IFK Norrköping med benäget bistånd av Malmö: "MFF måste vara allsvenskans drömmotståndare just nu"
Himmelriket gör en djupdykning i bortamatcherna mot IFK Norrköping under 2000-talet. Vi stöter på märkliga domslut, Majstorovic-mål och en hel del att helst bara glömma bort. På söndag är det dags att åka till Östergötland igen.
Att rangordna matcher kan vara ett roligt nöje och något som vi på Himmelriket gärna gör inför matcher mot framför allt Helsingborg och IFK Göteborg. De fem bästa matcherna, de fem främsta målskyttarna, de fem mest osannolika målen; bara fantasin sätter stopp för teman.
Nu när väldigt mycket fokus redan ligger på derbyt mot Helsingborg i den ondes egen hemvist trots att Malmö FF först ska åka upp till Östergötland, så är det dags att snacka upp matchen mot IFK Norrköping lite. Tycker vi.
Men snacka upp en match mot IFK Norrköping är å andra sidan kanske inte det lättaste. Att slå en signal till Niclas Kindvall, som har ett förflutet i bägge klubbarna, hade förstås varit en idé. Men gjorde inte AIK-redaktionen det för ett tag sedan? Så, sa någon i vår redaktion, vi kan väl använda konceptet med topp 5 även nu.
Absolut kan vi det. Det är bara det att det finns två problem:
1. Vi har under 2000-talet mött Norrköping endast fem gånger borta i allsvenska sammanhang (År 2000 tog som bekant Allsvenskan en paus på grund av omständigheter jag inte längre minns, och åren 2003-2007 samt 2009 och 2010 tog Norrköping igen sig i Superettan). Urvalet blir liksom inte så stort då.
2. Matcherna som har spelats har, med ett undantag, verkligen inte varit mycket att minnas. Om man inte är en självspäkare vill säga.
Så topp fem är uteslutet. Det blir i stället en vandring i minnenas allé med hjälp av gamla matchrapporter från Himmelriket och MFF:s egen hemsida. Ni är härmed varnade att det kanske inte är någon särskilt upplyftande läsning.
***
Majstorovic räddar 1 poäng på övertid
26 augusti 2001. Norrköping – Malmö 1-1. Domare: Anders Frisk. Målskytt: Daniel Majstorovic (92)
Efter att ha startat säsongen fantastiskt med tre raka segrar mot AIK, Elfsborg och Djurgården kom IFK Norrköping på den stora arbetardagen (första maj) till Malmö Stadion och gnetade sig till 0-0.
Den här augustieftermiddagen var MFF inte ett lag med samma självförtroende som på våren. I stället väntade en höst av många förluster, nervositet och till slut var det en seger hemma mot Elfsborg i den näst sista omgången som såg till att Malmö som stad fortfarande hade ett allsvenskt lag.
Mikael Andersson var tränare, han hade tagit upp MFF från Superettan året innan men hans laguttagningar och spelidé började vid den här tiden allt mer ifrågasättas. Mot Norrköping låg laget under med 1-0 fram till matchens sista sekund, då Daniel Majstorovic nickade in en välslagen frispark av Joseph Elanga. På det stora hela ska bortalaget vara väldigt nöjd med den poängen.
Himmelrikets Rolf Hjertsson skrev:
Vi som följer laget och många med oss, då räknar vi bort de så kallade experterna på Viasat, vet att dagens spelarmaterial är full av rutin och talang. Truppen innehåller spelare som representerat 4 nationer i A-lagssammanhang och formligen dräller av ungdomar med U21- och J-landslagsrutin verkar inte vilja vinna. Att kunnandet finns vet vi men vad i h….. är det som händer?
Det var inte så att MFF mötte ett Peking som var bra, tvärtom. Norrköpingsspelarna möter ett MFF som inte tycks kunna slå en passning på mer än två meter men ändå inte kunde slå tillbaka dem mer än det de gjorde. Matchen var i det närmaste kliniskt ren på riktiga målchanser (jag minns två eller tre för Peking, ingen för MFF) och det är otroligt att Peking inte kunde utnyttja motståndarnas usla framträdande.
På mff.se skrevs det så här av en anonym skribent:
MFF gjorde en av sina mindre starka insatser i dag. "Full fart framåt" var kommenderat från tränare Micke Andersson inför matchen men det blev i stora delar av matchen varken "full fart" eller "framåt".
Uppställningen 4-3-3 som användes senast mot Örgryte fortsatte att gälla, åtminstone i matchens början. Men det var IFK Norrköping som tog hand om taktpinnen och bollen. Och med bollen på MFF:s planhalva uppstod det luckor i den himmelsblå försvarsmuren, framförallt på MFF:s vänsterkant eftersom Joseph Elanga startade som anfallare i lagets tremannakedja.
