Hjärtat vid foten av Disponentens allé slutar aldrig slå
Det var min mormor som berättade det för mig. Att det i Åtvidaberg fanns ett jätteduktigt fotbollslag som kallades för ÅFF. Ett av dom allra bästa i hela Sverige.
Jag var en ljushårig liten pojke utan ett enda stygn på min kropp, jag tyckte livet var underbart, jag hade ännu inte mött ondskan, livet tedde sig som en evig resa i barndoms så skyddade och ändlöst lyckliga värld.
Bland det bästa jag visste var att åka upp till mormor och morfar med adressen sockenvägen 6 i Åtvidaberg. Resan hemifrån Sölvesborg var lång. Halvvägs stannade farsan bilen för en kort paus strax innan Åseda vid en sjö där vi käkade mammas hembakade bullar och drack saft.
Därefter ännu fler ändlösa mil genom eviga skogar, kilometer efter kilometer av längtan efter att komma fram till det gula tegelhuset beläget nånstans mellan Kopparvallen och den alltid så stillsamma och sagovackra Bysjön.
Under min tidiga barndom slogs jag av hur oändligt många fotbollsplaner med sådana där as läckra äkta stora mål det fanns i Åtvidaberg. Jag kunde sitta där i baksätet i bilen och förundras hur det kunde komma sig att det fanns så många fotbollsplaner just här uppe i Åtvidaberg.
Varje gång en sådan fotbollsplan passerades spritte det i mig av en febril längtan att bara få springa ut där på planen och sätta en läcker strut uppe i krysset eller nättaket, få höra nätet rassla och stå rakt ut i dessa så stora och äkta mål med stolpar och ribba i järn.
Sådana mål brukade bara finnas på riktiga och stora fotbollsplaner, här fanns dom precis överallt.
Jag är inte säker att jag först förstod eller riktigt trodde på min mormors ord, den där gången hon berättade för mig om att det i Åtvidaberg fanns ett jättebra fotbollslag.
Det var i slutet av 1970 talet, morfar jobbade ute på Facit där han jobbat sedan slutet av -30 talet, mormor jobbade på Föreningsbanken inne på Getingen. Vid den här tiden hette en av hennes arbetskamrater på banken Ulf Källum, en kille som spelade fotboll i ÅFF.
En solig varm sommardag i slutet av detta sjuttiotal, tog min mormor med mig bort till fotbollsplanen där detta fotbollslag som kallades för ÅFF tränade i sommarhettan.
Med stora ögon följde jag dessa stora grabbar som spelade så bra och kunde skjuta så hårt, från sidan av planen med mormor bredvid mig.
Plötsligt tog min mormor mig i handen och vi gick ut på planen.
Fotbollsspelarna vilade och drack vatten. Gräset var tjockt och grönt under mina små fötter, vi närmade oss spelarna, jag höll min mormor ännu hårdare i handen, vågade knappt titta upp, hjärtat hoppade, klockorna hade stannat. Plötsligt stod vi alldeles intill dessa svettiga, andfådda och livs levande ÅFF lirare, min mormor och lilla jag.
Mormor var inte ett dugg blyg när hon stegade fram och presenterade mig för spelarna, berättade att jag bodde i Sölvesborg och att jag skulle vilja ha deras autografer på en ljusblå T-shirt som vi hade med oss.
ÅFF spelarna hälsade vänligt på mig, någon undrade om man verkligen kunde spela boll nere i Sölvesborg, någon frågade hur gammal jag var, medan min tröja fylldes med namnteckningar i svart skrift. Några av namnen var Ulf Källum, Thomas Wernersson, Glenn Martindahl, Jan Olsson, Tony Andreasson, Göran Karlsson och Göran E. Karlsson
Jag var världens lyckligaste och stoltaste. Mitt hjärta fladdrade av glädje, jag höll tröjan hårt i min hand medan vi lämnade planen, tänk att få visa den här tröjan för kompisarna där hemma.
Himlen var alldeles klarblå, de feta polisongernas fantastiska era i ÅFF var över, Sveriges genom tidernas största band Ebba Grön hade ännu inte fötts och påbörjat den historia man skulle komma att skapa.
Däremot föddes det den där dagen mellan en liten blond pojke och ett fotbollslag en livslång kärlek den där sommardagen uppe i Åtvidaberg.
En kärlek som både föddes och döptes i ett och samma andetag.
