Putta inte på vår Basse
Sebastian Johansson säger hej då till IFK Göteborg för ett äventyr i turkiska Malatyaspor. Alltid Blåvitt säger hej då till en kämpe.
Ruddalen. Tidig eller sen vinter, kommer inte riktigt ihåg, men kallt är det. Spelarna springer runt under nya tränaren Arne Erlandsen. Alla har mössa. Man spelar tvåmål på en plan stor som ett straffområde. Sebastian Johansson och Håkan Mild är i varsitt lag. De båda gör precis som vanligt. Är aggresiva. I rygg på sina motståndare. Stressar och irriterar. Mest irriterad blir Mild när Sebastian glidtacklar bollen ifrån honom. Han blir så stressad att han bjuder Seb på en ganska omild (!) svängom. Puttar ner honom på marken när han försöker resa sig och tar en halv nacksving.
Sebastian böjer huvudet, tar emot de ganska bryska puttarna med stoiskt lugn. Väntar tills den upprörde lagkapten försvinner och reser sig.
Efter passet frågar jag vad det hela var om.
Seb ler. Säger precis som vanligt att det inte var något att bry sig om. Allt är lugnt och bra.
Sånt får man ta.
Det är Seb.
- Först och främst är det såklart Sebisterna, säger Sebastian på en rejält raspig turkisk mobillänk Tonläget avslöjar att han ler.
- Det är så mycket. Atmosfären runt hemmamatcher och derbyn. Det är sånt man minns.
Vi pratar om vilka minnen han kommer att bära med sig ifrån sin tid i IFK Göteborg.
- Jag kommer att sakna Håkan, jag kommer att sakna alltihop. Förmodligen blir det här bra, det tror jag. Men visst saknar jag allt runt IFK.
Känslorna runt flytten är inte helt entydiga.
- Det är känns både och. Det är naturligtvis jättekul att få den här chansen, samtidigt som det är tråkigt att försvinna iväg. Lämna guldstriden. Det är blandade känslor. Samtidigt är det svårt att tacka nej till en sådan här chans. Jag vet inte om den skulle komma igen så det känns som jag måste testa om det är något för mig, om jag kommer att trivas och om det kommer funka.
Hur ser han på en flytt tillbaka till Blåvitt när det är dags att vända hemåt?
- Om dom vill ha mig när jag kommer tillbaka är det klart att IFK är det första alternativet.
Hur den spelare som är så stenhård i närkamper på planen och irriterande för motståndarna kan vara så kolugn vid sidan av har alltid förvånat mig.
Där verkar han nästan försynt.
När övergången till Malatyaspor först kom upp i dagspressen vinklade GT/Expressen sin artikel i sedvanlig kvällstidningsjournalistisk anda till Sebastian rasade över Blåvitts beslut att inte släppa honom.
Jag ringde upp och gjorde en liten intervju med honom för att kolla läget. Under de 3-4 minuter vi kan ha snackat tror jag han poängterade hur lite det här skulle påverka hans inställning på planen fem gånger. Efter samtalet kom jag på att det inte ens hade föresvävat mig. Det kändes självklart att han inte skulle gå in och göra en Höiland eller Peter Ijeh under de sista månaderna av sitt kontrakt. Det var helt enkelt inte Sebastian.
Sånt ger respekt i min bok.
Tio minuter efter vi la på ringde han upp igen. Denna gången för att poängtera att han inte rasade på något sätt.
Också Seb på nått sätt.
När jag säger till honom att han får tuffa till sig nu när han blivit utlandsproffs så svarar han:
- Det blir svårt, jag kör på den här linjen så får det bära eller brista.
Det är ännu mera Seb.
Visst har han tagit en och en annan onödig varning under sin tid.
Visst har han slagit bort en och en annan passning.
Och visst hade han kunnat skjuta bättre och framförallt skjuta bättre straffar.
Men en spelare som alltid ger allt. Alltid är beredd att betala i smärta för att det gagnar laget är en viktig spelare. Beredd att löpa tills benen trillar av. Beredd att fortsätta kämpa fast varenda kraftreserv är förbrukad.
Det har Seb alltid gjort. Det är jag övertygad om att han kommer att fortsätta göra i sin nya klubb. Det kommer ge honom respekt där nere också. Samma respekt som jag har för hans arbete hos oss.
Lycka till Sebastian – jag tror på dig!
