Himmelsblå sen födseln
Helen Johansson skriver om sin son Robin, som med rätta kan sägas vara himmelsblå sen födseln.
Jag hade hört att förstföderskor nästan alltid åker in för tidigt. Det ville jag helst undvika. Dessutom var det nästan tre veckor innan beräknat förlossningsdatum, så jag förstod nog inte riktigt vad som hände. När mannen gick och lade sig för att sova, satte jag mig framför teven för att titta på Blådårar. Bara några timmar senare - den 28 oktober 2002 klockan 02.35 - föddes vår son Robin.
Samma kväll tog Malmö FF emot AIK hemma i strålkastarljuset på Malmö Stadion. Det blev en fullständigt magisk kväll. MFF vann med 5-0 och efteråt fick laget stående ovationer från supportrarna på plats. Min man var där, men själv har jag ännu inte förlåtit min son för att jag missade matchen.
Med två blådårar till föräldrar så introducerades han tidigt in i fotbollens värld. Redan när han såg dagens ljus för första gången så var han medlem i Malmö FF. Min bror hade nämligen tecknat medlemskap några dagar innan hans födelse. När han idag fyller 18 år har han varit medlem i föreningen obrutet under hela sin livstid.
Vi började ta med honom på matcherna när han var i fyraårsåldern. Då spelade man på gamla Stadion och vi hade platser på sjungande sittplats på Norra läktaren. Till en början var det inte fotbollen i sig som lockade, utan popcornen och läsken som han köpte i halvtid. Han tyckte också att det var roligt att vifta med sin flagga som han köpt i MFF-shopen. När han blev större låg han och pappa på balkongen på kvällarna och gjorde egna flaggor. När Norra Blå drog igång, som undertecknad för övrigt är stolt initiativtagare till, var det en självklar plats för honom.
Vi gick ofta och tittade på träningarna. Robin längtade dock mest tills de var slut. Då fick han hjälpa Jonnie Fedel att samla in bollar och även en chans att prata med sina favoriter. Ingen spelare fick lämna träningsplanen utan att göra high-five med honom. Den stora favoriten var Agon Mehmeti. Den matchtröja han fått av honom hänger fortfarande på väggen här hemma i hans rum.
När Robin själv spelade fotboll så var han aldrig någon av de mer framstående. Och även om det sägs att ungdomsidrott ska vara för alla, så fungerar det inte alltid så i praktiken. När han knappt fick röra bollen på träningarna, och mest fick agera avbytare under matcherna så tröttnade han. Robin har även haft det tufft i skolan, haft svårt att nå godkända betyg i alla ämnen och aldrig riktigt funnit sin plats.
Det finns dock ett ställe Robin får vara precis den han är. På fotbollsläktaren. Här behöver han inte prestera eller bevisa något för att bli accpeterad. Här räcker det med att älska Malmö FF och sjunga högt för sitt lag för att bli en del av gemenskapen. Fotbollen är verkligen fantastisk.
För Robin är inte fotbollen en hobby, utan en livsstil. Han planerar sitt liv utifrån lagets matcher och åker på bortamatcher så ofta han kan. Därför har han det också lite extra tufft nu när Corona-viruset härjar. Sett till sin ålder så är Robin troligen en av de mest beresta MFF-supportrarna. Det finns inte en allsvensk arena han inte har besökt. Han har också varit på plats på många av Malmö FF:s matcher ute i Europa under de senaste åren. London, Swansea, Glasgow, Amsterdam, Wien, Salzburg, Dublin, Madrid, Turin, Prag, Bryssel för att nämna några av de platser vi besökt.
Den första Europaresan, bortamatchen mot Glasgow Rangers 2011, var också en av de mest minnesvärda. Chartrat plan, uppladdningen på Brazen Head där Robin stod på ett biljardbord på puben och drog igång sånger. Och den minnesvärda matchen där vi, 300 MFF-supportrar på plats, sjöng ut skottarna och skrällvann med 1-0 efter mål av Daniel Larsson.
Ett annat häftigt minne i Robins liv är hans 11-årsdag då han vaknade upp på hotell i Borås. Efter en god pannkaksfrukost överraskade vi honom med ett besök i Borås djurpark och en exklusiv guidning i pingvinhuset. Han fick även hjälpa till att mata pingvinerna, som länge varit hans favoritdjur. På kvällen stormade vi planen efter att Malmö FF säkrat sitt 17:e SM-guld. En perfekt dag helt enkelt.
För drygt fyra år sedan skrev jag ett hyllningsreportage här på Himmelriket till min bortgånge far, som var den som tog med mig på match för första gången. Jag hoppas att han blickar ner från sin himmel ibland och ser att jag tillsammans med min man fört hans arv vidare. Det absolut finaste man kan ge till sitt barn. Kärleken till ett fotbollslag.
Kom här min påg så kommer du förstå!
