IFK Göteborg – MFF 0-0: Mållöst men hyfsat chansrikt
Tionde allsvenska bortamatchen i rad utan seger. Usch. Men trots allt en del att glädja sig åt rent spelmässigt.
Svensk fotbolls två överlägst mest meriterade klubbar delade på poängen i eftermiddagens tungviktsmöte. Ett resultat som ingetdera av lagen, i sin alltmer desperata strävan uppåt, kan vara särskilt nöjt med. Men spelmässigt var det en helt OK match där MFF hade merparten av de riktigt feta chanserna.
Veckan har turbulent vecka för göteborgskamraterna. Det har meddelats att klubben bryter med sin nuvarande tränartrio. Och lagkaptenen Adam Johansson har, mot sitt nekande, dömts till tre matchers avstängning för att ha använt könsord i ett … tja, meningsutbyte, med domaren efter IFK:s möte med Elfsborg i augusti. Rimligen borde det alltså inte ha rått samma glammiga kalsongklipparfiesta-stämning på Kamratgården som åtminstone jag tänker mig att det alltid gör annars. Jag hoppades på ett lite sänkt IFK Göteborg. Jag hoppades på en reaktion, på att göbbarna skulle vara lite mindre goa. Eller?
Nja. Tränare Olsson såg i halvtidsintervjun på TV visserligen rejält sur ut, men han har väl å andra sidan aldrig profilerat sig som nån Kålle-&-Ada-vitsande gamäng. Och IFK Göteborg, som jag på senare år tycker har tråkat ner klassikermötet med tjongig brunkarfotboll och bedövande trist stängande av ytor, verkade obekymrat och bjöd upp till en ganska öppen match.
Första halvlek
Fast det började ganska passivt. Kanske borde Änglarnas orutinerade innermittfält, Philip Haglund och Joel Allansson, varit en munsbit för Ivo och Wilton, men så blev det inte inledningsvis. Just Haglund fick matchens första chans efter hörna: nick som Ulrich räddade ut till ny hörna. Osäkert om den faktiskt gått in, men icke desto mindre vaket av gammeldansken.
Malmös första chans dröjde till den trettonde matchminuten. Då var det Wilton som frestade med ett skott som smet just över målvaktens högra kryss. Men efter den lite intetsägande inledningen var det IFK som, utan att på något sätt vara överlägset, såg något hetare ut. De vann fler andrabollar än vi och Selakovic matade sina patenterade inlägg från högerkanten. En del otäcka studsar och en halvfarlig Hysén-nick resulterade de i.
Det svängde efter en dryg halvtimme. Då presenterade sig Mathias Ranégie på allvar. På en djupledsboll tryckte han undan retfullt enkelt undan Dyrestam och kom sopren med Erik Dahlin. Gott om tid, men dessvärre inget perfekt avslut. Lillebror Dahlin kom ut, gjorde sig stor och klarade.
Lille Erik, som ser ut ungefär som sin storebror fast med Oskar Linnros-frisyr, inledde sin härmed sin transformering till spöke. Detta var nämligen bara den första i en rad kvalificerade parader från göteborgsmålisen. Det dröjde bara några minuter innan det var dags igen. På en hörna från Wilton trängde sig Ranégie fram, fick kinden på bollen och tvingade Dahlin till en fantomräddning. Sista kvarten hade vi en riktigt bra period, och såg sylvassa ut. Även Jiloan hade en bra chans, framspelad av Wilton, men han valde tyvärr att försöka dribbla inåt istället för att trycka till. Det hela rann ut i sanden.
Mållöst i paus, men en del positiva intentioner och besked: Försvaret sjönk ner och lät inte Tobias Hysén springa sönder oss – en gång kom han fri men då vinkades det för solklar offside. Den ifrågasatte Yago klarade av sin uppgift fint. Jag var en smula orolig för att Wilton skulle vara kvar i Copacabana-mode, men även om han inledde med att trampa på bollen ett par gånger såg han genomgående rätt pigg ut. Inga klara plus från våra kanter dock – de blandade och gav. Ranégies och Daniel Larssons samspel fanns det yngel till goda intentioner i, men det märktes också att det än så länge är otrimmat med en del fummel och missförstånd.