Jag älskade att vandra längs kanalen alldeles nedanför det lilla röda trähuset där jag visste min stora idol Thomas Wernersson bodde. Jag var hänförd över den stora och mäktiga Kopparvallen med de höga läktarna, alla reklamskyltarna runt planen, den gröna mattan med de kritvita linjerna lyste så ljuvligt inbjudande och vacker, drömde om att bara få springa in på den mjuka mattan och sätta en stenhård boll uppe i krysset, löparbanorna lyste röda, de höga strålkastarljusen var så pampiga och imponerande. Huvudingångens entré var både mysig och pampig på en och samma gång.
På ett foto på just denna klassiska entré från år 1981 ser jag att det kostade 15 kronor att se allsvensk fotboll på Kopparvallen.
Tiderna förändras.
Varje träning jag kunde följa som bollkalle eller vid sidan av planen var som att gå på kalas, ännu större var det dom få gånger jag kunde gå på match och se ÅFF sådär vackert uppklädda i sina blåvita matchställ inför all publik som omringade Kopparvallen, detta var upplevelser lika stora som julafton.
Min familj och jag var ofta uppe i Åtvidaberg i slutet av sjuttiotalet och under åttiotalet.
En tradition var att efter frukosten på lördagen, att vi satte oss i bilen och åkte in till centrum, eller "neråt" till samhället som mormor och morfar alltid sade.
Det vimlade alltid av folk i Åtvid under dessa lördagsförmiddagar. Jag tyckte det var mysigt och härligt att strosa omkring i folkvimlet, var det någonting man fastnade för och kanske ville ha, var mormor aldrig sen att lätta på portmonnän.
Det rådde kommers och rusning nere i samhället , kronan flöt, överallt fick man stanna upp när mormor och morfar skulle stanna för en pratstund med vänner eller bekanta. Jag älskade och förundrades över den östgötska dialekten som utspelades under dessa samtal .
Åtvidabergs lilla kärna vimlade av liv vid den här tiden.
Under en period fanns det hela tre härliga sportaffärer. Sportcity var min stora favorit och varje gång man var uppe i Åtvid, så tog man en vända in hos den lugna, harmoniska och vänliga gråhåriga mannen som alltid stod bakom disken, med ett härligt lugn och ett vänligt bemötande som ett ständigt signum.
Domus hade en skapligt välsorterad sport och fritids del i affären. Minns att det inne på Getingen också under en period fanns en cykel och sportaffär.
Getingens galleria gnistrade av allehanda affärer vid den här tiden. Klädesaffärer, bokhandel, ur och smyckes handel, Föreningsbanken, sportaffären, ICA Getingen och säkert ännu fler små affärsidkare.
Domus var jättestort med en pappers och present avdelning, klädesavdelning, sport och fritids artiklar, det fanns ett rymligt café och en avdelning för matvaror. Alltihop trängdes på två gigantiska plan.
Torghandeln blomstrade, jag kan minnas dofterna, rösterna och skratten, presenningens prasslande när vinden svepte liv längs bodarna, alla vänliga och glada människor som kom fram och hälsade på mormor, morfar och oss andra i familjen.
Förutom Domus café avdelning hade Åtvid också klassiska Sandelius och ytterligare ett café som jag tror hette Fribergs. Bankerna var många, någon gång på åttiotalet fanns till och med en godisaffär i centrum, Gottland. Det fanns ännu fler butiker som bredde ut sig längs torget och runt om i den lilla idylliska centrala kärnan av samhället.
Ute vid Edberga rondellen, ett utkast från sockenvägen, fanns både en Ica och Konsum affär. Längs Söderleden hette den bemannade bensinstationen Texaco, en bit längre bort levde Hotell Stallet och där i kiosken alldeles intill, köpte morfar sin Expressen alla dagar.
Den lilla småstaden Åtvidaberg hankade sig fram och hängde med i utvecklingen.
Under början av åttiotalet ägde Björn Borg Wimbledon, Svenska landslaget under ledning av Lars "Laban" Arnesson nådde inga framgångar alls, ÅFF krigade år efter år i botten i allsvenskan, Thomas Wernersson lämnade oss för IFK Göteborg, Kalle Engkvist och Stephan Kullberg och Glenn Martindahl var tidens stjärnor, Mats Karlsson och Tony Andreasson var unga, matchtröjorna var inte längre bara prydda med det stolta klubbmärket, nu stod det Penninglotteriet på bröstet, märket på kläderna var nu Patrick istället för Adidas.
Thomas Wernersson var grymt bra i ÅFF, många menade på att det var hans förtjänst att ÅFF klarat sig kvar i allsvenskan under flera år.
Inför år 1981 lämnade Thomas sitt modersskepp. Tillsammans med två andra likartade superstjärnor, Håkan Sandberg och Stig Fredriksson, skrev han på för IFK Göteborg.
