I backspegeln med Åke: Ett cykelbuds betraktelser
I en gästkrönika bjuder Åke Wilhelmsson på historia kring Djurgårdens tidigare anfallsspelare, så kallade nior.
Vilken härlig tid vi blåränder lever i! Full fart på plan och fullsatt (nästan) på läktarna. Och dessutom står vi kanske inför inledningen till en internationell fin historia. I backspegeln behöver jag gå 47 år tillbaka för att minnas raka motsatsen.
Den gången gällde det Cupvinnarcupen. Vi mötte Waleslaget Wrexham och förlorade med 2–1 på deras hemmaplan. Returmatchen gick på Stadion. Våra supportrar uteblev. När speakern Gunnar Lundkvist, tillika ordförande i fotbollssektionen, hälsade de fåtaliga åskådarna välkomna, formulerade han sig:
”Inte fler åskådare här än att jag skulle kunna gå runt och ta er i hand”. Runt 1 500 var på plats. Till råga på allt slutade matchen 1–1 och vi blev därmed utslagna ur cupen.
I allsvenskan samma år blev det en tredjeplats. Bäst i Stockholm förstås.
När man idag talar om ”nior”, det vill säga centerforwards enligt det gamla klassiska begreppet, eller målgörare säger vi väl idag, så hade Djurgården på den här tiden (1975) hämtat in Harry Svensson från Göteborg. Men Harry slog aldrig igenom.
Min första nia, på 40-talet, hette Knut Persson. Han kom från Åmål och benämndes därmed ”Åmåls-Persson” i sportspalterna. Jag minns hur glada vi småkillar blev när han i kvalen såg till att Djurgården gick upp i allsvenskan.
Det var tuffa 40- och till en början 50-talsår för oss DIF-supportrar. Storfotbollen utspelades på Fotbollsstadion i Solna, dit man motvilligt begav sig för att se ”laget från södra Norrland” (AIK), som vi kallade Solna-laget. Vårt killgäng i Vasastan spanade nästan förgäves efter kända sportprofiler. Högst i kurs stod Gunder Hägg, världens då bästa löpare, som visade sig i backen mot Karlbergs slott tillsammans med sin amerikanska fästmö. En annan profil var brödutköraren på Konsum Gustaf Sjöberg, landslagsmålvakt men dessvärre vaktade han målet hos AIK.
En riktig höjdare i de här sammanhangen upptäckte jag som extra cykelbud i charkuteributiken. Jag skulle hämta ägg hos Smålands Mejerier på Torsgatan. Och där stod jag plötsligt framför honom: Hans Stelius! Center i Djurgården. Jag samlade ihop gänget och besökte Hans nästa dag. Han skrev många autografer till glada och tacksamma supportrar.
I sammanhanget kan jag erinra mig några ”nior” som passerat revy i ”min blårandiga värld”. Den allra största är förstås Hasse Jeppson, som värvades från Örgryte och förde upp DIF till allsvenskan. Han ingick i landslagstrion Pal-Jep-Sko som vann VM-brons i Brasilien. Pal-Jep-Sko=Calle Palmér, Hasse Jeppson och Lennart Nacka Skoglund.
Jag minns också med glädje ”niorna” Sven Tumba, Jompa Eriksson, Folke ”Hinken” Holmberg och många, många fler. Dom vill jag gärna återkomma till. Liksom till Hasse Jeppson som jag haft glädjen att umgås med i både Sverige och Italien.
Detta är Åke Wilhelmsson: Skrivande sportjournalist sedan tonåren (1940-talet). Ursprungligen ”radskrivare” i en rad tidningar. Med tiden anställd på bland annat Aftonbladet Sport. SVT-anställd 1964: Aktuellt, Rapport, därefter egna program och programserier som ”Sånt är livet”, ”Kvällsöppet”, debatter, valprogram, intervjuer inom fakta och underhållning. Sedan barnsben urdjurgårdare. Livskompis med Lars-Gunnar Björklund och Tommy Engstrand. ”Trion Wilhelmsson-Björklund-Engstrand inkarnationen av äkta blåränder” skrev någon. Åke var styrelseledamot i DIF:s fotbollssektion 79-80. Ingick i DIF-hockeyns resurskommitte på 70-talet, startade DIF-tv. Erhöll DIF-diplom 1977 för förtjänstfull föreningsinsats.
