Hopplöshetens förbannelse har beväpnats med vingar...
Det var en vecka full av himlastormande kontraster. En vecka då tron, drömmarna och hoppet återvände och äntligen andades för egen maskin igen. Innan det återigen svartnade för ögonen. Veckan jag skriver om inleddes måndagen 20 juli tjugo hundra femton.
Vi var sexton blåvita själar som alldeles invid Kopparvallen stod och väntade på bussen som skulle anlända klockan 14.45. En buss som därefter skulle hämta upp elva likasinnade blåvita själar i Linköping, för att sedan ta oss upp till Stockholm för det allsvenska mötet med Djurgårdens IF.
Det var i ett tyst och lugnt Åtvid vi stod och väntade nedanför Thomas Wernerssons rödfärgade barndomshem och strax bortom den alltid lika stillsamma kanalen.
Vi stod under några uråldriga ekars tysta lugn. Samma ekar som varit med och följt med under hela resan med Åtvidabergs FF. Ända sedan födelseåret 1907 har de stått och vakat över en omgivning som skiftat från häst och vagn och ett Kopparvallen utan läktare och elljus, till dagens moderna värld och ett Kopparvallen som uppgraderats och sminkats upp för att uppnå en slipsklädd allsvensk status.
Alla dessa uråldriga ekar som vi står under var med när det för första gången spelades allsvensk fotboll här intill. De stod här när Pelé och Brasilien var här, de var med när Roger Magnusson trollband en salig publik, de bevittnade de ögonblick då Chelsea och Bayern Munchen gästade oss.
Dessa ekar var med i trängseln när över 11 000 passerade Kopparvallens vändkors, de solade sig i glittret som glänste över dem när SM bucklan två år i rad stoltserade över dessa nejder, kände värmen och kärleken som alltid infann sig när Gunnar Ericssons andetag spred glädje över en hel omgivning. De vakade över Tomas Olsson och Kristian Bergström när deras karriärer tog fart i knattelaget, dessa uråldriga ekar stod här som tysta vittnen den där ödesdigra natten då klubbhuset brann ner och kände säkert av kaoset efteråt och hur svaga och ansträngda andetagen var kring fotbollslaget de vakat över ända sedan år 1907.
Denna juli måndag har klockan några minuter kvar fram till klockan 15 när vi lämnar dessa uråldriga ekar, ett ödsligt Kopparvallen och ett stillsamt Åtvidaberg bakom oss. När vi drygt tre timmar senare anländer till vår Kungliga huvudstad Stockholm känns det som om vi lämnat en tid klädd i knastrande svartvitt och hamnat i ett fullexponerat flimmer av bebyggelse, liv och rörelse.
Stockholm är en mäktig och vacker upplevelse. Bjuder alla sinnen på en rejält omtumlande åktur.
Det bitvis fyrfiliga motorvägen leder till bostadsområden och vardagar i samhällets alla olika skikt. Jag ser namn på förorter där utanförskapet har svårt att lyckas ta sig ur fångenskapen som bor där med betongen. Där hopplösheten sätter bilar i brand och där protesterna mot samhället tyvärr bara leder till att betongen blir ännu gråare och tyngre.
Jag ser vägskyltar som leder till medelklassens idyller. Där framtidsutsikterna kämpar och lever hand i hand med hoppet om att en dag bli ännu bättre och nå en ännu högre status.
Jag vet att det också finns gräddfiler här som leder till högklackade och slipsklädda Stureplan. Gräddfilsklädda avfarter mot Östermalm, Danderyd och Lidingö där näringslivstopparna, megakändisarna, politikerna och de mest förmögna lever sina liv i en flott och blomstrande ekonomisk tillvaro.
Det bor en ofantlig kontrast mellan det Åtvid jag nyss lämnade till, gentemot det Stockholm jag nyss anlänt till. Suger i mig av alla bilder som passerar, försöker känna igen mig i områden jag främst lärt känna igenom böcker, filmer och tv-serier och tänker att det i alla fall finns en huvudsaklig gemensam sak som binder samman detta mäktiga Stockholm och det mysiga lilla Åtvid jag nyss lämnade bakom mig.
Där storleken inte har någon betydelse.
För i fotbollens värld andas vi samma luft, bor vi i samma kvarter, tillhör samma värld och där representerar vi samma allsvenska fotbollsserie.
Och när vi 27 blåvita själar i Ukna bussen kommer ut ur Hammarbytunneln och möter bilden av det mäktiga Tele 2 Arena med Globen i bakgrunden och ser tusentals med randiga Djurgårdare i solgasset leta sig mot arenan för ett möte med vårt Åtvidabergs FF, då brinner gåshuden över hela min kropp av stolthet och lycka för att mitt lag lyckats med bedriften att hålla till på denna höga nivå.