***
Decenniets enda seger
13 april 2002. Norrköping – Malmö 0-3. Domare: Martin Hansson. Målskyttar: Erik Johansson (70) och Peter Ijeh (88 och 91)
I premiären hade MFF förlorat mot Djurgården hemma på Stadion med 2-1 (där för övrigt Svenska Fotbollförbundets nuvarande ordförande, Karl-Erik Nilsson, var huvuddomare). En vecka senare åkte Tom Prahl i sin andra allsvenska match som himmelsblå tränare med sitt manskap och besegrade Norrköping med 3-0. Samba-Erik Johansson placerade snyggt in det första målet efter en passning från Daniel Majstorovic. Peter Ijeh, som inte visat upp så mycket under sitt första år i klubben men nu stod inför ett monumentalt genombrott, satte de bägge avslutande målen.
Själv var jag den här kvällen på återträff med min högstadieklass och frågan är om jag inte till och med hade tråkigare än vad Robert Kjellin, Jon Jönsson och Driss El Asmar hade på bänken denna lördag.
Himmelrikets Rickard Olofsson skrev:
Di blåe, som för dagen var skrudade i sina vackra rödvitrandiga bortaställ, hade det lite knepigt i första halvlek men tog över matchen i den andra akten. Baxter var kung i målet och Majstorovic styrde upp försvarsspelet på ett föredömligt sätt. Finurlig anfallsfotboll längs marken med ett kvickt och varierat kantspel lade grunden för en 3-0-seger som utifrån matchens utveckling måste ses som logisk även om åtminstone ett av målen måste skrivas upp på Norrköpings utvisningskonto.
Efter matchen var glädjen förstås stor i hela Malmö-lägret. De 700 himmelsblå på plats fortsatte sjunga hela vägen ut i bussarna. Sammantaget var det en väl genomförd bortaresa. Inget trubbel, seger i matchen och inte så mycket huvudvärk på hemresan.
MFF:s Patrik Jandelin hade följande att komma med:
När man sedan står på perrongen i Norrköping och väntar på tåget mot Malmö så infinner sig den där härliga känslan att livet är bra underbart ibland. Runt om en springer spelarna runt och spexar och pratar i mobiltelefon. Stämningen är uppåt och magister Prahl står och myser när han betraktar sina spelare. Till och med tågpersonalen gratulerade i högtalarna på vägen hem.
***
Fritt fall
23 september 2008. Norrköping – Malmö 1-0. Domare: Jonas Eriksson
Det här året var IFK Norrköping tillbaka efter en längre sejour i Superettan. Det skulle visa sig att laget inte hörde hemma i Allsvenskan, utan återkomsten till finrummet varade bara denna säsong. Dessvärre fanns det den här kvällen ett ännu sämre lag, vilket inte säger lite: Malmö FF. Roland Nilsson var förvisso ett välkommet tränarnyförvärv efter alla tombolors urfader, men ännu skulle vi få vänta på bättre tider.
MFF hade inför den här matchen förlorat mot HBK hemma med 3-0 och Elfsborg borta med 4-0 (där Alex Nilsson gjorde sin allsvenska debut, det enda muntra med den matchen), och efter mötet i Norrköping skulle laget också komma att förlora hemma mot Helsingborg med 2-1 och degradering var inte alls en orealistisk tanke. Malmö FF var alltså ett lag totalt renons på självförtroende. Om än att man i matchen kämpade, var laget oerhört uddlöst. Detta var lyteskomik på hög nivå.
Himmelrikets Charlotte Perssons fullständiga, och briljanta, matchrapport löd:
Jag undrar vem som ens orkar läsa en matchrapport efter dagens match? Är det någon? Säger och skriver vi inte alla samma saker fast med olika ord hela tiden?
Tidningarna kommer att kasta rubriker och artiklar rakt in i våra svidande själar och vi kommer att läsa spelarbetygen och konstatera att det inte var någon som fick godkänt. Igen.
Fansen är lika frustrerade som spelarna, fast värre, eftersom vi inte ens kan snöra på oss skorna och vara med. Det enda vi kan göra är att betrakta fotbollsmisären på avstånd, om vi ens vill titta på längre. Vem orkar se mer skitfotboll? Vem orkar ställa fler frågor utan svar?
Allt är som sagt redan sagt. De som inte såg matchen kan bara vara glada, ni klarar er utan detaljrik redovisning av matchen. Jag lovar.
Tobias Christoffersson på mff.se:
När seriens svagaste lag fick möta seriens akut formsvagaste lag blev det förra att gratulera - till en kanske allra, allra sista chans tagen att hänga kvar. MFF måste vara allsvenskans drömmotståndare just nu; ihålig defensiv, trubbig offensiv, formsvagt och bräckligt.
