Norwich - Arsenal1 - 1
Tio fantastiska minuter räckte
Jonas Henriksson, Långås och Mild fullkomligt lyste av spelglädje och vilja att vinna. Med de förutsättningarna och Örebros avsaknad av allt gjorde det enkelt för Blåvitt.
En mer makalös, sanslös och otrolig första kvart av Blåvitt tror jag aldrig att jag har upplevt. Eller kommer att få uppleva igen, för den delen. I matchens andra minut slår Jonas Henriksson in 1-0 efter ett anfall han själv byggt upp längs sin högerkant. Teknik, passning, dribbling, allt stämde för Jonas som efter bara hade att slå in bollen efter Diallos fina mottagning och pass tillbaka till Jonas.
Endast fyra minuter senare får Jonas Henriksson bollen igen på sin högerflank. Han bryter hastigt in i banan, framför sin försvarare, och in i straffområdet där han bryskt fälls. Alla tidigare döende svanar från det blonda yrvädret var ett minne blott och domare Jonas Eriksson har bara att döma straff. Martin Ericsson slår säkert in 2-0 efter ynka sex minuters spel.
Blåvitts tok-offensiv fortsätter och gästerna är märkbart skärrade. Kaoset i Örebros försvar är total och ett tredje mål hänger i luften. Ytterligare fyra minuter senare kommer det, och det är Jonas Henriksson igen. Den här gången ypperligt framspelad av Martin Ericsson. Jonas är iskall då han runda sin slumrande försvarare och sticker bollen förbi en förtvivlad John Alvbåge. Matchen är avgjord.
Det fina passningsspelet, tempot, löpningarna fortsätter och är lika klara och givna som de var obefintliga mot Elfsborg. Någonting finns där, sjutton vet hur man ska få ut det på bästa sätt. Det bli Bosse Johanssons största gåta att klura på framöver.
Mitt i all glädje, när målkavalkaden lagt sig, början man se de yra svartklädda hönsen till närkingar som ser på när motståndarna gång efter annan passerar dem. De går inte ens in i närkamperna för att med ojusta medel stoppa sina övermän. Någonting är vansinnigt galet med Örebro denna dag. Jag tvivlar inte en sekund på deras kapacitet eller förmåga, tabellplaceringen ljuger inte. Örebro är ett bra lag, men i dag är de inte närvarande.
Pessimisten kan enkelt hävda att de tre matcher då Blåvitt vunnit, och gjort det rejält, har skett mot då motståndarna varit som sämst. Om man ska tolka det till Blåvitts fördel eller inte låter jag vara osant, jag backar ett steg och väntar fegt och smart till matchen mot Sundsvall innan jag uttalar mig igen. Är de också som sämst när de möter Blåvitt kommer mina små grå celler få arbeta på högvarv. För jag blir inte klok på Blåvitt.
I en match av den här karaktären ska anfallsspelet prioriteras då man delar ut beröm. Men inte utan att man först ger försvarsorganisatörerna ett erkännande. Mittbacksparet Erlingmark och Antonsson känns mer och mer givet. I dagsläget ser jag ingen som helst anledning till att få in Risp i elvan igen. Inte heller vår käre pannbandbeklädde Ölme bör kastas in när Dennis och Hjalmar Jonsson spelar som de gör. Hjalmar imponerar och tar inga förhastade beslut, han har helt klart återfått självförtroendet som försvann under 45 minuter på Olympia.
Jonas Henriksson är ju matchens man i många avseende, men mittfältsgiganten sett till hela matchen är ändå Håkan Mild. Trög i vändningarna till en början, men efter ett par stilbildande glidtacklingar med båda dobbarna före hördes återigen hyllningssånger från ståplats. För vem fan är Fredrik Ljungberg?
Tvåmålskytten Henriksson ska få några rader nu med hyllningar och gälla rop om sin excellens. Allt slit och flaxande på högerkanten belönades idag på bästa möjliga vis. De misslyckade inläggen och avsluten tog vi avsked till idag, det här var dagen då Jonas Henriksson visade att han har verkliga kvaliteter.
Långås var riktigt, riktigt bra idag. Han gjorde precis allt rätt idag och borde, om någon rättvisa finns, belönats med ett mål. Långås tog löpningar, var tuff och hård i kroppen när han agerad bollmottagare, jagade och stressade försvararna och fullkomligt lös av vilja att vinna matchen. Tänk om karln kunde spela så här jämt.
Motståndarlagets betyg är satta av Svartvitts Marcus Avenbrand.