Sommaren 1981 möttes ÅFF och IFK Göteborg. Min forna stora idol Thomas var tillbaka på sin modersplanta Kopparvallen, bara några synliga metrar från sitt forna hem.
Jag var där och det blev en riktig publikfest. Det stod till och med bilar parkerade längs sockenvägen, det rådde närmast kaos längs Edberga planerna och vid Bysjön, när det letades efter parkeringar.
Matchen slutade 1-1 inför över 6000 på läktarna.
Bra för ÅFF, bra för Thomas, så tänkte jag efter matchen.
Livet gick vidare, ÅFF ramlade ur allsvenskan, befolkningen i Åtvid minskade år efter år, med min barndom försvann också bilderna av mitt gamla Åtvidaberg.
Butik efter butik föll bort, vid varje nytt besök flagnade den gamla färgen bort allt mer, kommersens glada dagar hade flytt, den lilla centrumkärnan tynade sakta bort.
Bysjön och Adelsnäs slottspark fortsatte dock trona i all sin sköna prakt, naturen kring golfbanan var fortfarande lika storslagen och vacker, kanalen fortsatte sin resa genom de skiftande årstidernas färg, allt medan folkvimlet nere i byn sakta mynnade ut i den allt mer grånande, tomma och igenbommade tillvaron som rådde inne i Åtvid.
Åttiotalet fortsatte sin marsch. Stephan Kullberg såldes till Blåvitt, Glenn Martindahl till Örgyte, Peter Karlsson hamnade i Kalmar FF( möjligen ÖIS först) och den genomtrevliga nickkungen Kalle Engqvist hamnade också han i Göteborg och Örgryte.
Mats Tott Karlsson stannade och blev kvar.
År 1987 på sommaren spelade ÅFF borta mot Bromölla i Division två södra. Jag tog bussen till vår grannkommun Bromölla, tog en kvart att komma dit.
Min morfars kompis, Sive Franksson var lagledare i ÅFF. Sive hade fixat en fribiljett till matchen, plus att jag efter matchen skulle få följa med i spelarbussen från Bromölla, upp till Åtvidaberg.
Gissa om hjärtat sprudlade.
ÅFF vann matchen på Strandängen mot hemmalaget med 3-0, eller möjligheten 3-1. Spelar mindre roll i sammanhanget, men faktum är att ÅFF imponerade och lirade riktigt bra.
ÅFF anno 1987 var ett riktigt bra lag. Kjell Frisk i målet, andra profiler var bland andra Mats Almgren, Jan Andersson, Håkan Johansson, Stefan Bergenrot, Niklas Andersson, Leif Persson, Steve Creutz, Lerdala Andersson och Mats Karlsson.
Jag lämnade Bromölla tillsammans med hela ÅFF laget i bussen. Bussen stannade uppe vid Blekingeporten i Sölvesborg vid en mindre Ica affär, där spelare och ledare sprang in för att handla.
En mäktig känsla att sitta där I ÅFF s buss i sin hemstad.
Leif Persson gav mig en påse ostbågar som han köpt där i Ica affären, under resan upp mot Östergötland roades jag av Mats Karlssons och Håkan Johanssons roliga historier, jag följde minglet och njöt av historierna och berättelserna som utspelade sig mellan alla mina stora idoler medan bussen rullade mot Åtvidaberg.
Hemma i Åtvidaberg möttes vi av en underbart ljummen och stillsam sommarkväll. Utanför bussen vid Kopparvallen erbjöd Mats Almgren mig skjuts bort till mormor och morfars hus vid sockenvägen.
Jag tog plats och åkte med honom i hans Mercedes till huset.
En fantastisk dag fick ett lika fantastiskt slut.
Glömmer aldrig den där dagen.
Maskiner fortsatte sluta slå, verkstäder bommade igen, folk flyttade ifrån ett stilla blödande Åtvidaberg, arbetslösheten ökade.
ÅFF drogs också med i fallet.
På avstånd hördes sirener närma sig, längst uppe i krönet av uppförsbacken ÅFF befann sig i omkring nittiotalets födelse, skymtade blåljusen blinka i en värld klädd i dimma. Andetagen var skrovliga, pulsen hotfullt låg och framtiden för anrika ÅFF låg som i bitar av kras.
Men det stolta hjärtat vid foten av Disponentens allé fortsatte att slå.
Så många år har gått sedan allt det här skedde och utspelade sig i Åtvidaberg. Någonstans var jag med och såg och fick uppleva hur samhället i Åtvid delvis monterades ned och skiftade utseende.
Under mina besök i Åtvidaberg upplevde jag förändringen, tillsammans med de vittnande orden från mormor och morfar och alla släktingar boende där uppe berättade vad som hände.
