Hur är det med Fair Play, GAIS?

Att låta saker och ting ha sin gång, fast det inte gynnar mig personligen – det är det som är fair play. Jag orsakade en frispark, därför backar jag och låter motståndarna ta frisparken.

 

Inom dagens elitidrott är varje poäng så viktig att poängen kan jämställas med ett visst antal kronor. Och ju viktigare spelet är, desto viktigare är det naturligtvis att allt sker enligt fair play. Det finns skrivna regler som ska följas, men vi vet att det alltid finns en bortvänd sida som domaren missar – därför finns det också oskrivna regler.

 

En oskriven regel är: Tur och otur jämnar ut sig. Till exempel: Får vi inte straff idag får vi det i morgon. Eller: Jag fick ett felaktigt inkast dömt till min fördel, men jag tar ändå inkastet för det förväntas av mig. 

 

Fair play är inte bara att följa lagarna. Fair play är också att inse att det inte alltid går att följa dem, eftersom domare och spelare inte är mer än människor. Men vi gör så gott vi kan.

 

Det som är oroväckande är när det då och då dyker upp trender som ser till att utnyttja domarnas bortvända sida, alltså det som sker bakom domarens rygg, det som inte domaren kan tycka något om – trots att han till slut måste tycka någonting.

 

Ett sådant exempel på utnyttjande av domarens bortvändhet är när fotbollsspelare sträcker upp händerna för att markera ”Det här är mitt inkast!” eller ”Det där var vår hörna!” fast de vet att de har fel. Men de vet att chansen är ganska stor att domaren har varit skymd och gott och väl kan ha missat en sista touch.

 

Denna form av beteende är nästan värre än när spelare sparkar bort bollen efter avblåsning eller spelare som svär domaren rakt upp i ansiktet. Varför? Därför att vinka sig till en fördel man egentligen inte ska ha är så beräknande. Här har vi att göra med en spelförstörande handling, som dessutom är överlagd. Det är ett medvetet upphävande av fair play. Det är som om någon skulle gå in till en hittegodsavdelning och säga ”allt det där är mitt”.

 

Men det mest betänkliga upphävandet av fair play borde vara när ett helt lag spelar för att påverka en domare.

 

Under den allsvenska matchen Gefle-GAIS (9/7) noterar jag en märklig sak redan efter 6 minuter. Mervan Celik tacklar Jonas Lantto, men faller själv och blir liggande med vad som tycks svåra smärtor – och får frispark. Jonas Lantto ser förvånad ut. Här är han inblandad i kamp om bollen med en annan gaisare, varpå Celik kommer farande bakifrån, får Lantto att tappa balansen men ramlar och går ur situationen som en vinnare. Det tycks som om Lantto frågar sig: Hur kunde det här ske?

 

Före den sextonde omgången hade 19 utvisningar delats ut i allsvenskan. Om man plockar bort de fyra målvaktsutvisningarna (som alla har varit odiskutabla, som målvaktsutvisningar ofta är) var antalet röda kort 15. Av de 15 korten hade GAIS varit motståndare i 4 av de fall när rött kort delats ut. Detta faktum hade jag och några fotbollsnördar diskuterat halvt på skoj, halvt på allvar några timmar före avspark till Gefle-GAIS. Så här i efterhand känns tajmingen nästan kuslig. För det blev en kuslig eftermiddag på Strömvallen.

 

Den inledande händelsen med Celik och Lantto kan i efterhand ses som mycket typisk för matchutvecklingen. Vid inte mindre än elva tillfällen ligger GAIS-spelare länge efter en tackling, tycks signalera en allvarlig skada och sedan resa sig upp som om ingenting hänt. Varför skulle Gefle helt plötsligt förvandlas till råskinn? Man är ju känt som ett juste lag som år efter år parkerar i toppen av Fair Play-ligan. Att många av de elva fallen (i dubbel bemärkelse) förvånade hemmaspelarna går inte att ta miste på.

 

Ännu mer betänkligt tycks allt detta vid en analys av matchens dramaturgi. 4 av de 11 gånger som GAIS-spelare faller lätt, men ändå kräver relativt lång återhämtning, kommer i början av andra halvlek. I den 47:e är det Alvaro Santos som faller, i den 48:e Reuben Ayarna, i den 51:a Jesper Florén och i den 52:a Reuben Ayarna igen. I den 53:e kommer så utvisningen på Olof Mård. Santos fullföljer en offensiv tackling utan möjlighet att nå bollen, Mård petar Santos i ansiktet och Santos förstärker situationen så att det hela kan tolkas som ett slag. Det är nog ingen tillfällighet att Mårds handling ses som ett övergrepp av rättskipare Daniel Ståhlhammar. Hela bortaslagets uppträdande i början av den andra halvleken hade synbarligen gått ut på att måla upp Gefle som ett lag som spelar över gränsen för det tillåtna.

 

Det är talande att GAIS efter Mårds utvisning inte ägnar någon tid åt att förstärka Gefles brutalitet. Här tycks istället allt fokus vara på att gå framåt. Det är först efter 2-1-målet som bortalaget är tillbaka i gamla gängor. I den 81:a faller Callum Angus som en kägla, i den 82:a går målvakten Henri Sillanpää ut till sidlinjen för att plåstras om, i den 86:e faller Romarinho och ligger kvar, i den 94:e ramlar Celik ihop vid mittlinjen och vrider sig i plågor. Matchuret segar sig fram.

 

Inom elitfotboll precis som inom andra idrotter krävs det att den enskilda utövaren erkänner att domaren finns till för sportens bästa. Att låta saker och ting ha sin gång, fast det inte gynnar mig personligen – det är det samma som att ge domaren auktoritet och skapa något som kan kallas fair play. Jag orsakade en frispark, därför backar jag och låter motståndarna ta frisparken.

 

Att medvetet försöka påverka rättskipningen kan likställas med att muta domaren, att få över denne på sin sida. Det man kan tjäna på en sådan handling är en kortsiktig 3-1-vinst. Men man förlorar i längden. Om fotbollen i Sverige börjar utspelas mellan lag som ägnar tid och energi åt att få över domaren på sin sida – och lyckas – ja, då har vi till slut bara laglöshet.