I backspegeln med Åke: Laga efter läge
På söndag drabbar Djurgården samman med Kalmar FF. I en gästkrönika bjuder DIF-profilen Åke Wilhelmsson på en tillbakablick till ett möte med samma lag – fast i en annan tid.
Kalmar FF, ännu nästan sjuttio år efteråt vill jag minnas just den matchen. Närmare bestämt hösten 1954. Vi skulle möta Kalmar FF på Råsunda eller som det bokstavligt talat hette Fotbollstadion i Solna. Jag hade just påbörjat mitt första år om sportjournalist på AT (Aftontidningen – kvällstidning med redaktion i Stockholm). Kompisen Lars-Gunnar Björklund (sedermera uppskattad referent med mera i tv och radio) och undertecknad cyklade från Tomtebogatan till Råsunda. Vårt kära Djurgården var obesegrat i allsvenskan denna höst. Inget tvivel om hur det hela skulle sluta. Segervissheten var hur stor som helst.
När jag hämtade ut ”friplåtarna”, som DIF-fotbollens sekreterare Gunnar Lundqvist enligt avtal lagt i ett kuvert till mig vid pressingången, möttes man av idel glada och optimistiska DIF-ledare. Det här skulle naturligtvis gå som smort. Alla hade vi upplevt en fantastisk höst. Allsvenskan spelades på den tiden höst-vår.
Lars-Gunnar och jag parkerade på Östra Läktaren, där också min pappa mötte upp. Han var hemma känd som ”Tomtebogatans urdjurgårdare”.
Matchen rullade igång. Våra spelare verkade väl sammanbitna. Men så hände det som aldrig får hända i en djurgårdsmatch, nämligen att motståndarna gör mål! 1-0 till Kalmar FF! Hemska saker, vad ska hända nu? Min pappa var dock lugnet själv och deklarerade för mig och Lars-Gunnar att ”det här tar vi bara, vi har ju hela tio minuter kvar att spela”. Intill oss satt två Kalmar-supportrar, som blandade sig i samtalet. – Det här klarar Djurgården aldrig, låt oss slå vad! Tio spänn. Ja tack, sa pappa. Tio spänn var!
Knappt fyra minuter senare, d.v.s. sex minuter före full tid slog Knivsta Sandberg in 1-1. Och 45 sekunder före slutsignalen gjorde Knivsta 2-1. Slutet gott, allting gott. Djurgården gick obesegrade genom höstallsvenskan, vann SM-guld våren -55. Och pappa håvade in tjugo kronor från två snopna men ärligt betalande smålänningar.
Det finns naturligtvis många minnen från säsongen 54-55, Djurgårdens första fotbollsguld ”i modern tid”, som vi sa då.
Jag minns särskilt träningarna på Stockholms Olympiastadion. Frank Soo hette tränaren. Hans filosofi var att ett konditionsstarkt lag bör kunna springa hem allsvenskan. Han fick ju rätt! Särskilt träningsvilliga var Knivsta Sandberg och Sigge Parling, som efter de hårda träningarna kunde kosta på sig tio varv extra på stadions kolstybb. Parling blev VM-silvermedaljör 1958 i VM-finalen mot Brasilien. Jag refererade den matchen från Aftonbladets bänk tillsammans med Sven Tumba.
Gösta "Knivsta" Sandberg utsågs till ”Århundradets djurgårdare”. För min del röstade jag på Sven Tumba. Inget fel på ”Kniven”, men Tumba vann min röst tack vare sin storhet inom ishockeyn kombinerat med framgångarna inom fotbollen.
Detta är Åke Wilhelmsson: Skrivande sportjournalist sedan tonåren (1940-talet). Ursprungligen ”radskrivare” i en rad tidningar. Med tiden anställd på bland annat Aftonbladet Sport. SVT-anställd 1964: Aktuellt, Rapport, därefter egna program och programserier som ”Sånt är livet”, ”Kvällsöppet”, debatter, valprogram, intervjuer inom fakta och underhållning. Sedan barnsben urdjurgårdare. Livskompis med Lars-Gunnar Björklund och Tommy Engstrand. ”Trion Wilhelmsson-Björklund-Engstrand inkarnationen av äkta blåränder” skrev någon. Åke var styrelseledamot i DIF:s fotbollssektion 79-80. Ingick i DIF-hockeyns resurskommitte på 70-talet, startade DIF-tv . Erhöll DIF-diplom 1977 för förtjänstfull föreningsinsats.