Andra halvlek
Böljandet fortsatte. Efter några fina inledningsminuter från oss tog IFK Göteborg över – ett övertag som kulminerade i ett klockrent stolpskott från Robin Söder, efter att Jimmy tappat bollen på mittplan. Bara minuter senare kunde – och borde! - det klämtat i andra målburen. Ett tjustigt anfall – Wilton djupledsboll, Daniel Larsson snygg sidledspassning a la den till Agon mot Mjällby i guldmatchen i fjol och Ranégie var återigen helt fri. Men, också återigen, lästes han av Erik Dahlin. Odistinkt avslut och ny jätteräddning.
I 63:e gjorde vi första bytet: Agon ersatte Daniel Larsson. Vi fortsatte att hota i djupled medan IFK Göteborg skakade fram en del frisparkar runt straffområdet. De utnyttjades dessbättre ganska ruttet allihop. Det var aldrig nära. Det var det däremot när Tobias Hysén sprintade genom med en kvart kvar och vrickade in bollen mot Emil Salomonsson. Johan gjorde sig stor och klarade. Hysén hade senare också ett skott av häxpipekaraktär som Johan Dahlin klarade med hakan. Även MFF kreerade chanser. Med knappt tio kvar skapade sig Ivo utrymme på mitten – på det där sättet som fältherrar gör, ni vet – och serverade Agon i djupet. Bra tajmad löpning av Agon, som tyvärr inte fick träff med vänstern. Erik Dahlin klarade enkelt. Minuten senare ville Änglarna ha straff, när ett Hysén-inspel träffade en glidtacklande Yago på armen. Och ännu en gång – ska man följa regelboken (och för all del sin moraliska kompass) var det rätt av Strömbergsson att INTE blåsa. Men visst har vi sett liknande situationer leda till straff. Ett par minuter senare kompenserade Strömbergsson med att ge hörna till IFK när det alls inte borde varit det. Precis en sån där onödig situation som osar av dåligt-omen-stank och som enligt lagen om alltings jävlighet brukar resultera i ett baklängsmål. Men dessbättre kunde Johan Dahlin boxa bort.
Sista chansen fick vi. I andra övertidsminuten, en ny djupledsboll där Ranégie höll undan Hjalmar Jonsson och fick till ett avslut. Men – behöver jag säga det? – Erik Dahlin stod i vägen.
Man kan förstås beklaga sig över Mathias Ranégies målmissar. Och visst borde han satt i alla fall någon boll idag … men han visade också vilken tillgång han kommer att bli. Han vinner nickdueller, och han erbjuder ett urstarkt alternativ i djupled - ett par gånger viftar han undan mittbackar som vore de knott. Det är ju faktiskt bara lite oskärpa och en extraterrestriellt bra Erik Dahlin som gör att det inte blir mål.
Skönt att se Ivo och Wilton. De gör det bra idag.
Och så det här med rivalitet … en del av oss har ju lite svårare för IFK Göteborg än för många andra lag. Men jag vet inte … det är väl liksom såna här motståndare man vill ha. Ett lag med traditioner, med ordentlig supporterbas, med rejäl lokal förankring. Visst kan man reta sig på att exempelvis Selakovic känner sig manad att gnälla över varje domslut (inklusive de som felaktigt går i hans egen favör … undrar varför?). Men samtidigt måste jag ju lyfta på hatten för en sån som Tobias Hysén. Nu gjorde han ingen jättematch och upprätthöll inte heller sin obehagliga vana att göra mål mot oss. Och det tackar vi alldeles speciellt för. Ett ständigt hot är han emellertid; snabb, genombrottsstark, gör sina lagkamrater bra … och så har han som bekant nyligen skrivit på ett mångårigt kontrakt med klubben i sitt hjärta. Respekt.
Avslutningsvis: Visst, idag tycker jag nog vi kan vara hyfsat nöjda med inställning och, som Lagerbäck brukade säga, prestation. Men: Bekymmersamt att vi har så svårt att vinna på bortaplan. Och Europaspel år 2012 ... nej. Börjar bli dags att vinka adjöss till de drömmarna. Det svider.
