han bekräftar inte den kraftfullheten i gester, utan med en stor portion ödmjukhet.
Det märks att Rikard är väldigt förtjust i Markus. Han säger att han uppskattar Markus klokhet både på och utanför planen. När Markus vill säga något till någon så gör han det på ett väldigt sofistikerat och fint sätt.
– Det är mycket som är rätt med den killen. Jag säger inte att alla ska vara som Markus Halsti, men Markus Halsti är väldigt bra på att vara Markus Halsti, fortsätter han.
Jag berättar för Markus vad Rikard har sagt om honom. För första gången under intervjun kommer inte orden ur hans mun lätt och ledigt. Jag tror han rodnar, och han mumlar att det var väldigt fint sagt av Rikard. Så tillägger han att det nog ligger en del i vad han säger. Markus hoppas och vill tro det i alla fall.
Jag förklarar att jag även har pratat med Simon Thern. Markus protesterar skrattande. Säger, det kan inte vara något snällt så jag vill inte höra.
Simon förklarade halvt om halvt på skämt att Markus är så ovan vid att göra mål, och således inte vet hur han ska fira när han väl kommer till skott. Jag kan bara hålla med honom, säger Markus när jag återgett Simons ord. Jag är inte, och kommer troligtvis aldrig att bli, killen som gör 10-15 mål per säsong.
– Men jag hoppas att om du och jag pratas vid om ett år igen, om vi har vunnit SM-guld, att du frågar mig varför jag sprang till klacken efter mitt avgörande mål i den och den matchen. Varför jag drog av mig tröjan och hoppade som en tok.
Du har det som mål för 2014: att vinna SM-guld, göra mål, springa mot klacken och dra av dig tröjan?
– Ja, det kan man säga (skratt).
Skämt åsido, tycker du emellanåt att målfirandet går till överdrift?
– Jag tycker att om man gör ett fint eller viktigt mål så får man fira hur man vill. Vid något tillfälle har jag minuterna efter ett mål tänkt att jag borde ha gjort något bättre än att bara lyfta handen eller vad jag nu gjorde. Fast du har bara typ en halv sekund på dig att komma på något, så det är svårt. De snyggaste är från killar som är vana vid att göra mål. Som en sån där backflip, det är fint att titta på. Man måste fira efter ett mål. Det är jag som är lite dålig på det.
Jag får ibland känslan av att en del målskyttar har stått otaliga timmar framför spegeln och övat in en pose eller liknande.
– Det tror jag också. Och jag tror att det är många som gör det. Går man till Youtube får nog de fler klick som gjort något snyggt efter ett mål än de som gjort ett snyggt mål. Fotboll är också show, så det hör kanske lite till. Så det är bra att de övar.
– Men som du ser har jag inte övat många minuter på mitt målfirande. Och har du en speciell grej efter ett mål så är det klart att det är inövat, det är ju inte så efter ett mål att man kommer på något spektakulärt att göra; som jag sa, den tiden har man inte. Men nu har jag semester och tid att träna på målgester. Vem vet vad som kommer nästa år.
Jag kan riktigt se dig framför spegeln.
– Ha ha, eller hur? Nä, det får nog bli Youtube i så fall. Där finns säkert någon topp 100 i målfirande. Jag får använda något därifrån och ta det vidare. Sen i januari, när vi tränar och jag gör ett mål, så springer jag runt i Kombihallen och gör något som slår alla med häpnad.
Jag tycker du ska ta och göra något typiskt finskt till din grej.
– Det blir lätt, för konkurrensen är minst sagt svag på det området. Vi finnar är inte duktiga på att fira mål. Vi är mer ”jaha, där blev det mål. Och det var väl fint, men nu spelar vi fotboll igen.” Jag har typ gjort åtta mål i Malmö och man kan väl säga att jag har firat finskt varje gång.
