Hur bra är egentligen Blåvitt?
Frågan ville jag ha svar på när laget skulle få sig en riktig värdemätare inför Allsvenskan när Djurgården gästade. Men frågorna blev fler och svaren lös med sin frånvaro i vårsolen på Ullevi.
Vi är visserligen obesegrade i år men det beror på att vi kryssat oss genom försäsongen. Att inte förlora är naturligtvis bra, men det är inte så man vinner Allsvenskan. Det är så man slutar sjua.
Det har varit stabila insatser i Svenska cupen med två oavgjorda och en vinst. Tidiga försäsongsmatcher i Dubai som visade på kvalité och en seger mot ett b-betonat Jönköping Södra. Matchen mot Djurgården var den första för året som kändes att det var på riktigt med riktigt underlag och ett bra motstånd.
Matchen var av den karaktär som jag hade förväntat mig i en match i Allsvenskan mellan lagen. Där Blåvitt är spelförande och Djurgården fokuserar på försvarsspel och enstaka anfallsförsök. Mönstret från försäsongen håller dock i sig, med spelövertag och chanser som skapas men där det inte görs tillräckligt med mål. I många situationer gör spelarna det för komplicerat, vill spela sig igenom alla försvarare istället för att skjuta. Och när (fri)lägena kommer, ja då missar man.
På Ullevis gröna gräsmatta såg jag ett lag i obalans med en brist på samspel. Mittbackarna kom inte överens och hamnade fel i positionsspelet. När en rensning dessutom går rakt ut i banan, ja då kom kvitteringen. Ett innermittfält som inte hittat positionerna där den ene inte vet vad han ska göra när den andre har bollen. För få ordentliga löpningar och för mycket duttande i sidled. Man vet fortfarande inte hur man ska hantera att Gustav Svensson inte längre finns på plan. På toppen finns två spelare som definitivt inte hittat varandra så som de gjorde innan Hysén drog till Kina. Engvall var osynlig och Tobias själv helt ur form och missade två frilägen.
Det som i vanlig ordning fungerade bra var kantspelet där Salomonsson och Aleesami kom runt gång på gång. Så när anfallsspelet inte sitter och kombinationerna inte resulterar är laget osynligt. Det finns just nu inte någon spelare som gång på gång kan vinna duellen mot sin försvarare och på egen hand avgöra matcherna. Vid ett tillfälle kunde jag se just det, Sören Rieks vände bort sin försvarare i en omställning, stormade mot mål och slog en perfekt passning i sidled till Ankersen som kunde raka in ledningsmålet.
Så hur bra är Blåvitt anno 2016? Det är det fortfarande ingen som vet. Kvalitén finns där, det syns men i nuläget är det inget lag. För många bitar är fortfarande osäkra. Och när både Bjärsmyr och Rogne satt fem meter bredvid mig på läktaren istället för att dominera på planen, ja då tappar vi för mycket defensivt.
Jörgen Lennartsson har mycket att fundera över och spelarna behöver hitta sina positioner och sitt samspel med medspelarna. Problemet är att det är en match och två veckor kvar till Allsvenskan. Då måste spelet sitta om det ska bli guld i år.
