Gästkrönika: Håkan och jag
Även forumräven "Erling" har plitat ihop en krönika om sitt förhållande till Håkan Mild.
Jag måste erkänna en sak. Håkan Mild har aldrig varit någon av mina stora idoler. Han har för varit för självklar för det. Han har alltid funnits vid min sida, som en livspartner. Kanske har jag aldrig uppskattat Håkan tillräckligt för att jag tagit honom för given. Han har hela tiden varit med.
När jag började se tjusningen med fotboll för snart 15 år sedan så var det Stefan Rehn som tilltalade mig i de vackraste färgernas tröja. Håkan var med redan då. Under VM -94 så var det show från Brolin, Dahlin och Andersson. Håkan var med då också. Senare kom Jeppe B och efter det kom inte så mycket på ett tag. Håkan var ändå med hela tiden. Sen kom tjugohundratalet och med det kom Hasse Blomqvist till Blåvitt. Håkan var fortfarande med.
Håkan var aldrig superstjärnan som dök upp och sen försvann, han var bättre än så. Han var med hela tiden.
Men nu kommer en tid då Håkan inte kommer vara med längre, och det känns tomt. Det känns bra att veta att han är kvar i klubben, men det känns så fruktansvärt tomt att inte kunna se honom på planen. Håkan Mild är unik på en fotbollsplan. Han är aldrig stjärnan, men han är heller aldrig dålig. Han har varit så bra i över femton år att man vill att han hela tiden skall vara med. Man vill se Håkan, i Blåvitt, och i landslaget. För Håkan är aldrig dålig.
Håkan Mild är en legend. Han gör saker som anstår en legend. Han har en lyskraft och en självklar utstrålning. Han gör och säger i stort sett alltid rätt saker. I all sin enkelhet så är Håkan en man alla kan se upp till, och ibland önskar man att man kunde vara honom. Denna historia ger en vink om Håkans sköna storhet.
En god vän till mig, inte särskilt fotbollsintresserad, var för några år sedan på väg till en hemmamatch med Blåvitt. När han gick på en av stadens gator så fick han plötsligt syn på Håkan, gåendes på andra sidan gatan. Dock var han inte omedelbart säker på att det verkligen var Håkan han såg, varpå han gick en stund och ”spanade” över gatan för att få detta bekräftat. Håkan, som för dagen var skadad eller avstäng, kände detta iakttagande från andra sidan gatan. Håkan förstår direkt vad det är frågan om, vänder sig därav mot ynglingen på andra sidan gatan och ropar: ”Ja, det är jag!!!”.
Håkans sätt att agera, i allt han gör, får honom att framstå som en självklar ledare. En guide genom livet. Hoppas hans karriär vid sidan av planen blir minst lika lång och fantastisk som den var på planen. Må han fortsätta vara med oss till nya framgångar, ty han är nu den som skall leda oss.
Håkan är med. Då. Nu. För alltid?
”Erling”
