I skuggan av gårdagens hjältar skymtar gryningen av en ny generation
I våningen ovanför oss fortsätter Daniel Sjölund leverera under sin turné med sitt Norrköping som är regerande Svenska mästare. Inför ett overkligt entusiastiskt publikhav satte Tommy Thelin 1-0 för sitt stekheta Jönköping Södra borta mot Sveriges publiklag nummer ett Hammarby. Viktor Prodell tystade för ett ögonblick Nationalarenan och AIK med sitt kvitteringsmål för Elfsborg .Innan mörkret återvände. Nere i Skåne fortsätter det himmelsblå MFF att inte spegla sig i de skyhöga förväntningar laget själva har putsat fram och Anton Tinnerholms formsvacka och självbiografi av misstag han aldrig tidigare gjorde, fortsätter rulla. Djurgården drömde om en pånyttfödelse efter en inledning som bitvis var briljant, men efter två raka sura nederlag syns redan rosten komma också i år. Längtan efter den skadade Haris Radetinac är förstårligt nog stor. På Hisingen fortsätter Abukabari sin mittfältsdominans i Häcken och allsvenskan, medan John Owoeri förlängde sina dubbla nollor i assist och målligan genom att bli utbytt efter 60 minuter i förlusten som gjorde alla såkallade experter lätt brunbrända i baken och GIF Sundsvall till allsvenska serieledare efter 5 spelade allsvenska omgångar. Uppe i Gästrikland och Gevalias Gävle fick Simon Skrabb på nytt förtroendet med en 90 plussare, men fick den här gången stämpla ut som mållös. Men med två mål framåt efter fem omgångar befinner sig väl ändå Simon Skrabb i sitt livs form. I "krismötet" mellan Kalmar och Helsingborg gick överstegsfinternas okrönta mästare Martin Christensen segrande i fighten gentemot den forna bossen Peter Swärdhs KFF. ( Minns fortfarande Christensens två sköna baljor hemma på Kopparvallen mot Kalmar med Swärdh i vårt ÅFF, i det som då var sensommar och augusti 2014...)
Och i Örebro SK dominerar mittbacksgeneralen Erik Moberg med sitt ÖSK som blandat sig in den absoluta toppstriden. En annan mittback är Åtvidabergs FF Mauricio Albornoz, som dock tillfälligt klivit in i de randiga IFK Göteborgs mittförsvar. Ingen rolig start dock för den gode Albornoz som först fick torsk uppe i Örebro och efter läktarskandalen hemma mot MFF igår kväll väntar förmodligen en 0-3 förlust och en ännu högre uppförsbacke i jakten på den målsättning som alltid finns med i Blåvitts stadgar. Och jag hoppas att Tom Pettersson och Viktor Sköldl trivs i den vackra storstaden Göteborg och att de kryar på sig och kan återuppta fighten om avbytarbänken snart igen. ( Är det förresten nån mer än jag som tycker det surras betydligt mindre kring Jörgen Lennartsson i år. Vad nu det kan bero på...)
Allsvenskan efterlever verkligen det populära mottot och hyllar den trendiga trenden " Vi gillar olika", genom att poäng och segrar delas ut till höger och vänster och där ursprung, tillhörighet eller feta banktillgångar inte spelar någon som helst roll i den loppmarknad av poängutdelning och tabellplacering som råder under årets allsvenska upptakt.
Det är som om Leicester revolutionen i Premier League tillfälligt smittat av sig.
Återstår och se hur länge det varar.
Hur som helst är det gott om ÅFF inslag i våningen ovanför oss. I den femte omgångens samtliga matcher fanns inslag med DNA- spår som allihop härstammar från Kopparvallen och fotbolls fabriken.
Och det är kul och håller mitt fortsatta intresse för allsvensk fotboll högst intakt.
En ny spännande omgång drar i gång i detta nu.
Och i andra delar av fotbollsvärlden tickar Jesper Arvidssons, Magnus Erikssons och Ricardo Santos hjärtan vidare bakom nya klubbmärken, medan det i deras andetag för all evig framtid bor en del av Åtvidabergs FF kvar i dem.
I skuggan av alla dessa oförglömliga hjältar uppe i allsvenskan och ute i fotbollsvärlden, så fortsätter fotbollslivet snurra i det hemlagade och trygga Åtvidaberg. Och någonstans mellan det klassiska Sandelius konditoriet och det gamla templet under ekarna med den vidunderligt vackra utsikten ut över Bysjön, så växer det och gror fram nya talanger i fotspåren och andetagen efter alla framgångsrika föregångare kring adressen som alltid varit densamma.
Nya namn och personligheter som håller på att skaffa sig en egen identitet via fotbollen.
Ännu så länge okända för den breda massan.
Men tids nog kommer förmodligen agenter att vallfärda mot Mecka igen.
Enligt en gammal sed och tradition så har det alltid varit så.
För det bor någonting speciellt i rötterna kring Kopparvallen och det lilla samhället Åtvid...
####
Efter första poängen borta mot Ljungskile så nåddes vi under förra veckan av ryktet som gjorde gällande att Roar Hansen var ett av namnen som nämndes som en tänkbar ersättare till Janne Andersson i Norrköping, när denne efter sommarens EM- slutspel byter ut mästarkavajen mot förbundskaptens kostymen.
