I Backspegeln: Elfsborgsåret 1994
Nuvarande sportchefen Stefan Andreasson var en viktig kugge och lagkapten under 90-talet. Bilden från några år senare och spel i UEFA-cupen 2001.

I Backspegeln: Elfsborgsåret 1994

Nostalgin har frodats kring 1994 och VM-bronset i USA. Men hur var egentligen Elfsborgsåret 1994? Här ges året utifrån mina minnesbilder.

VM går mot sitt slut. I skrivande stund återstår final- och bronsmatch. I Sverige har det i brist på eget VM-deltagande varit mycket fokus på att det i sommar är tjugo år sedan vårt VM-brons i USA. Nostalgin kring sommaren 1994 har flödat i media. Men bortsett från VM? Hur var egentligen 1994? I Sverige ledde riksdagsvalet till att Ingvar Carlsson avlöste Carl Bildt och gjorde comeback som statsminister. Mattias Flink begick massmord i Falun. Färjan Estonia förliste i Östersjön med över 800 döda som facit av katastrofen. Sverige blev olympiska hockeymästare i Lillehammer. På senhösten vann ja-sidan en knapp seger i folkomröstningen om medlemskap i EU. Men hur var egentligen Elfsborgsåret 1994?

Ett genomgående koncept under divison ett-åren var förhoppningen inför en säsong: att i år ska vi väl äntligen åter kunna ta steget upp i Allsvenskan? Så även 1994. När man tittar på säsongerna i början av 90-talet med lite perspektiv är det svårt att förstå den optimism som infann sig varje vår….

Division ett-säsongen började dock inte som planerat. En busslast supportrar fick se Elfsborg förlora premiären borta mot nykomlingen Karlskrona med 1-2.  Kass match men rolig bussresa – som så ofta under division 1-åren. Förlust med 1-2 blev det även i hemmapremiären mot GAIS i omgång 2. Där någonstans började troligen insikten komma om att det nog inte skulle bli Allsvenskt spel 1995 heller. I tredje omgången kom dock första segern, 2-0 borta mot Jonsered. Vilket följdes upp med 2-0 även mot Stenungsund innan fem matcher utan vinst följde. Bland annat en bedrövlig 1-4 förlust hemma mot Hässleholm.

Sommaren kom och med den fotbolls-VM. För oss i näst högsta serien innebar det inget uppehåll utan för oss rullade serielunken på parallellt med VM. Viss anpassning skedde dock efter VM. När vi mötte Sleipner borta i Norrköping den 3 juli tidigarelades matchen för att inte krocka allt för mycket med åttondelsfinalen i VM mot Saudiarabien. Flytten till trots lockades inga massor till mötet mellan de två forna mästarlagen.  320 åskådare, varav en busslast Elfsborgssupportrar, såg Elfsborg vinna en målrik tillställning med 5-4. Stefan Andreasson svarade för tre av de gulsvarta målen och Christer Mattiasson för de övriga två. VM-åttondelen? Jo, den lyckades vi tillresta Elfsborgare se på en restaurang på väg hem mot Borås. Seger även där som bekant.

För tjugo år sedan brukade svenska cupen starta runt midsommarhelgen. För Elfsborg innebar det att matchen mot Kungsbacka  BI i första omgången spelades på föreningens 90-årsdag: 26 juni 1994.  Vi som var där fick se Elfsborg vinna med 2-1 efter att ha legat under i halvtid. Målskyttar var Magnus Karlsson och Christer Mattiasson. Efter vinst mot Växjö BK väntade sedan ett udda Boråsderby i tredje matchen. Elfsborg lottades mot Mariedal, då i division 4. Elfsborg vann med 2-1 inför ca 700 åskådare på Kransmossen.  Cupspelet fortsatte sedan på våren -95 då vi blev utslagna efter 1-2 mot AIK efter förlängning hemma på Ryavallen.

