Inte direkt någon lyckoarena - två dagar kvar
Örjans Vall. Smaka på ordet. Usch! Den i och för sig ganska så trevligt belägna arenan vid Nissan i Halmstad har genom åren fungerat som en mardrömsarena för IFK Göteborg.
Den här teckningen från Änglatjöt anno 1994 säger väl egentligen det mesta. Vi vill inte på något sätt trycka ned våra läsare och göra er ledsna, men så här har det gått på Örjans Vall sedan Halmstad gick upp i allsvenskan 1993. Men, trender är ju till för att brytas, eller?
2000 oavgjort 2-2
Förra årets bortmatch på Örjans Vall bjöd på en överraskande bra insats från Blåvitt, faktiskt en utav förra årets bästa insatser. Det var dock hemmalaget som fick förstamålet, efter en tveksam insats insats av Bengt Andersson (andra året i rad) på en hörna precis i inledningen. Som tur var kunde Jonas Lundén nicka in kvitteringen inte alltför långt därefter, efter ett riktigt Beckham-inlägg från Jimmy Svensson på vänsterkanten. Nämnde Jimmy fick förresten många lovord för sin insats från förre förbundskaptenen Tommy Svensson, som kommenterade matchen som direktsändes i Canal+. Vi blåvita på plats fick dock fortsätta att vara nervösa, först fem minuter innan slutet kunde Rosen nicka in 2-2, vilket matchen också slutade. Det var som sagt en bra match med en hel del chanser åt båda håll. Bland annat hade vi en boll inne som blev bortdömt för ruff, och sedan hade den nu till Solna flyktade Långås Andersson ett bra läge precis framför målet som han dock brände totalt.
1999 förlust 0-4
Så var det dags igen. Trots att nyeblivne förstetränaren Stefan Lundin precis börjat få fason på laget gick man på en riktig miss på Örjans Vall. I det blöta vädret tappade Bengt Andersson in ett långskott precis innan pausen, vilket gav hemmaspelarna ökat självförtroende till den andra halvleken. Aj, aj, aj...
1998 1-1
Innan säsongen snackades det om att det här var säsongens stora bortamatch. Blåvitts miserabla vårsäsong grusade dock planerna på en tidig seriefinal. Men, men, efter Fredrik Ljungbergs hemmamål i den första halvleken så var det faktiskt IFK som helt tog över spelet i den andra. Kung Steff nickade vackert in kvitteringen, men trots en del ytterligare chanser blev det inte mer än en poäng.
1997 resultat okänt
Ja, vad ska man säga? Seriefinal, härligt väder, många blåvita på plats, och Blåvitts köp av Robert Andersson dagarna före. Förutsättningarna var perfekta men så skämmer elva stycken blåvita spelare ut sig så fullständigt. Backlinjen agerade mer osäkert än någonsin, Ölme skänkte själv Halmstad minst två mål. En helt fruktansvärd dag, som tog ett tag att glömma. 6-700 änglar sjöng på bra i den första halvleken, för att sedan i den andra totalt chockas av lagets katastrof-uppträdande.
1996 vinst (!) 4-2
Att matchen inte gällde något förklarar kanske att vi faktiskt vann på Örjans Vall den här gången. När båda lagen kunde spela avspänt och utan att tänka på resultatet så blev det en riktigt bra match. Till och med så bra att vi kunde inkassera 90-talets enda seger på Örjans Vall, efter ett antal vackra mål. Två mål av dåvarande hjälten Andreas Andersson, ett kanonskott rakt upp i krysset från Peter "Erra" Eriksson och till sist det vackraste av dem alla. Ett inlägg från Stefan Pettersson som lagkaptenen Stefan Lindqvist tog ner på bröstet och på volley pricksköt in segermålet (4-3) bakom Håkan Svensson. Dagens höjdpunkt var dock när von Rosens Pokal höjdes i luften, till runt 700 tillresta göteborgares stora glädje.
1995 0-0 på Olympia
Efter kommunalstrejken så blev matchen flyttad till Olympia i Helsingborg, vilket innebar att det blev Blåvitts andra besök där på bara sex dagar. Tidigare samma vecka hade vi ju besegrat HIF med 3-0 i seriefinalen, ingen har väl glömt Jesper Blomqvists klassiska mål förbi Sven Andersson? Då matchen alltså inte gick på Örjans Vall så kanske skulle vi kunna undvika att fölora nu? Och tro det eller ej, 0-0 blev det, efter bra spel av båda lagen. Bland annat hade Mats Lilienberg, då i Blåvitt, några bra chanser att avgöra till IFK:s fördel. Inte heller HBK var ofarliga, båda deras yttermittfältare Alexandersson och Gudmundsson, båda Niclas i förnamn, hade stundtals lekstuga med de blåvita ytterbackarna Kåmark och Nisse (som båda fortfarande finns kvar i klubben!). Detta var för övrigt en av Pontus Kåmarks sista matcher innan han stack till England och Leicester City. Dick Last, som fick ersätta en avstängd Ravelli, var en utav de bästa blåvita för dagen. I bortaburen fanns 5-600 högsjungande blåvittare.
1994 förlust 1-3
En fruktansvärd match på hösten precis efter det så framgångsrika VM-slutspelet, inte bara förlust utan även två man utvisade, Jonas Olsson frilägesutvisad och lite senare fick Jesper Blomqvist smaka det röda kortet efter att ha golvat en HBK-spelare. Halmstads alla mål den här kvällen gjordes av en viss Robert Andersson... Blåvitts enda mål gjordes av Jesper Blomqvist. På bortasektionen hade drygt 200 änglar slutit upp för att stötta.
1993 förlust 1-2
Riktigt många blåvita supportrar på plats! Inför matchen så hade det tryckts upp speciella invasions T-shirts, allt för att locka så mycket folk som möjligt att föja med. Runt 800-1000 änglar var på plats och skapade en härlig stämning inne på Örjans Vall. Inne i stan hade det dock blivit lite bråk, vilket dagen efter resulterade i rukriker som "Inbördeskrig i Halmstad" etc. i tidningen IDAG. På planen gick det mesta dock i moll, förlust med 1-2, Blåvitts enda mål gjordes av då unge och lovande Fredrik Leksell. Leksell som sedermera försvann till Gais, och dämed försvann även hans talang och spådda fina framtid.
