På lunch med Gustaf (del 2)
Fortsättning från del 1.
Som ni kanske hört ska vi här på sidan bege oss ner till Spanien och La Manga för att se våra hjältar spela träningsmatcher mot Halmstad och Brann. Jag undrade vad Gustaf tyckte om möjligheten att få spela på gräs mot bra motstånd under den perioden av säsongen.
- La Manga är det bästa du kan göra som ett fotbollslag i Norden. Här finns det bästa motståndet och det är mycket bra träningsförhållanden.
Ofta pratades det nutid och framtid. Dåtiden då? Hur var Gustaf som ung lirare i Trollhättan?
- När jag var 10-12 var jag både liten och snabb och gjorde mycket mål. Sen i tonåren växte jag inte på samma sätt och halkade därför efter. Skolan gjorde sitt till också som tog mycket tid. Det var först när jag var 19-20 år som jag fick mitt genombrott med en tränare som trodde på mig. Då hade jag spelat yttermittfältare ett tag innan, men han sa åt mig att jag skulle spela i kedjan.
Gustaf tillägger dessutom att det är Trollhättan Bois som är hans moderklubb, ingen annan. Bara så statistikrävarna får sitt!
Vi fortsätter prata samtidigt som vår servitris kommer in med två heta tallrikar lasagne, gott. Vi är båda ordentligt trötta, Gustaf ett hårt träningspass, jag efter... ja, jag var nog bara hungrig helt enkelt. Vi kommer in på Bosman-domen och agenter. Två ord som får supportrar och klubbdirektörer att höja på ögonbrynen i misstänksamhet direkt. Kent Carlzon är visst hans agent och har varit det ända sedan tiden i Frölunda.
- Det var för att jag skulle slippa tänka på anbud och förhandlingar under säsongen, enligt Gustaf.
Vi pratar lite om Pär Karlsson och Zlatan Muslimovic som ju båda lämnade som Bosman under omständigheter man inte glömmer på ett bra tag.
- Att gå på Bosman anser jag generellt vara fel klargör Gustaf.
Vi kommer båda fram till att det är svårt att veta vad som egentligen pågår bakom Kamratgårdens dörrar. Gustaf erkänner att han visste det först efter att ha läst det i tidningen och blev minst sagt förvånad när det gällde Pekkas övergång till engelska Wimbledon. Jag säger direkt att där har den officiella hemsidan en viktigt vad det gäller att informera sin supportrar om vad deras bild av det hela är och inte kvällspressens som man ju annars ter sig till. Bristen på information som jag ser det har varit alldeles för stor för en klubb av den storleken. Man måste ta ett större ansvar gentemot sina supportrar anser jag.
För att sen lätta upp det hela så här på sluttampen efter en stor portion pasta och mycket fotbollssnack försökte jag med minst sagt blandat resultat få fram lite skvaller från Kamratgården. Jag undrade först vem som hade den sämsta musiksmaken. Svaret var att deras stereoanläggning var trasig och att bara radion fungerade, inget som får en att ramla av stolen direkt. Vidare frågade jag om det fanns någon slarver eller glömsk spelare i laget som kan ge ett skratt eller två. Efter en lång tids funderande kommer han fram till att det nog är vår hurtige norrman, Jon-Inge Höiland som kan passa in på den beskrivningen. Inte något jättenapp på den kroken heller kan man säga. När jag till sist frågar desperat om de inte ens finns någon som klär sig lite underligt, ja då kommer samme norrman upp på tapeten igen. Men så farligt är det inte säger Gustaf, han gillar bara att testa gränserna lite, inte så mycket mer. Ha, tänkte jag, en spelare som förekommer två gånger! Sen ser jag tillbaks på mina anteckningar och ser att det inte är så sensationellt som jag först trott. Vi får väl bara erkänna att Blåvitt anno 2001 är ett synnerligen ordinärt lag, vid sidan av planen vill säga!
Notan är betald och vi går efter hundra meter skilda vägar. Vi tar i hand vilket han alltid gör, och vi säger på återseende. Jag konstaterar direkt att Gustaf är en väldigt sympatisk kille som gärna tar sig tid åt supportrarna och aldrig visar några sura miner. Med spelare med den inställningen vid sidan av planen ser jag fram emot säsongen som stundar!