***
IFK Norrköping mötte IFK Norrköping
9 juli 2011. Norrköping – Malmö 0-0. Domare: Tobias Mattsson
Om det inte hade varit för att domare Mattsson antingen är gravt färgblind eller led/lider av en sällsynt förmåga att krångla till saker, så hade den här 0-0-matchen glömts bort av alla. Må den vila i frid. Nu är den en bisarr parentes ett år som slutade med Europa-spel, men som vid den här punkten inte visade varthän laget skulle ta vägen; segrar blandades friskt med förluster och oavgjorda resultat. Hela spektrat från undermålighet till individuell toppklass fick vi se i några av Rikard Norlings första matcher som tränare.
Parentesen bestod i att strax innan matchstart kom Tobias Matsson på att lagens dräkter var för lika, varför MFF beordrades att byta. Inte heller Malmös helvita reservställ föll Mattsson i smaken, så det blev till att låna IFK Norrköpings reservställ. Och sen spelade lagen något som ska kallas för fotboll och det slutade 0-0.
Himmelrikets John Börén filosoferade:
Hur är det nu man säger om trädet i skogen? Om ingen hört eller sett det falla, har det verkligen fallit då? Lite samma sak är det med 0-0-matcher. En match som slutar med samma siffror som den inletts med, har den verkligen spelats?
Nog skulle man kunna önska att kvällens mållösa match mellan FK Norrköping och Malmö FF ägt rum på endast ett filosofiskt plan. Att dess betydelse bara räknas på ett meta-stadie eller ur en hypotetisk synvinkel.
Men nej, så är det inte. De regerande svenska mästarna fick nöja sig med oavgjort mot de allsvenska nykomlingarna. Och det är sant, de ska nog vara rätt nöjda med det.
Malmös Tobias Christoffersson hade följande tankar:
Sista kvarten var det ändå MFF som tog över taktpinnen igen, men igen utan att på allvar tränga in i Norrköpings straffområde och sveda dess gräs (vilket i och för sig torde avgett hälsovådliga ångor). Talande var att vassaste chansen i matchens upplösning tillföll Norrköping genom Thorvaldssons nick alldeles över ribban i 86:e. Den mest spännande MFF-möjligheten var nog Markus Halstis lika överraskande som farliga distansskott, som inte var långt från att ställa norrköpingsmålvakten med sin luriga bana.
***
Vår vän Michael Lerjéus sätter sin prägel på matchen
29 april 2012. Norrköping – Malmö 3-2. Domare: Michael Lerjéus. Målskyttar: Jimmy Durmaz (52), Jiloan Hamad (90)
Att Malmö har svårt mot IFK Norrköping borta visade sig även den här dagen. Att Malmö har svårt mot vilket lag som helst när Michel Lerjéus dömer visade sig också den här dagen. Malmö åkte till Östergötland med tre raka segrar i ryggen och gott självförtroende. Och det blev en tät och jämn match, som avgjordes först i slutet då James Frempong satte 3-1 (Hamad reducerade därefter, men för sent).
Domare Lerjéus inblandning visade sig vid 1-0-målet framför allt, då Gunnar Heidar Thorvaldsson med ena armen flaxade in bollen, detta efter att Johan Dahlin obstruerats. Att Jiloan Hamad blev helt vansinnigt felaktigt avblåst för offside när han kom fri med Norrköpings målvakt, och satte bollen i mål, spädde liksom bara på det hela. Norrköping vann med 3-2 och Rikard Norling menade efter matchen att det inte var rättvist. Vad Michael Lerjéus ansåg framgick aldrig.
Himmelrikets Fredrik Lindholm:
Norrköping gör ingen bra match men ändå vinner de med 3-2, besvikelsen är enorm. Det är ofrånkomligt att inte tänka på domarinsatsen idag, först får vi 2-1 felaktigt avblåst för offside och sen gör Norrköping 2-1 någon minut efter. Även handsen på Thorvaldsson i samband med 1-0 känns tuff att få emot sig. Nu går jag och lägger mig.
Tobias Christoffersson på mff.se:
Det känns ju egentligen konstigt att gnälla över svagt målskytte när MFF i de senaste fyra matcherna gjort 2, 3, 2 och 2 mål. Men det är också svårt att låta bli, när man blundar och ser alla missade lägen i (främst) matcherna mot Gefle, Djurgården och Syrianska. Mot Norrköping var det bristande utfallet detsamma, men problematiken delvis en annan, och allvarligare: anfallsspelet genererade inte många öppna lägen och kom inte tillräckligt nära målet tillräckligt ofta. Snabba, enkla förklaringar säger sällan allt, men det fanns i alla fall en tveklös sådan tillhands: avsaknaden av Mathias Ranégie.
***
För er som tog er ända hit i texten kanske detta inte har varit den muntraste av läsningar. Men ibland ska det bitas i sura äpplen, och sanningar ska ses i vitögon. Dessutom, en personlig favorit: Efter regn kommer sol. Så därför, om ett år hoppas jag att jag minns den kommande söndagens match med rubriken:
Malmö FF gjorde ett guldryck efter målkalas.
***
Alla kommentarer från Himmelriket och MFF är utdrag ur matchrapporter.