Markus bjuder på sig själv. Han skrattar mycket. Han får mig att skratta mycket. Han är något av en dröm att intervjua. Han är pratglad, och det sagt i en ytterst positiv kontext.
En sak kan man emellertid inte beskylla honom för, han tycks sällan hetsa upp sig. Även inför matcher vilar ett förnöjt leende på hans läppar. Det är som om han vet något vi andra ännu inte vet. Han behöver inte höja rösten för att höras.
Simon Thern håller med.
– Markus är inte den som brusar upp i onödan. Nästan oavsett vad som händer så är han ganska lugn. Man kan säga att han är på planen som han är utanför, lugn och sansad. Han är raka motsatsen till en sån där schizoid personlighet, som kan vara ett svin när han spelar men annars är världens snällaste.
Är han då aldrig arg undrar jag. I mina öron låter det märkligt att en mittfältare som befinner sig på en position på planen som någon en gång kallade ”på gränsen till en krigszon” kan vara alltid lugn och sansad.
Man vet när Markus blir arg, även om det inte händer så ofta, för då springer han runt och väser ”fitto” berättar Simon. Det är en sammanslagning av finskans ”vitto” och svenskans ”fitta”. Då gäller det att hålla sig undan.
– Det kan vara när han har fått en smäll eller en ful stämpling, då kommer det. Fitto, fitto, fitto springer han och svär för sig själv då.
Utanför planen är han lugn och stressar sällan upp sig säger Markus om sig själv. Och spelar man i ett bra lag behöver man inte känna någon stress inför viktiga matcher menar han. Även på planen kan han nog synas vara lugn och balanserad, som en som sällan stressar upp sig. Detta är en delvis felaktig bild av honom. Han blir arg ibland, både på sig själv och på sina medspelare. Som när de andra i laget inte gör jobbet tillräckligt bra eller slarvar. Då går han runt och svär, precis som Simon vittnade om.
Det handlar naturligtvis också om att tagga till, att komma in i matchen igen som han uttrycker det. Känner man att man har slagit några dåliga passningar i rad exempelvis, eller inte hittar rätt, så är det ännu viktigare för honom att vinna nästa närkamp. Och då kan det bli några fittos på vägen.
– Man måste hitta det någonstans, och ibland kan det behövas att jag skriker till närmaste spelare; det kan vara Simon, Erik Friberg eller ”Jille”. De vet också att jag inte har något emot dem som personer, utan att det handlar om att jag vill att vi ska vinna matchen. Och då kan det bli att jag skriker på mina medspelare också, och inte bara muttrar för mig själv.
Vem skriker mest på dig, om vi vänder på det?
– Det är inte många som skriker på mig. Jag vet inte varför.
De kanske inte vågar?
– Jodå, de vågar. Eller borde våga i alla fall. Alla måste kunna både ge och ta kritik. Erik är väl den som hörs mest, som ligger på mig mest. Vi måste skrika på varandra, alltså inte ”vad fan gör du”, utan mer ”spring dit” eller ”håll kvar” och liknande. Jag vet inte varför de andra inte skriker mer på mig för jag gör lika många misstag som andra. Jag känner att jag borde få höra mer där ute på planen, och det är något som de måste bli bättre på. Eller, vi alla måste bli bättre på det.
Sen Daniel Andersson, som alltid hördes och som styrde och ställde, slutade har det blivit mycket tystare på planen. Du upplever det så också alltså?
– Man måste betänka att Daniel har varit ute i Europa och vet vad som krävs för att vinna mer än i bara Allsvenskan, och upptill det är han en riktig vinnarskalle. Så precis som du sa, han styrde och ställde i laget och det finns inget annat än positivt att säga om det. Jag tycker att den biten saknas i dagens MFF. Nu har vi ett väldigt ungt lag, och ser man på de tre mittbackarna Pontus, Filip och Erik så är de inte särskilt gamla de heller. Men de måste… hur ska jag säga, växa upp? Jag kommer inte på vad det heter på svenska.
