Gästkrönika: Ibland är världen liten...
Daniel Mämecke berättar ett stycke ur sin, ett folks och numer också Malmö FF:s historia.
När mitt kära Malmö FF lottades mot ett israeliskt lag höjde jag inte nödvändigtvis ögonbrynen i överdriven hänförelse mycket mer än att det är ett intressant resmål och ett ovanligt exotiskt möte mitt bland möjliga lottningar från Polen, Bosnien, grannländerna eller Island etc. (Möjligtvis höjde jag emellertid ett litet ögonbryn av oro för Malmös rykte som stad gällande våra judiska invånare).
Men när jag i mitt nyfikna lilla barnasinne läste på lite om klubben, Bnei Yehuda, höll jag på att ramla av stolen. Kan ju tyckas märkligt för de flesta antar jag då det inte väl är någon särskild klubb att hamna i extas inför? Anledningen är dock högst personlig.
Så vi spolar tillbaka bandet lite.
Året är 1997 tidigt på våren och jag befinner mig, nio år gammal, i norra Yemen med mina föräldrar och min tre år yngre bror. Vi hade bott i södra delen av landet sedan 1994 då mina föräldrar fick jobb där med socialt missionsarbete. Men nu hade vi rest till en av världens än mer bortglömda avkrokar, Sa'dah, vilket är en liten landsortsstad mitt i stenöknen inte långt från Saudiska gränsen där väldigt få västerlänningar har satt sin fot.
Orsaken till den lilla visiten kan jag inte erinra mig, men en sak kommer jag alltid att bära med mig ifrån den resan och det är att vi fick komma i kontakt med en högst intressant liten etnoreligiös grupp från den arabiska halvön, nämligen yemenitiska judar.
På den tiden fanns det säkert flera hundra av dem kvar i landet varav majoriteten hörde hemma just i regionen i norr. De flesta av dem hade dock redan sedan decennier tillbaka flyttat till Israel av olika anledningar men en tapper skara fanns kvar och levde mycket enkelt och traditionellt men med en oerhörd känsla för bl.a. ett klassiskt yemenitiskt hantverk och konstverk, yemenitiskt silver, som jag själv numera har ett originalhantverk av på hyllan här hemma i Malmö (högst oklart dock om just mitt är just judiskt hantverk).
Till saken hör att av denna lilla grupp hade en del flyttat till utkanten av Tel Aviv på tidigt 1900-tal där ett gäng ungdomar startade ett fotbollslag som från början hette ”Yemenitiska ungdomsorganisationen Bnei Yehuda”. Klubben blev dock snabbt populär även utanför den yemenitiska kretsen i stadsdelen och förkortade därför namnet till ”Bnei Yehuda” vilket det ju uppenbarligen heter än idag.
Namnet Bnei Yehuda betyder ”Judas söner” och kommer troligtvis av att de yemenitiska judarna menar sig vara direkta ättlingar till just bibelns Juda och hans stam. Hur pass historiskt belagt det är går säkert att diskutera, men det är ändå fascinerande att en av de mest isolerade, orörda och minsta stammarna i den judiska diasporan länge levde kvar i en gudsförgäten öken.
Nu finns det enligt osäkra uppgifter bara ca 50 yemenitiska judar kvar i Yemen och en urbefolkning har snart sagt sittsista farväl till en plats man varit bosatt på i tusentals år och det finns en sorglig parallell med vårt kära Malmö där judar också här ser situationen som allt mer ohållbar.
Min önskan inför dubbelmötet var att min lilla oro inför matchen istället skulle få bytas till glädje och stolthet över att vår kära stad skulle visa sig från sin bästa sida och att vi skulle uppleva en lika magisk stämning som tidigare Europaår och att spelarna i denna lilla klubb från Tel Aviv ska kunna se tillbaka på detta möte med ett ordentligt härligt minne att ha med sig resten av livet!
Ingen politik och inget hat utan bara en fotbollsfest med ”Hexenkessel” på läktarna och på planen en himmelsblå maskin som tar med sig ett tryggt resultat ner till Orienten. Och som mina drömmar besannades! Inte minst med tanke på att när en person i norra kurvan försökte sätta upp en Palestinaflagga så agerade hela norra delen av Stadion blixtsnabbt och föredömligt. Det var helt enkelt en sån kväll där inget skulle få gå fel, varken på läktaren eller på planen.
För de flesta i vår stad så är dubbelmötet dock bara ännu ett lag som ska besegras och ännu ett hinder som ska övervinnas – och på torsdag vet vi definitivt. Men för mig fick matchen en helt oanad koppling till min historia och till ett land som ligger mig varmt om hjärtat där jag haft förmånen att på nära håll få närkontakt med en av världens mest avlägsna och spännande etnoreligiösa urbefolkningar. Ibland är världen sådär märkligt liten.