Signaturen "Professorn" tycker inte synd om Helsingborg
"När ni skickar tiggarbrev till IFK Göteborgs supportrar gör ni bort er."
Göteborg 2002:
Arbetet med att rädda IFK Göteborgs dåliga ekonomi går in i ett dramatiskt skede. De sista dyra lönerna ska bort. Mer prestationsbaserade kontrakt ska införas. I samma takt som de blåvita supportrarna inser att några av stjärnorna från säsongen 2001 faktiskt verkar vilja lämna klubben, börjar resultaten bli allt sämre.
Allt är mörker. En dyr norrman joggar viljelöst på högerkanten, han lämnar klubben. Gustaf Andersson gör färre mål för varje säsong som går, han lämnar klubben. Ingen stjärnglans så långt ögat kan nå. Klubben hånas av motståndare och media.
Alla de miljoner som gjort IFK Göteborg till Sveriges rikaste och mäktigaste klubb är nästan borta.
Helsingborg 2003:
Arbetet med att rädda Helsingborgs dåliga ekonomi påbörjas. Klubben har redan nära 40 miljoner i skulder. Det finns mängder med dyra kontrakt. Den bäste spelaren blir långtidsskadad. De andra uppmanas gå ner i lön. Gustaf Andersson undrar garanterat över vad som ska hända med den framgångsrika klubb han valt.
Helsingborg står på ruinens brant, är millimeter från att ramma ett isberg.
Som supporter till IFK Göteborg har man lidit. Gråtit blod. Men de dåliga åren verkar kunna ge goda år i framtiden. De dyra lönerna är borta. Ekonomin verkar snart kunna gå ihop. Vi lirar ut en av allsvenskans favoriter, och som vi gör det. Det känns oerhört bra. Vi har räddat oss själva. En konkurs känns väldigt avlägsen.
Så, kära helsingborgare, när ni skickar tiggarbrev till IFK Göteborgs supportrar gör ni bort er. När ni skickar tiggarbrev till andra allsvenska klubbars supportrar gör ni bort er. Få klubbar har de förutsättningar som ni har slarvat bort. Inga klubbar har speciellt bra ekonomi.
Jag tycker inte synd om er. Inte överhuvudtaget. Det finns en klubb i den här staden som går runt med hinkar och samlar ihop pengar för att köpa loss lirare som Mattias Gravem.
Kanske något för er att ta efter?