Mogna?
– Ja, mogna eller få mer erfarenhet och ta för sig mer. Vill man spela i Europa, där mittbackarna styr hela laget… Det är inte bara vad du som enskild spelare gör, utan du måste styra alla de andra, och då krävs det att du skriker. Kommer med både positiv och negativ kritik. Detta är något som vi har pratat mycket om; vi längre upp i banan vill höra dem för det hjälper hela laget.
– Det är klassiskt, alla säger att om det inte går bra så måste vi börja prata mer. Men då är det för sent. Det är ju så att när det går bra så tänker man inte mycket på vad som sägs, eller vem som hörs, utan allt bara glider skönt framåt. Det är när det går sämre och ingen pratar, då blir det så uppenbart. Det är jätteviktigt att vi får in det att vi pratar och skriker till varandra konstant.
Det handlar förstås inte bara om att skrika i ordets verkliga betydelse. Det hjälper inte förklarar han. Det gäller att göra det rätt, så att det blir just den styrning som han var inne på. Han tar Olof Mellberg, som han aldrig spelat med, och Sami Hyypiä, som han gjorde en träningsmatch tillsammans med, som exempel. Dessa bägge är urtypen för vad som krävs om man vill ha en både lång och framgångsrik karriär utanför Allsvenskan. De visar pondus, de styr sina lag från sina mittbackspositioner och redan deras namn inger respekt hos motståndarna.
– Men det kommer inte självklart. Det är en mognadsprocess, och alla har det inte heller i sig. Man måste vara en riktig… alfahanne, eller apledare kan man säga.
När jag hör Markus lägga ut texten och när jag hör hans önskemål så tänker jag att han skulle bli en bra ersättare till Jiloan Hamad som lagkapten i Malmö FF. Han vill inte medge att han har tänkt i de banorna, men säger att han alltid tänker på hur han bäst kan hjälpa främst de unga killarna på planen. Och vad som är bäst för laget.
– Det är lite speciellt att vara fotbollsspelare. Dels vill man att den egna karriären ska bli så bra som möjligt och man vet att man syns och granskas som en egen person bland 21 andra. Fast för mig, och det ljuger jag inte om, kommer alltid laget först. Men vi får se vad som händer framöver, vem som tar över efter ”Jille”.
Av Malmös 30 allsvenska matcher 2013 spelade Markus 28, varav 25 från start. Om han inte hade skrapat ihop sex varningar och därmed blivit avstängd i två matcher hade han med största säkerhet spelat alla 30.
Han kom till Malmö från GAIS inför säsongen 2008, sågs som en fantastisk värvning som mittback. Under de fem säsonger som följde fram till årets blev det endast 61 matcher. Man kan lugnt påstå att det tog sin tid för honom att slå igenom i MFF. Man kan lika lugnt anta att detta är säsongen som han själv är mest nöjd med. Han behöver ingen längre betänketid för att besvara frågan med ett jo.
Lika snabbt svarar han på frågan vilken enskild match som han är mest nöjd med.
– AIK hemma, och det beror inte på att jag gjorde mål där. Det var en tuff match. AIK har en bra trupp och många bra spelare på mitten. Jag kände att jag vann många bollar och kunde styra vårt spel på ett sätt som jag är nöjd med.
– Det slutade visserligen inte så bra mot IFK Göteborg borta (1-1), men vi hade många skador i laget. Under hela våren var vi tvungna att rotera i laget, och för min del fick jag spela varannan match som mittback och varannan som central mittfältare. Mot IFK var det mycket hype om att de hade Allsvenskans bästa mittfält, Allsvenskans bästa anfallare bla bla bla. Jag tycker att Erik Friberg och jag gjorde en kanonmatch på mittfältet, där vi vann duellerna och styrde spelet. Därför känns det tråkigt att de fick göra 1-1 i sista sekunden.
