Lagbanner

Glennsande Blåvitt!

Alltid Blåvitts rutinerade forumräv "Glenn" bjuder på krönika.

Så här tre dagar efter matchen småmyser jag fortfarande av matchen i måndags. Den enda gången jag sett Blåvitt spela lika bra den här sidan millennieskiftet är Örebro hemma 2000 och Hammarby hemma 2001. Efter båda de matcherna, var jag lika övertygad om att det bar av mot guld. Nu äntligen är den evighetslånga ökenvandringen slut. Det slutade med två nesliga fjärdeplatser. Inför förra säsongen skrev jag en krönika om vidskeplighet, där jag bland annat utsåg Helsingborg och Djurgården som de enda konkurrenterna till vårt efterlängtade guld. Försäsongen och säsongsinledningen var hyfsad. Defensiven liknade mest en betongmur och jag tänkte att när väl målskyttet lossnar, kommer guldrycket.

Vi startade efter VM-uppehållet med två stabila men tråkiga segrar och i det läget hade vi i allsvenskan tre raka segrar och med cupen och träningsmatcherna inräknat sju eller åtta raka segrar. Dagen efter HBK- matchen skrev GP ett matchreferat, som där hela laget i princip skälldes ut efter noter, trots segern. Men det var bara en lätt bris om vad som skulle komma. Några dagar senare släpptes kontraktsbomben i samband med att vi drabbades av skador på viktiga spelare. På Olympia presterades en riktig skitmatch med den tidens mått mätt och resten är som tur är historia.

För den tiden är över nu. Någon gång kommer jag kanske skriva en djupare analys, men jag tror att den huvudsakliga anledningen var att de flesta spelarna inte kände något stöd från varken press, supportrar eller inifrån föreningen. När säsongen var över, bagatelliserades hela problematiken kring katastrofsäsongen av vedertagna experter till att laget och spelarna i själva verket inte var bättre än så. Kvalificerat skitsnack, men det är över nu.

Ett av mina standardskämt för att kommentera Sankans backspel på egen planhalva har varit att problemet med honom är att han spelar för att det är kul. Vad jag menar är att han inte som Mild håller på med fotboll för att vinna. Det jag såg i måndags andades väldigt mycket Sankan. Om man får tro de farbröder i grannskapet i Bebben-generationen jag brukar stanna upp och tjöta Blåvitt med, har det inte sett ut så här sedan tiden innan Svennis - det vill säga Champagne- eran på 70- talet då Kindvall drog en gubbe, släppte till Edström som klackade vidare till Torbjörn som gör en dubbel tvåfotare, rycker ifrån en gubbe till och chippar bollen i MÅÅÅÅÅL!

Den tidens tränare kritiserade IFK´s styrelse för att inte vara tillräckligt resultatinriktade med orden ”publikfrieri och att fylla Ullevi skola vara det allena saliggörande”. För i ärlighetens namn var vi nog roligare än bra på den tiden. Själv var jag tre år då Svennis tog över så jag har ingen aning. Frågan är om vi kommer vara roligare än bra i år också? Så som jag förstår MFF:s uppställning, var tanken att vinna boll på mittplan och vända spelet blixtsnabbt mot Blåvitts inte alltför snabba backlinje. Den sortens idéer är förmodligen Prahl bäst i Sverige på att utforma och har gett oss många mörka stunder såväl mot TFF, HBK och MFF.

Toms och MFF:s problem i måndags blev ju det att det i princip inte fanns några misstag att utnyttja. Vi slog nästan inga felpass i sidled som kunde brytas och få om några dribblingar misslyckades på mittplan. Visst var Malmö skadedrabbat, men även vi hade riktigt viktiga kuggar otillgängliga för spel och om det egentligen var Hans Mattisson som utgjorde skillnaden för MFF, så förtjänar han en landslagsplats. Själv ser jag honom för sällan för att lägga någon värdering i det och egentligen bryr jag mig inte, för jag anser att vi slog MFF av egen kraft. Och om man säger så - Mattisson är inte direkt den Hans som jag går omkring och tänker på dessa dagar. För fy sjutton vilken come-back den där lille maj- pojken gjorde. Mitt i måljublet hördes från kanske 5 personer på Östra ståplats det 1986- doftande mantrat:
DIEGO ARMANDO ARMANDO HASSE BLOMQVIST!
Just i ögonblicket efter 2-0 målet ville jag inte ens tänka på att han kan mycket bättre, att han såg lite seg ut i benen emellanåt eller att han inte ens var bäst på plan. Det var Hasses match ändå.

Bäst på plan för andra matchen i rad var Martin Ericsson. Martin som fyller år på samma dag som Sebastian Johansson, men sett till betydelse för laget och hur det skulle gå att ersätta honom, är frågan om det inte är Martin som ”den nye Mild”. Han är kvickare, smartare och mer teknisk än tidigare och aldrig har han vunnit så många närkamper och nickdueller som nu trots att han mestadels fått stångas med stora mittbackar och defensiva mittfältare. Martin har allt för att vara en nummer 10. Till och med till det yttre - kort, lite vek, mörkhårig, fin teknik, bra på fasta situationer samt en underbar blick för spelet. Så kan nog de alla de mest berömda tiorna beskrivas även om Martin aldrig kommer upp i deras klass.

Så blir det guld då? Förmodligen inte, jag har lärt läxan från tidigare år och mycket mer talar emot oss än för oss. Det är långt ifrån säkert att vi spelar så här felfritt i nästa match eller över huvud taget resten av säsongen. Skador kan drabba oss tungt och det är inte säkert att vi får behålla t.ex. Martin året ut om han fortsätter så här. Det känns dock klart att vi inte åker ur. Det är vi för bra för. Däremot ligger möjligen Helsingborg i riskzonen. Den sortens turbulens känner vi tyvärr igen för egen del och hur det kan påverka spelarna.

Men det är klart, slår vi HBK och Öster komfortabelt äter nog hybrisen upp mitt förnuft ännu en gång varpå jag står som en flane och gapar ”SM-guldsången” och ”lira, lira för, lira för europaguld” med 22 omgångar kvar. Det viktigaste i år är ändå att ta gruvlig revansch på Öis - en riktigt rejäl och förnedrande revansch. Det är vi värda, på samma sätt som vi var värda det nya och offensivglada Blåvitt som vi fram tills i måndags bara bjudits på i undantagsfall. Ett Blåvitt som spelar för att det är kul och för att vi på läktaren också ska ha det. Guld blir det nog dock inte.

Petter Lundgren alias Glenn2003-04-18 12:00:00

Fler artiklar om IFK Göteborg