Krönika: Mittfältsformeringar och telepatiska anfallspar
Alltid Blåvitts Erik Lupander funderar lite inför 2006. Erlandsens stall av innermittfältare är i stort sett utbytt jämfört med ett år sedan - vad kan vi förvänta oss 2006 i form av spelarval och spelkaraktär? Dessutom verkade Marcus Berg ha övernaturliga krafter i söndags mot DIF.
Innermittfältet
Wernbloom, Olsson eller Kihlberg. Vem skall petas? Tre ganska olika mittfältstyper där var och en har sina egna positiva egenskaper framför de andra. Sedan skall innermittfältsparets egenskaper dessutom matcha varandra och lagets spel.
Tomas Olsson
Östgöten är en utpräglad "balansspelare" med sina största tillgångar i passningsspelet och taktisk sinnesnärvaro. Tomas är den perfekta städgumman framför backlinjen där han i det defensiva arbetet skall ta pressen först mot rättvända spelare, döda ytor och plocka andrabollar från backlinjen.
Offensivt skall han ligga och med sina precisa passningar och kvicka fötter se till att Erlandsen får sina snabba spelvändningar via bollar framåt i planen. Tomas är dessutom känd för att spela ganska hårt och viker inte ner sig vid fysiskt spel. Påminner väldigt mycket om landslagets Tobias Linderoth. FCK-spelaren har dock snäppet bättre bollvinnaregenskaper och ett något bättre löpsteg.
Magnus Kihlberg
Vår nye Håkan Mild? Siffran på ryggen är densamma, men som Håkan kan ingen vara. Magnus har dock en del likheter och kanske skall betraktas som den främste tvåvägsspelaren av de tre mittfältarna. Epitet som slitvarg, bollvinnare och ledargestalt har han gemensamt med Mild, men kompletterar detta med ett fint tillslag och relativt bra teknik. Skall enligt Tomas Olsson vara den av de två som skall gå mer fram i planen och likt Mild jobba i djupled.
För mig som inte sett Magnus spela mer än 1½ match är det egentligen lite korkat att uttala mig alltför kategoriskt, men uppfattningen är att Kihlberg förmodligen är mest allround av "de tre". Han må sakna Pontus råstyrka och huvudspel och vara något mindre vän med bollen än Tomas - men på det stora hela verkar Magnus vara en väldigt komplett spelare som likt Mild alltid tar stort ansvar på planen vilket lagkaptensskap i såväl Molde som Lilleström talar för.
Pontus Wernbloom
Supportrarnas nye kelgris kan ibland imponera så mycket på mig att jag nästan blir kissnödig av upphetsning. Kombinerar en grym fysik med ruskig timing i luftspelet vilket gör honom nästan ostoppbar på mittfältet. Med boll är det lite mer sisådär - ibland ser det lite taffligt ut och passningarna har ibland inte riktigt rätt adress, men det är ingen entydig åsikt. Ibland får Pontus till riktigt fina framspelningar - två stycken till Selakovic mot Assyriska t.ex. - och han lägger ofta riktigt fina yttersidor på djupet. Dessutom är han långtifrån osmidig - minns bara hans läckra kroppsfint förbi Jonas Sandkvist i den avslutande Allsvenska omgången.
Pontus är den av de tre som jag tror har den största offensiva potentialen. Huvudspelet, farten, fysiken och inställningen skapar lägen åt honom och med hans kondition har han dessutom orken att likt Mild ta de ack så viktiga löpningarna i djupet. Den kritik som riktats mot Pontus har främst handlat om två saker - brist på defensivt positionsspel och problem med alltför många gula och röda kort. Nu minns jag inte siffran i huvudet längre, men jag tror Pontus under sin sista säsong i U-laget drog på sig över 30 gula kort. (Rätta mig gärna om jag minns fel).
En hel del av oss lekmän kring IFK Göteborg har dessutom spekulerat i varför Blåvitt plötsligt började läcka som ett såll bakåt under höstkanten. En av de vanligaste förklaringarna var att Pontus och Mild var för offensiva i sitt mittfältsspel vilket lämnade stora ytor framför backlinjen för motståndarlagen att anfalla i. Man ska nog inte hänga upp sig på detta alltför mycket - men med mittfältsparet Olsson/Kihlberg har laget under sina två senaste matcher inte släppt in någonting bakåt. Dessutom ligger det minst lika mycket på tränarens ansvar att laget inte blir obalanserat. Under hösten fanns egentligen väldigt få alternativ till Mild/Wernbloom, men vill man ha en mittfältare som tar mer defensivt ansvar kanske tränaren inte skall låta en spelare agera i en för denne onaturlig roll utan välja den spelare som passar bäst för just den uppgiften. I den rollen tror jag inte Pontus är Arnes förstahandsval.
Vi har ett par alternativ till för innermittfältet i Andres Vasques och Niclas Alexandersson. Andres konkurrerar dock främst om en plats till vänster. Niclas å sin sida är ju en fantastisk fotbollsspelare och är i mitt tycke förmodligen lagets bäste spelare på alla positioner förutom mittback och målvakt. Men med Niclas till höger får laget som helhet ut mesta möjliga i offensiven även om Martin Ulander gjorde ett par riktigt bra matcher där i höstas.
Formering av innermittfältet
Vilka skall spela? Inte för att jag tror Arne ligger sömnlös på nätterna över detta problem utan snarare sover likt en nyklubbad sälunge med vetenskapen om sitt väl konkurrensutsatta innermittfält, men rent taktiskt är det är ett delikat och intressant problem.