Ingen rök utan eld är ju ett talesätt som fått många inledande förnekande lögner att så småningom pudla ut i leende och rökfyllda bekänningar, men i det här fallet så undrar jag om inte det doftar pudel redan innan ens ryktet anstiftades.
Eller.
Hur som helst så fick dessa rykten vackert stiga åt sidan när säsongens andra hemmamatch på Kopparvallen skulle gå av stapeln via mötet med kringelstadens Assyriska.
En grymt viktig match som utan tvekan bar på någon grad av kompass inför framtiden.
Inledningen kändes okej, återigen var det i avslutningarnas sista avgörande moment och skede som kvalitén inte var så pass hög att det blev utdelning i något så pass ovanligt som ett gudomligt viktigt och avslappnande ledningsmål.
I stället var det Assyriska som började ta över och efter ett först bortdömt offside mål så kom våra gästers ledningsmål via ett vackert långskott, som dock inte såg helt otagbart ut för en Gustav Jansson som varit 100% vaken och fullt fokuserad.
Resten av den första halvleken gav elakartade signaler om att jumboplatsen likförbannat skulle kvarstå ända tills Valborg och följa med under hela resan mot nästa bortamatch uppe i Värmland.
Men tji fick mitt tjuriga och negativa jag när vårt ÅFF under andra halvlek tog tag i taktpinnen och visade att Kopparvallen tillhör oss och också började agera och lira efter dessa inskrivna premisser. Bollinnehavet och dominansen växte med minuterna som rusade iväg och anfallsspelets sista fas fortsatte ständigt fastna och rann med tiden ut i en slags pissoar av meningslöshet.
Ända tills Ammar Ahmed visade att avslut är det bästa och effektivaste anfallsvapnet, när han välplacerat och elegant skickade in årets premiärmål på Kopparvallen. Därefter fortsatte ÅFF trycka på hyggligt, viljan och engagemanget var definitivt ingen bristvara och efter att Shkodran Maholli hade missat alldeles för många lägen och chanser, så växte ju tvivlen kring om denna kämpande snubbe verkligen kunde näta. Enligt rapporterna från Halmstads BK så hade ju han ingen större mållycka där under flera år, och efter en hel del missade lägen med ÅFF, så började man ju ana det värsta.
Men då, just när tvivlen höll på att löpa amok så kom det perfekt välavvägda inlägget från det stora utropstecknet Mahmoud Eid, som möttes distinkt och perfekt av Shkodran Mahollis huvud som skickade in bollen i nättaket och vips så var en förbannelse bruten och plötsligt så hade vi äntligen fått ta ledningen i en match via en överlycklig och lättad målskytt.
Årets första seger i Superettan var ett faktum och den osmakliga titeln som jumbotroll trollades därmed också bort. Och jag tror de flesta var överrens om att segern till slut kunde betecknas som rättvis.
####
För varje omgång tycker jag att årets ÅFF växt och stabiliserats i spelet och i den individuella utvecklingen. Misstag och felbeslut begås fortfarande, men känslan är ändå att det sakta går på rätt i den totala utvecklingskurvan.
Kevin Deeromram och Majran Cosic känns extra spännande att följa i fortsättningen. Mahmoud Eid besitter mycket potential. Shkodran Maholli har vinnarinstinkt och sliter hårt, hoppas segermålet får hans målproduktion att lossna och ta fart. Han spelar en viktig roll i unga ÅFF. Simon Marklund är riktigt ung men han bär redan på flera intressanta utropstecken som förhoppningsvis kommer att förstärkas med mer speltid som ger rutin.
Det känns som om jag framöver kommer att få anledning till att återkomma till fler spännande utropstecken kring årets årgång i Åtvidabergs FF.
Helst redan nästa vecka efter den svåra bortamatchen mot Degerfors på anrika Stora Valla. Det rödvita brukslaget har haft en jobbig start och parkerar just nu som jumbo, vilket vi absolut och definitivt inte får fokusera på och ha med oss inför denna ytterligare gigantiskt viktiga match.
Hela Degerfors är anrikt och där lever kämpaandan naturligt såväl i bygden som i det klassiska fotbollslaget. Efter många års allsvensk frånvaro så hade Degerfors under 1990-talets början några allsvenska säsonger igen och då spelade man också bland annat i Cupvinnarcupen efter att tagit hem Svenska Cup guldet.
Idag är det annorlunda.
Precis som det är för alla oss med hjärtat i Åtvidabergs FF. Som nyss har fått lämna allsvenskan och inleda återkomsten i Superettan med inledande förluster och jumboplats.
Men med en oavgjord bortapoäng och en alldeles färsk hemmaseger i bagaget så vågar vi kanske med försiktig tillförsikt så smått blicka framåt. Firma Hansen/ Thomsson, föreningen och hela laget har förtjänat lite lagom arbetsro inför den fortsättning som närmast följer.
Degerfors. Stora Valla. Lördag. Valborgsmässoafton .Femte omgången av Superettan. Förhoppningsvis med en inramning av lite fler plusgrader och värmande strålar av sol. Och förhoppningsvis med en god fortsättning på trenden vi just nu upplever kring det nya och unga Åtvidabergs FF.
Som bär på ansvaret och plikten att föra vår stolta fana vidare in i en framtid som ingen ännu har mött.
Men som ändå finns där någonstans.....
/// Allas Broder
