IF Elfsborg – Malmö FF 1-2
I en underhållande och händelserik match vann Malmö FF återigen på sin gamla bogeyarena i Borås. Ett lyckosamt samarbete på stopptid mellan våra två norrmän gjorde att Malmö för tredje gången på fyra matcher avgjorde i slutminuterna och tre nya fräscha (och därtill rättvisa) poäng åker med i bussen hem till civilisationen igen.
Så var det återigen dags för match på vår gamla guldarena i Borås. Som vanligt kantades förberedelserna av vädermässiga frågetecken. 2013 var det storm, 2015 stördes matchen av en oväntad rökutveckling, 2016 blåste det snålt kring danska tränare och i år gick enträgna rykten om snöfall. I maj! Global warming my ass! De konspiratoriskt lagda (eller som jag brukar säga ”de realistiskt lagda”) himmelsblåa tolkade direkt detta som en illa dold meterologisk komplott för att rättfärdiga knallarnas val av underlag. Väl framme i Borås kunde man även mycket riktigt konstatera att snösnacket var lögn och att solen sken över så väl fula köpcentra som oerhört malplacerade Pinocchiostatyer. För att kompensera hade man dock i alla fall sett till att en närmast arktisk vind svepte in från schlätta samt att solen stod så pass lågt att Malmös anfallare (enligt Markus Rosenberg i CMore efter matchen) inte kunde få in bolljäveln.
Nog om väder.
Malmö spelade den kanske mest offensiva uppställning som jag har sett. Johan Wiland i mål höll sig förvisso ungefär lika defensiv som vanligt och detsamma får man nog säga om backlinjen som bestod av (från höger) Anton Tinnerholm, Franz Brorsson, Behrang Safari och Pa Konate. Där framför spelade Pawel Cibicki, Anders Christiansen, Erdal Rakip och Yoshimar Yotún och på topp fanns Markus Rosenberg och Jo Inge Berget.
Matchens inledning präglades mycket av att det gick lite för fort. Elfsborg hade vattnat tämligen rejält (förmodligen sedan de missuppfattat platsgräsets biologi) och ovanan vid underlaget ställde till det för Malmöspelarna medan Elfsborgarnas bollbekymmer nog får tillskrivas ovana vid tempot. Här vill jag dock lyfta fram Yoshimar Yotún vars bollbehandling verkligen är högklassig. Matchens första händelse av signifikant kom i den 20:e minuten när en olycklig Pa Konate halkade nere vid motståndarnas hörnflagga och skadade sig så allvarligt att han var tvungen att utgå. Sjukt trist för Pa som riskerar att missa en hel del tid och i värsta fall kanske U21-EM i sommar.
Hur tråkigt det än var för Pa är jag inte helt säker på att det var dåligt för Malmö FF. In kom nämligen Oscar Lewicki som förtjänstfullt stängde ytan mellan Malmös backlinje och mittfält. En yta som Elfsborgarna vid flera tillfällen fått ränna rundor i under matchens inledning. Efter Oscars inträde begränsades dock Elfsborgs anfallsmöjligheter till långa bollar på Frick och Prodell. Man hade svårt att spela sig ut ur vår press och våra mittfältare arbetade hårt för att störa de spelskickliga innermittfältarna Jebali och Simon Olsson (för övrigt en jäkligt bra spelare).
Första halvlek avslutades med ett par bra chanser åt båda hållen. Pawel Cibicki skulle (enligt min helt neutrale far som såg matchen på TV) ha haft en straff och såväl Erdal Rakip som Viktor Prodell hade varsitt friläge. Det sistnämnda räddades av en lång tå från Yoshimar Yotún som efter Konates skada återgått till sin gamla position som vänsterback.
I paus kom en stor besvikelse. Jag har inte varit på Borås Arena sedan guldmatchen 2013 då det spelades memory med möjlighet till vinst av vitvaror. Inget sådant syntes till idag. Emellertid såg en viss Wolff Eikrem ovanligt pigg under uppvärmningen. Kommer han kanske komma in och avgöra? Spännande.
Alltnog. I början av andra halvlek kom Malmö in i en riktigt bra period. Man trillade boll fint och kom dessutom till en hel del chanser, inte helt sällan på halvkontringar efter att Elfsborgarna inte orkat hem. Här kan man faktiskt ställa frågan varför Haglund inte bytte ut till exempel Lundevall men kanske framförallt Bajrami som båda såg riktigt slitna ut. Glädjande nog gjorde han inte det och våra chanser var så många att jag inte riktigt kan räkna dem. Anton Tinnerholm hade yta som en medelstor kommun på sin högerkant och levererade flera inlägg med (håll i er nu) rejält hög kvalitet.
Min minnesbild från den här perioden är en sprattlande Stuhr-Ellegaard som på något obegripligt sätt lyckas hålla bollen utanför nätet trots åtminstone 5-10 kvalificerade chanser. Dessutom räddade han inte på några normala vis utan på något slags Peter Gentzel-inspirerat handbollsmanér. Sjukt störigt. Att Haglund i det här läget inte satsar mer på att parkera bussen kan jag inte förstå. För balansens skull skall här även nämnas att Prodell hade ett friläge som Wiland räddade.
I den 78 minuten skadade sig Erdal Rakip och ersattes av Magnus Wolff Eikrem. När bytet kom var jag rätt så irriterad på att inte Svanberg kom in. Matchen präglades här av ett svängigt spel och att få se honom utmana de trötta Elfsborgsbackarna hade varit mumma. Helt rätt beslut av Pehrsson dock. Eikrem väntade nämligen bara en knapp minut innan han fick fram bollen till Cibicki i straffområdet som slutligen punkterade Stuhr-Ellegaards nolla.
Detta fick slutligen Haglund att agera. In kom Daniel Gustafsson som på ungefär en sekund gjorde mer än vad Bajrami hade gjort på hela andra halvlek. En sådan sak var att han höll i bollen på offensiv planhalva, spelade ut den Jebali som prickade Prodells huvud. 1-1 och riktigt jäkla sur känsla efter vår chansorgie i andra halvlek.
Vi skulle dock få jubla till slut. Elfsborgs vänsterback hade säkert noggrant studerat Magnus Wolff Eikrem inför matchen, men tyvärr glömt detaljen att han har allsvenskans bästa högerfot. Denna använde han för att, helt oattackerad, på tilläggstid träffa sin landsman Jo Inge Berget som på ett grymt snyggt vis nickade in bollen till 2-1.
Sista minuterna hände inget av värde (förutom att Felipe Carvalho fick sina första minuter för året) och matchen slutade rättvist 2-1.
Dagens kuriosa: Vad fotbollskunniga och trevliga gubbar det sitter på Elfsborgs läktare. Är man i Borås rekommenderar jag starkt att man köper plats 363 på rad 11 sektion O1. Då får man sitta mellan tre män som (och nu spekulerar jag) ser ut att heta till exempel Sten-Erik, Bengt-Åke och Klas-Göran och har stenkoll på fotboll och dessutom är riktigt kul att snacka med. Värt resan bara det!
Alltnog. Fy fan vad jäkla nice med tre pinnar här uppe. Och dessutom med ett spel som såg fint ut. Tredje karaktärsvinsten och sjukt gött att se hur vårt spel tröttar sönder motståndarna. Bra jobbat Pehrsson. Bra jobbat pågar.
Framåt Malmö!
För Himmelriket på Statoil i Hedvigsborg