Extra surt att det var IFK Göteborg också.
– Nej, inte för mig egentligen.
Det var mer ett konstaterande för egen del än en fråga.
– Okey, jag förstår. Jag vet förstås att Göteborg är gamla rivaler, och att matcherna mot dem betyder extra mycket för många supportrar.
När började du tänka i banor att det såg väldigt bra ut, att guldet var nära?
– Det är svårt att svara på. I bakhuvudet fanns länge förra året när det också var väldigt nära. Vi hade det mer eller mindre i egna händer när vi mötte Örebro hemma i näst sista omgången. De var redan ute ur Allsvenskan och vi skulle vinna lätt hette det. Så blev det bara 1-1, och även om vi förlorade mot AIK i sista omgången så var det mot Örebro vi tappade guldet. Därför vågade jag inte känna att det var nära i år, inte förrän i de sista hemmamatcherna mot Mjällby och Brommapojkarna. Men riktigt, riktigt nära, det kände jag att vi var när vi hade spelat typ 80 minuter mot Elfsborg i Borås.
Vad kände du i kroppen då?
– Mest trötthet, men den försvann när känslan av att vi hade krigat och kämpat under en lång säsong och att vi hade spelat så bra mot topplagen dök upp. Nu är det bara 10 minuter kvar, vi kommer att vinna hela ligan tänkte jag. Och sen när man såg hur fansen lämnade läktarna och ställde sig vid sidan om planen - det var ett ögonblick som jag aldrig glömmer. Och en känsla som jag vill uppleva fler gånger.
Markus kom att bli något av huvudperson i scenerna som därefter följde. Han vältes över ända av Elfsborgsspelaren James Keene och domare Jonas Eriksson blåste för frispark. Visselsignalen tolkades som att det var slut och in på den gröna konstgräsmattan vällde hundratals, kanske tusentals MFF-supportrar, in. Samt ett stort antal poliser.
Markus såg hur många av dem sprang mot honom, han förstod inte att det var på grund av de inrusande fansen. Själv visste han att det inte var slut, och han fick inte ihop det varför helt plötsligt ett stort antal polismän dök upp vid hans sida.
– Men när jag kollade bakom mig och såg alla himmelsblå så förstod jag naturligtvis. Min första reaktion var att skratta, för det såg onekligen rätt roligt ut med alla människor på planen. Sen gällde det att övertyga våra fans att lämna så fort som möjligt så att vi kunde slutföra matchen, och det gick både smidigt och fort.
Jonas Eriksson samlade några spelare från varje lag och berättade hur det skulle gå till. Så fort planen var tömd på folk som inte hade där att göra, skulle han blåsa igång matchen. Malmö skulle spela upp bollen till Elfsborgs målvakt, och därefter var matchen slut. Sen får ni springa av planen eller stanna kvar, det är upp till er själva, förklarade han. I vilket fall skulle han blåsa av matchen direkt efteråt.
Erik Friberg stegade fram till bollen. Han vände sig mot Markus och förklarade att han ville vara den som blev sista MFF:are med bollen den här historiska dagen. Det är viktigt för honom sa han.
Markus nickade; inga problem. Och så blev det. Direkt efter det att Jonas Eriksson blåst gång matchen efter några minuters avbrott slog Erik bort bollen några meter ut mot avbytarbänkarna till. Sen gick han med raska steg till spelartunneln. Markus var honom hack i häl. Han minns att han tänkte, jaha nu är vi mästare.
– Jag var mycket glad, du får inte tro något annat. Samtidigt var kroppen tömd på all energi efter matchen. Säsongen var slut också, även om en match återstod. Jag vet inte om det var glädje eller… hur man ska beskriva vad det var? Ära att man vunnit SM-guld med MFF kanske var den överskuggande känslan just då. Jag tänker fortfarande på det när jag går och lägger mig på kvällarna för att sova, kanske fattar jag inte riktigt vad vi gjorde.
