I backspegeln med Åke: Hösten är Djurgårdens tid
I Åke Wilhelmssons andra gästkrönika för Forum 1891 blickar han tillbaka på en klassisk höstmatch.
Med guldglimt i ögonen är förstås vårsäsongen inte den allra bästa av årgångar. En titt i backspegeln visar dock att årets blåränder har det väl förspänt. Hösten är som vi alla minns, eller vill minnas, Djurgårdens årstid. Det är den tid då DIF-poängen ramlar in som mogna, vackert färgade höstlöv.
Det var på denna årstid som exempelvis Bernt ”Sump-Hugo” Andersson slog in den avgörande straffen mot Blåvitt inför 50 000 åskådare på Råsunda 1964 och gjorde DIF till guldmedaljörer och därmed döpte om sig själv till ”Guld-Hugo”.
Det var också i denna årstid som DIF-keepern Arne Arvidsson ett annat år räddade guldet åt Djurgården, när han i slutminuten knep bollen framför fötterna på Göteborgs målfarlige centertank ”Bebben” Johansson.
Det var också höst när vi på Råsunda besegrade Bajen med 9-1!
Höst var det när vi gick igenom hela allsvenskan utan en enda förlust. Det finns utöver nämnda minnen åtskilliga härliga höstdagar man med glädje vill minnas. Exempelvis när vi slog Gnaget i deras högborg med vår ”Kinesen” Pettersson i högform.
För min och kompisen Lars-Gunnar Björklund (världsberömd radio- och TV-profil och förstås djurgårdare) är den sena höstdagen 1964 särskilt spännande. Vi hade bokat in oss på Råsunda, biljetterna var hämtade hos sekreterare Gunnar Lundqvist.
Då händer det som inte får hända. Telefonsamtal från min nya arbetsplats TV-Aktuellt:
– Hej Åke! Det brinner i knutarna, åk till flyget och fixa en intervju med prinsessan Kristina och hennes snubbe Tord Magnusson. De ska flyga nånstans i samband med bröllopet. Får vi bilder är det bra, får du en intervju är det guld!
– Men Djurgården spelar…
– Skit samma, nu gäller det några miljoner TV-tittare.
Två nya telefonsamtal följde. Det första till Lars-Gunnar som tog mitt eventuella återbud som en man.
– Kom till matchen så snart du kan. Jag väntar till sista spelminuten.
Mitt telefonsamtal nummer två gick till hovdam ”Nenne” Björnberg, som jag i jobbsammanhang haft kontakt med tidigare. Hon kvittrade. Brudparet är på väg till flyget. Ställ dig vid hemlig ingång X, så kan du inte missa dem. Men säg inget om min inblandning i detta! Jag lovade att tiga och är övertygad om att salig ”Nenne” Björnberg i sin himmel så här nästan 70 år senare förlåter mig.
Så till matchen! Jag hann i god tid. Förutsättningarna inför sista spelomgången var givna: Vi måste vinna mot Göteborgs-Kamraterna (numera Blåvitt) om Malmö förlorar i Norrköping.
Förspelet hade dittills gått oss blåränder helt i händerna. När fyra omgångar återstod låg Malmö sex poäng före oss. På den här tiden gällde tvåpoängssystemet, det vill säga två poäng vid vinst och en poäng vid oavgjort.
Vi ledde med 2-1. I slutminuterna fick vi veta att Malmö förlorat med 3-0 i Norrköping. Vi måste ha ett mål till för att vinna guldet. Så händer det: Vår Leif Eriksson faller vid en sammanstötning med göteborgarnas ”Tidan” Johansson. Domare Ernst Johansson från Landskrona dömer straff. På tilläggstid. Straffläggare? ”Sump-Hugo” Andersson, som iskallt sätter bollen i mål!
I eftersnacket kom förstås straffsparken på tal. ”Sump-Hugo” fick frågan:
– Var den rätt dömd?
– Vet inte, men den var rätt slagen!
Detta är Åke Wilhelmsson: Skrivande sportjournalist sedan tonåren (1940-talet). Ursprungligen ”radskrivare” i en rad tidningar. Med tiden anställd på bland annat Aftonbladet Sport. SVT-anställd 1964: Aktuellt, Rapport, därefter egna program och programserier som ”Sånt är livet”, ”Kvällsöppet”, debatter, valprogram, intervjuer inom fakta och underhållning. Sedan barnsben urdjurgårdare. Livskompis med Lars-Gunnar Björklund och Tommy Engstrand. ”Trion Wilhelmsson-Björklund-Engstrand inkarnationen av äkta blåränder” skrev någon. Åke var styrelseledamot i DIF:s fotbollssektion 79-80. Ingick i DIF-hockeyns resurskommitte på 70-talet, startade DIF-tv . Erhöll DIF-diplom 1977 för förtjänstfull föreningsinsats.
