AIK - Häcken
0 - 0

Hoppet om Europa lever trots derbybaksmällan

I ett vackert höstigt Solna stod BK Häcken för eftermiddagens motstånd för ett AIK som - vilket kollega Jakob Bergelv konstaterade i sin inför-artikel igår - känts till synes omöjliga att rå på sedan juli övergick i augusti. Det påståendet ligger å andra sidan långt ifrån någon typ av raketforskning. Att AIK transformerats från ett virrigt och ihåligt lag till en tät försvarsmur har knappast undgått någon.

Jakob spådde även att den tre år långa segerfria matchraden mot Häcken skulle komma att brytas idag. Även här var vi många som kände likadant, trots ganska tunga avbräck i avstängningar på Lamine Fanne och Mads Thychosen. Nu fick vi ändå äta upp lite av vår hybris.

Den inledande känslan var att Häcken hade gjort läxan. Laget från Hisingen var bättre än AIK under de första 15-20 minuterna. AIK hade svårt att hitta den där intensiva pressen vi såg i första halvlek mot Bajen. Ett par gånger lyckades pressförsöken och det blev om inte riktiga måchanser så i alla fall halvlägen för Pittas och Björnström.

I övrigt spelade sig Häcken ur den AIK-press som faktiskt kändes lite väl försiktig. Via hörnor fick även Hisingslaget till några avslut som dock inte var ens i närheten av farliga. När det hände något i närheten av AIK-målet var det den kvicke och avige Zeidane Inoussa som låg bakom i kombination med Simon Gustafssons säkra passningar.

Tjugo minuter in i matchen började vi dock känna igen AIK:s aggressivitet. Gnaget tog över och presspelet började betala sig så tillvida att Häckens spelare gång efter annan stressades till bolltapp och felpassningar. De där riktiga målchanserna uteblev ändå - undantaget ett nästan-friläge för Pittas där avslutet tyvärr var ganska svagt - och att det var mållöst i paus kändes ganska logiskt

Förhoppningen var - trots att AIK spottat upp sig en del - att Mikkjal skulle kunna lyfta laget ytterligare i paus. Inte minst då Djurgården hamnat i underläge i Kalmar. Vi var nog många som litte hoppfullt tänkte att NU är det slagläge. En förhoppning som ganska fort kom på skam.

Andra halvleken började lite som den första. Häcken ägde boll under de inledande minuterna. En suck av oro hördes över arenan när Inoussa gick in fult mot Edh som blev liggande. Nämnda oro övergick i lättnad när Edh kom upp på fötter igen och kunde fortsätta spela. Strax därpå fick Häcken sin första riktiga målchans på vilken Nordfeldt gjorde en fin refelxräddning på.

Att Thomassen inte var helt nöjd med AIK:s första halvlek bekräftades då han tog ett tidigt byte när Victor Anderssom ersatte Besirovic blott sex minuter in i andra halvlek. Knappt var bytet genomfört innan Häcken gjorde 1-0 efter en frispark där AIK helt tappade bort målskytten Simon Gustafasson.

I minut 60 fick Häcken ännu en bra chans men Nordfeldt räddade Ali Youssefs avslut och med ett mål i ryggen blev Häcken ett snäpp bättre medan AIK såg ganska hadfallna ut. Thomassens nästa drag var - inte helt oväntat - att byta in John Guidetti, idag - lite oväntat på bekostnad av Sotte. AIK övergick därmed till en 4-4-2-uppställning med Pittas och Guidetti på topp.

Man kan inte säga att bytet gav någon snabb effekt. Med 20 minuter kvar att spela låg bollen återigen i målet bakom Nordfeldt efter att Celina förlorat en duell och Björnström misslyckats med att nicka undan den boll som lyftes in i straffområdet efter Celinas duellförlust.

AIK satte in en forcering i slutet av matchen - fattas bara annat - och det skapades en del. Huvudperson kring de chanser som uppstod var tveklöst Guidetti med som överhopp, snabba skarvar och ett fint nummer som ledde till eget avslut försökte ge AIK chansen på allvar. Tyvärr ville bollen inte in.

AIK:s slutforcering ebbade ut och BK Häcken tilläts spela av de sista minuterna även om inhoppande Oscar Uddenäs var rätt nära att flipperspela in en reducering. Häcken fortsätter därmed att vara ett bogey team för AIK vars förlustfria svit stannade vid nio matcher.

Ska jag försöka mig på någon form av slutkommentar så är min första tanke att hela eftermiddagen andades derbybaksmälla. Det är inte ett helt ovanligt fenomen att man efter en smått euforisk derbyseger hamnar i ett läge där påföljande ”vanliga serielunksmatch” saknar den där fulla tändningen och intensiteten. Vidare måste Axel Björnströms match ifrågasättas. I dag höll han inte allsvensk klass och det är märkligt att han fick spela hela matchen.

Kanske är det ändå inte bland spelarna på planen förklaringen i dagens insats står att finna utan i de spelare som inte kom till start. Mads Thychosen har varit fantastisk i höst och nämnde Axel Björnström förmådde absolut inte fylla hans skor. Dessutom var det tydligt att Lamine Fanne har oerhört stor betydelse för AIK. Dels i det arbete han gör vecka ut och vecka in men också i det faktum att både Valakari och Saletros är bättre i de roller de får när Fanne är på planen. Ifall säsongen ska sluta riktigt trevligt är det klokt att undvika onödiga avstängningar farmgent.

Vi måste ändå ge Häcken att de genomförde matchen på ett bra sätt. Hisingslaget var bättre än AIK sett över 90 minuter och visade att man är bättre än vad tabellen visar. Med det sagt känns Häcken ändå som ett lag AIK skulle ha slagit om man kommit upp i normal nivå. Den nivån nådde tyvärr inte Gnaget idag.

I och med att Djurgården kryssade i Kalmar lever ändå hoppet om andraplatsen. I nästa omgång möts Hammarby och Djurgården medan AIK spelar borta mot Blåvitt. Seger där och det kommer att se bra ut. Antingen går AIK då förbi det lag som förlorar derbyt eller så ligger alla tre stockholmsklubbarna på samma poäng i det fallet att söderfamilylagen kryssar. Fyra rafflande omgångar återstår i kampn om europaplatserna.