Ingenting kommer någonsin igen att bli som det en gång i tiden varit, den tiden tillhör historien nu.
Men Åtvidabergs kommun andas och lever än idag vidare, den förändring som Åtvidaberg genomgick har skett också på oändligt många andra orter runt om i Sverige.
Det är så det är idag. Städerna blir större och större, det är dit folk vill och det är också dit makten och pengarna följer med och landar bland den eviga asfalten och betongens skyskrapor och alla andra lockelser och möjligheter som faktiskt ryms i städer av idag.
All den här nostalgin och alla de här minnena jag nu tjatar om klev upp från mina minnens arkiv när det härom veckan stod klart att Sharp hoppade av som storsponsor till ÅFF. Jag blev förstås besviken och ledsen, dessa pengar som nu blåste bort, var pengar ÅFF behövde så väl.
Därefter tänkte jag sedan på alla dessa helt nödvändiga eldsjälar som dagligen lever för och med ÅFF, dessa sanna hjältars tappra kamp för att föra eran, kärleken och ÅFF: s stolthet vidare mot framtiden, hur besvikna och ledsna blir inte dom när sponsorer plötsligt hoppar av och säkert fäller krokben för en massa visioner och idéer.
Att bedriva elitfotboll är ingen dans på rosor för någon idag, men nog måste det blåsa fan så mycket mer motvind och snålblåst för små lag som Åtvidaberg, med resurser och befolkning bara en promille i jämförelse med de stora lagen.
Så har det varit under flera decennier, Åtvidabergs befolkning har krympt, men fotbollslaget har kämpat och krigat vidare, visst har det blåvita ÅFF också bitvis flagnat och tappat färg, men ändå så har färgen lyckats återskapas och skina lika vackert som alltid.
Men det sker hela tiden i en stenhård kamp för att kunna överleva.
Det känns som om det alltid varit precis så, ända sedan den dagen jag lärde känna min vän ÅFF.
Den 6:e april kommer flaggorna åter att vaja på ett delvis nytt och uppfräschat Kopparvallen. Återigen ska domaren blåsa igång allsvensk fotboll i "Sockna".
Åtvidabergs FF och IFK Norrköping spelar båda allsvenskt år 2012. Två dunderheta derbyn tillsammans med en rad andra stora festligheter stor på menyn denna säsongen.
När jag kommer att vandra där längs med Adelsnäs vägen och se flaggorna vaja där uppe i skyn och se hur folket strömmar mot Kopparvallen för mötet mot GAIS, ska jag försöka minnas hur det var när jag vandrade längs samma väg för över tre decennier sedan. Då fanns ingen tennishall och där bandyplanen idag ligger, låg då B-planen.
Då gick jag där med min morfars varma hand i min.
Morfar finns inte längre kvar i livet. Huset vid sockenvägen där oändligt varma och lyckliga minnen härstammar ifrån, där som Mats Almgren släppte av mig en varm och ljummen sommarkväll på åttiotalet, där i det gula tegelhuset bor inte heller mormor längre kvar.
En ny generation har tagit över huset och får nu lyssna till det där knarret i golvet i hallen, varje gång dom går förbi.
Innan avsparken den 6:e april ska jag lägga en blomma vid morfars viloplats och berätta hur det är, att det är en stor dag för hela Åtvidaberg.
Sen vill jag att min mormor som bor på Sunnebovägen ska säga dom ord hon alltid sagt när jag ska iväg till Kopparvallen. "Se nu te att de vinner" på gammal trogen Östgötska.
Så mycket av det gamla Åtvidaberg har förändrats, befolkningen fortsätter att minska, mäktiga och penningstinna LHC och LFC har tillkommit och lyckats köpa och bygga upp framgångar och livligt engagemang, bara några mil bort.
Men ändå, trots detta och trots att fotbollen idag styrs till ännu större del av feta bonusar, dryga löner och byggs upp i en värld av silikon, så har klubbhjärtat nere vid foten av Disponentens allé fortsatt att slå och stå stadigt kvar på de pelare som en gång grundade alltihop.
Det sägs att i Åtvidabergs FF sitter det något alldeles unikt och särskilt i väggarna. Någonting som aldrig slutar att andas eller slutar tala sitt alldeles egna och speciella språk.
Varje gång jag bläddrar i mina minnen kring Åtvidaberg och ÅFF, så är det ingenting annat än ett stort mirakel att Åtvidabergs FF den 6:e april på nytt bjuder på allsvensk fotboll mot GAIS.
Hjärtat nere vid Disponentens allé har överlevt alla stormar och troget fortsatt att slå.
Nu beväpnar vi oss med vingar.
/// Allas broder