Säsongen 1994 var dock i mångt och mycket en besvikelse för oss gulsvarta supportar. En viss övertro på styrkan i truppen hos många av oss bidrog såklart till detta, Men resultaten hade uteblivit och dessutom saknade många också det traditionella ”Elfsborgsspelet”. Att Elfsborg spelade ”tråkig fotboll” var en åsikt som ofta vädrades.”Tråkiga Elfsborg” sjöngs det t.ex. emellanåt från klacken detta år.  Utan att spela fotboll så som publiken väntar sig är det svårt att bli accepterad i Elfsborgsleden. Det har fler tränare än Håkan Sandberg fått acceptera.  Fråga t.ex. Jörgen Lennartsson – för honom räckte det inte med att Elfsborg vann Allsvenskt guld och tog sig till gruppspel i Europa League.

Bortamatchen mot Lunds BK i augusti var en mach som fick ett stort eftermäle i lokalpressen i Borås.  Inte så mycket för att Elfsborg vann med 3-0 utan för supportarnas uppträdande och protester mot tränare Håkan Sandberg under den matchen. Missnöjet med resultat och spel mynnade ut i att det från supportrarna sjöngs ett och annat nedsättande om Sandberg. (Hade förekommit tidigare men kulminerade nu) Ett antal artiklar om Elfsborgssupportarnas uppträdande följde i lokalpressen. Förutom kritik och sånger mot Sandberg tog artiklarna även sikte på berusningen hos vissa av Elfsborgs supportar på matcherna. Och det går inte att sticka under stol med att promillehalten i den minibuss jag färdades med till matchen mot Lund var ganska hög… Borås Tidning ordnade t.o.m. ett gammalt hederligt telefonväkteri så läsare kunde ringa in till tidningen och ha åsikter om både Elfsborgs spel, tränare och supportars beteende. Dessa skriverier och ståhej mynnade efter några dagar ut i ett försoningsmöte mellan bl.a.  styrelseledamöter i Guliganerna och Elfsborgs tränare. Resultatet blev att stridsyxan begravdes mellan supportar och tränare. I alla fall sjöngs det inget mer illa om Sandberg från läktarhåll återstoden av säsongen.

Säsongen rullade på och den 27 september mötte vi BK Forward borta på Eyravallen. En mitt-i-veckan match när allt hopp om serieseger var ute fyllde vi ändå upp min gamla SAAB 900 med åtminstone någon person för mycket för att resan skulle bli komfortabel för dem i baksätet. Saaben var inte så tungt lastad som på den resan varken förr eller senare. Eller senare? Den blev sig nog aldrig riktigt lik efter denna resa…. Seger blev det i alla med 4-1 efter hattrick av Mats Rotting. På vägen hem från Örebro till Borås och Ulricehamn började rapporterna på radion komma om Estonias förlisning. Ingen av oss i bilen förstod nog innebörden av denna olycka där på natten.
Efter segern mot Forward vann Elfsborg de tre avslutande matcherna mot Kalmar FF, GAIS och Karlskrona. En prydlig avslutning på en annars blek säsong. Efter sista matchen mot Karlskrona blev det sedan 90-årsfest (bankett?) för IF Elfsborg på Grand. Trevligt men kanske något stelt. Som 22-åring var det inte riktigt den typ av fester man brukade spendera sina helgkvällar på.

När säsongen summerades blev det tack vare en skärpning på slutet ändå en fjärdeplats i division 1 södra för Elfsborg.  Nio poäng efter seriesegrande Örgryte.
Christer Mattiasson blev som vanligt på den tiden vår bäste målskytt med 15 mål. Stefan Andreason därefter på 11 mål.
Efter säsongen fick Håkan Sandberg inte förlängt förtroende som tränare. I stället kontrakterades Anders Linderoth med det inleddes en mer seriös satsning mot Allsvensk comeback. Som skulle ge resultat redan Linderoths andra år i klubben. Men det är en annan historia…
 

Jonas Lidén2014-07-12 13:55:00
Author

Fler artiklar om Elfsborg