Samtidigt som jag än en gång möts av rädslan för att tvingas behöva lämna denna fantastiskt finklädda fotbollsvärld som har så ofantligt mycket att erbjuda ett passionerat fotbollshjärta.
####
Tele 2 Arena är en imponerande mäktig arena. Utsikten perfekt och gåshuden blommade för fullt av den stämning och det tryck som Djurgårdens samstämmiga supportrar bjöd upp till under inmarschen och under hela matchen. Ett mäktigt tryck som studsar mellan betongen och som gör att upplevelsen av fotboll vrids upp några rejäla snäpp. Hyllningarna till den nyss skadade Haris Radetinac kändes också värmande, samtidigt som det väckte en viss ofrånkomlig stolthet i ett ÅFF hjärta.
Men det som fick gåshuden att blomma allra mest den här måndagskvällen i Sthlm var Åtvidabergs FF inställning, perfektion, disciplin och kämparglöd tillsammans med nyförvärvet Hovdas betydelse för stabiliteten på mitten och Albornoz insats som vikarierande mittback, där han knep titeln som matchens lirare i mina ögon.
Några avgörande fantomräddningar av vår Henrik Gustavsson tillhör ju varje föreställning, den här kvällen räcker det till 0-0 som inbringar årets första och så välkomna bortapoäng.
Absolut några steg i rätt riktning. Statusen som ÅFF visade upp borta mot ett enormt formstarkt Djurgården vittnade definitivt om god allsvensk klass. Men en poäng i det ytterst knepiga och prekära läge som vi befinner oss i, räcker inte långt i det längre perspektivet.
En seger kommande lördag hemma mot ett formstarkt Helsingborg var ett absolut måste för fortsättningen. Och när vi under blinkande poliseskort lämnade Globen området och ett Stockholm penslat i en vacker solnedgång, fanns det fog för att våga hoppas, drömma och tro på en lycklig framtid för vårt Åtvidabergs FF i det allsvenska bottenskiktet.
Strax innan midnatt rullade bussen återigen in under de gamla ekarna vid Kopparvallen.
Vi var tillbaka i det välbekanta lugnet igen.
####
De första 20 minuterna hemma mot Helsingborg var kanske det bästa vi fått uppleva av Åtvidabergs FF under Roar Hansen. Simon Skrabb var lysande och hans vackra avslutning i kryssribban eller hans distinkta frisparkar var definitivt värda minst ett mål i upptakten av matchen. Det skapades fler chanser för ett ledningsmål, men istället för en inte helt omotiverad 3-0 ledning så tilläts Atakora göra en soloräd som slutade med en strumprullare från Robin Simovic och vips så blev det 800 hundra minusgrader och 0-1.
2015 har varit ett år fullt av förbannelser. Plötsligt beväpnades nu dessa förbannelser också med vingar.
ÅFF fortsätter skapa möjligheter och chanser och emellanåt funderar man på hur det är möjligt att bränna alla de chanser som dyker upp i det oerhört prekära läge man befinner sig i.
När Albornoz sen gör det han inte får göra och Robin Simovic följer samma tragiska exempel, svartnar det för ögonen. Hopplösheten får precis som förbannelsen vingar.
Vår nya norrman Hovda döper oss nytt hopp när det livsviktiga 1-2 målet kommer, men efter detta reduceringsmål i denna livsviktiga måstematch, så dör kvalitén och skärpan i ÅFF: s spel. Det är som om all press, alla måsten och kniven mot strupen situationen blir för mycket för laget. Varje felpass och varje felbeslut gör att klockan växer sig allt större som fiende, ända fram tills domaren blåser av matchen och det ofrånkomliga kryper sig närmare oss.
1-2 mot Helsingborg skildrar ingen rättvis rättvisa. Titeln som allsvensk jumbo speglar inte heller den sanna verkligheten kring det Åtvidabergs FF vi sett under de sista allsvenska omgångarna.
Trots att det ändå är precis det vi är.
Sorgligt nog.
####
Efter poängen borta mot Djurgården blommade det upp ett hopp om att kamma hem en gudomlig fyrapoängare under den här veckan och äntligen få lite nödvändig kontakt med lagen där ovanför.
En poäng var vad vi fick. När sedan Falkenberg slår serieledarna IFK Göteborg och ökar avståndet till oss med hela åtta poäng, höll det smala ledljus upp ur det djupa mörkret som vi hade, att också det definitivt strypas och suddas ut.
Men tack vare att Halmstad och Örebro ikväll båda två förlorade, så lever ändå ett smalt hopp vidare.
2015 års djupa förbannelse har beväpnats med vingar.
Men chansen till ett nytt kontrakt har ännu inte helt flugit bort ifrån oss.
Och löven på de uråldriga ekarna nedanför kanalen och Thomas Wernerssons barndomshem, kommer att grönska ett bra tag till innan deras tid är över....
/// Allas Broder