Med det par Arne valt de två avslutande Royal Leauge-omgångarna - Olsson/Kihlberg - har laget tagit fyra pinnar av sex och hållit nollan. Laget har inte släppt till många lägen centralt och haft bra fart på omställningarna. Dock så är avslutsförsöken från dessa två herrar väldigt få till antalet - och de offensiva löpningarna i straffområdet har mestadels lyst med sin frånvaro. Man behöver inte Steg 4-utbildning för att lista ut lösningen på detta "problem" - Pontus Wernbloom. Med Pontus får vi både viss genombrottskraft men också "Mild-löpningarna". Laget tappar lite defensivt men med en mer utstuderad diamantformation med exempelvis Tomas Olsson som defensiv partner till Pontus kan mycket väl vara ett fungerande koncept.
Anpassa laget efter motståndet? Få tränare gör gärna detta, åtminstone gällande centrallinjen. Lars Lagerbäck gillar ju att växla mellan Alexandersson och "Chippen" till höger beroende på motståndet, men centrallinjen rör man ogärna. Ändå vill jag leka med tanken att spela t.ex. Olsson / Wernbloom mot "sämre" lag som backar hem där Olsson har en nyckelroll såväl offensivt som defensivt. Offensivt att öppna upp och spela ut bollen på rätt ytor - defensivt att tidigt sätta stoppa på de s.k. snabba spelvändningarna icke-spelförande lag gärna ägnar sig åt.
Vi kan också tänka oss Kihlberg / Olsson mot lite bättre lag - UEFA-cupmatcher, MFF, DIF etc. där laget får antas ha mindre boll och nyckeln till framgång stavas snortajt försvarsspel med äcklig disciplin i positionerna.
Är inte Kihlberg / Wernbloom ett alternativ kan frågas? Jodå - absolut! Men personligen är jag svag för spelartypen Tomas Olsson - en spelartyp som jag hoppas skall borga för ett lite mer varierat och mindre förutsägbart spel. 2005, när Alexandersson inte spelade centralt, var det i det närmaste tabu för IFK att bygga upp spelet via innermittfältet. För att inte riskera att åka på "snabba spelvändningar" centralt gick bollen i 90% av fallen från ytterback upp i banan mot ytter eller anfallare. Effektivt, säkert - men lättläst och inte alldeles väl fungerande mot väl samlade motståndarlag. Med Tomas trampandes i mittcirkeln har vi en spelare som är trygg i rollen som defensiv spelfördelare och som kan antas bidra med just det där extra uppspelsalternativet som gör spelet mer variationsrikt och svårare att stänga för motståndarna.
Sammanfattningsvis ser det väldigt bra ut på mittfältet inför 2006. Mild och Sebastian är tyvärr borta, men ersättarna bör som helhet inte vara sämre. Konkurrensen har ökat även på kanterna med tanke på Vasques genombrott och Ulander när han väl blir skadefri. Dessutom finns Jonatan Berg med som en joker i leken.
En sista fundering bara - har vi ett överskott av alfahannar på mittfältet? Lagkapten Alexandersson har visserligen inte varit känd som ledare tidigare under karriären, men har faktiskt under de två senaste säsongerna oftast varit den som klivit fram och visat 110% inställning när det behövts, fråga bara Samuel Holmén. Kihlberg och Olsson har varit lagkaptener i Molde och Lilleström respektive Malmö FF och IFK Norrköping. Tre ledare på mittfältet? För många kockar för mittfältssoppan eller en garant för 100% inställning genom hela matcherna? Den som besöker Gamla får se.
Samspelta anfallare
Roade mig mellan OS-orgierna att kika igenom lite bilder från 2-0 segern över DIF på Ullevi förra söndagen. Jag är än mer imponerad av Marcus Berg. Tänk efter: IFK spelade många bollar på Mourad förra året som försökte skarva till Selakovic eller Ijeh - alternativt ta emot. Hur ofta gick skarven fram? Med risk för viss överdrift verkade Berg nästan ha en telepatisk bredbandsuppkoppling till Selakovic - skarvarna från Marcus satt gång på gång "på läppen" hos Selakovic, som dessutom är väldigt skicklig på att ta emot skarvarna med bollen i behåll. Ljuvligt att se.
En titt i historiearkivet under 2000-talet visar att ett antal Blåvita "anfallspar" passerat Gamla Ullevis gräsmatta. Vissa glömdes bort ganska fort såsom "Zebane" och "Marino" eller "Big Mama" och "Långås" - för inte tala om "Hermansson" / "Lundén". Däremot minns jag med värme säsongen 2000 och Rosenkvists samarbete med Gustaf Andersson som gemensamt genererade 24 Allsvenska mål den säsongen. Det bästa sedan dess bör vara Ijeh/Mourad som 2004 mäktade med 17 mål, men det var mer en frukt av starka individuella prestationer snarare än ett klockrent samarbete. Till Stefan Petterssons och Andreas Anderssons nivå 1996 blir nog svårt att nå.
(Rosen, Steinar och Erling firar någon gång under 2000)
Nu, 2006, skall det bli mycket intressant att se vad Selakovic och Marcus Berg kan uträtta. Ali Gerba och Jonas Wallerstedt får ursäkta, men just nu ser jag Berg och "Sella" som primärt anfallsalternativ - ett par som kanske kan nå 25 Allsvenska mål tillsammans 2006?