Han påpekar igen att guldet är så oerhört stort att få ha varit med om. Mycket beror det på att han inte bara har varit med i truppen utan som en av stöttespelarna på planen. Det är inte så att han sitter och tittar på videos efter matcherna för att studera sig själv, men han går alltid igenom i sitt inre hur han har spelat, hur han har agerat, vad han kunde ha gjort bättre. Han kanske är för kritisk mot sig själv ibland funderar han. Men det är sån han är. Därför blev guldet ett kvitto på att han gjorde mycket rätt i år.
– Eller, fortsätter han efter en stunds tystnad, vi gjorde alla mycket rätt i år.
Om vi tittar framåt, vad ser du som viktigast för 2014: att vinna Allsvenskan eller att laget tar sig till Champions League?
– Det är alltid svårt att svara på den frågan. Om vi går långt i Europa och om vi satsar därefter, riskerar vi då spelet i Allsvenskan? Jag tror inte det. Se på 2013, jag tycker inte att vi hade en jättebred trupp. Ändå gick vi… Okey, Swansea borta var inget bra resultat, men det fick ett billigt förstamål. Trots det tycker jag att vi klarade det bra på det stora hela. I Champions League-kvalet kommer vi att få möta lag som Swansea, motstånd inte på allra högsta nivån, men som är väldigt, väldigt bra. Då gäller det att vi sköter våra kort bättre än i Wales.
Men Allsvenskan riskerar inte att bli lidande menar du? Varje år säger de svenska mästarna samma sak, och på hösten står de där med varken SM-guld eller positivt Europaspel.
– Någon gång ska väl någon klara av det, och varför inte vi nästa år? Börjar vi bra i Allsvenskan och känner trygghet, så är det klart att vi tar med oss den känslan till kvalet. Men samtidigt, som alla vet, är det i 180 minuter som vi ska vara väldigt bra. Vi mötte Glasgow Rangers 2011, vilket var kanske den värsta motståndaren vi kunde få, men vi intalade oss att allt är möjligt. Speciellt borta var nog de bästa 90 minuter som vi gjorde under det året, och vi vann md 1-0. Så till skillnad från ligan där det är 30 matcher, är det här bara två som vi måste vinna sammanlagt.
– Nu satsar vi på Allsvenskan först och främst, och senare kommer vi att satsa på kvalet till Champions League. Och som sagt, 180 minuters spel – då är det annorlunda. Har vi lite tur i lottningen dessutom, så får vi se. Då kan allt hända.
Så det behöver inte vara antingen Allsvenskan eller Champions League?
– Nej. Sen vet vi att om vi skulle ta oss vidare till huvudturneringen, oavsett om det blir Champions eller Europa League, så blir hösten tuff. Det täta matchandet tar på truppen. Å andra sidan har vi många kvar från 2011 som vet vad som väntar i så fall. Nu gäller det att börja preparera oss för detta redan i januari, alla i föreningen måste vara redo. Men först… först måste vi förstås gå vidare innan vi börjar prata om att vi kommer att bli trötta till hösten.
Jag tänker tillbaka på den kalla och gråa sommardagen i Torshavn 2011. Markus på trottoaren i väntan på spelarbussen. Han hoppades få spela dagen därpå. Han mådde bra, kände sig pigg. Sånt som spelare säger till media.
Att fråga honom hur han skulle fira ett mål fanns inte med ens som ett avlägset alternativ till samtalsämne. Jag tänker också på vad han, om än med ett skratt, sa tidigare under vårt samtal, att hans mål för 2014 är att vinna SM-guld, göra mål, dra av sig tröjan och springa och fira med MFF-klacken.
Han skrattar när jag påminner honom.
– Och tänk att göra ett mål i Champions League. Nej, det är nog bäst att jag börjar öva framför spegeln. Youtube, here I come.