Tampa Bay - Washington
Inför IFK Göteborg - Hammarby IF - en färglös tillställning
Får man tro den allsvenska tabellen så är det en match mellan ett topplag och ett bottenlag som spelas på Gamla Ullevi under torsdagskvällen. Min intuition säger mig att det stämmer.
Det sägs att det finns lögn, förbannad lögn och statistik. En del vill mena att vad som helst går att bevisa med statistik och att man därför inte skall lita på den. Men en del siffror går faktiskt inte att snacka bort. Hur mycket man än försöker.
Ta årets allsvenska inledning som exempel. Av 31 hittils spelade matcher i allsvenskan i år har 16 slutat oavgjort, det är över hälften det och dubbelt så många som ett normalår. av dem har slutat helt mållösa. Smaka på de siffrorna. I över 1/4 av matcherna så görs det överhuvudtaget inga mål. Det totala målsnittet per match är strax under 2.2 gentemot fjolårets 2.7.
Missförstå mig inte, vi fotbollsälskare ser givetvis fram emot en underhållande och förhoppningsvis välspelad match men Gamla Ullevis gräsmatta ser fortfarande ut som en potatisåker och väderprognosen säger regn. Förutsättningarna för ännu en och en halv miserabel timmas uppvisning av hur det inte går till i La Liga är således alltför goda för att det skall vara någon idé att hysa förhoppningar om något högre underhållningsvärde.
Men Hammarby skall bli kul att se. Allsvenskans kanske roligaste lag just nu med flera gamla Göteborgsbekantingar i laget. Jeffrey och Paulinho är båda attraktioner som Ullevipubliken känner igen. Björn Runström skall inte heller underskattas, en talang som växer sig allt starkare för varje säsong och vars lätta steg och kitchiga stil brukar väcka respekt hos den mest svårflörtade bortapublik. Men det gick lite grus i bajenmaskineriet förra matchen. 0-0 mot Halmstad på Söderstadion var en liten missräkning, kanske mest då avståndet mellan de två innermittfältarna växte sig lite för stort så att deras annars så framgångsrika kortpassningsspel till varandra inte kom igång på det sätt de önskade. Se där, ett litet tips som möjligen göteborgskamraterna kan utnyttja för att finna en lucka.
Mot det ställs alltså det av den pågående skatteprocessen hårt sargade IFK Göteborg. Problemen som kantat deras allsvenska inledning har både legat på plan och utanför. Anfallarna producerar inte vad de skall, nämligen mål. Tämligen symptomatiskt så verkar det bästa nyförvärvet för året vara en stridstank från en till superettan nedflyttad klubb som kan stå och ta emot de spridda långbollar som råkar hamna i hans närhet. Och långbollar blir det många av under Drillokopian Erlandsens ledning.
Det är svårt att säga någonting positivt om IFK Göteborg anno 2006 med ett briljant undantag. Bengt Andersson i målet håller landslagsklass. Framför honom finns en backlinje som var rätt okej i fjol men som darrat ordentligt det senaste och som flertalet gånger räddats blott av av nämnde Anderssons snabba reflexer. Inte för att den egentligen består av några dåliga spelare men det är svårt att bortse från att Magnus "Ölme" Johansson är världens mest orutinerade 34-åring, att en sköldpadda rör sig snabbare än Kalle Svensson, att Dennis Jonssons största tillgång är att han tacklar sönder motståndare på beställning av klacken och att Oscar Wendt förmodligen inte ens kan stava till ordet positionsspel.
Mittfältet kan vid en första anblick se intressant ut med spännande nyförvävet Olsson, landslagsmannen Alexandersson, snabba tekniska Wowoah och det unga spännande rivjärnet Wernbloom. Men så inser man att Wernbloom oftare springer åt fel håll än rätt, att Wowoah inte vågar kliva in i några dueller, att Alexandersson passerat bäst-före datum att det bästa med långsamme Olsson är efternamnet.
Längst fram får troligen Wallerstedt chansen att återigen dämpa några av alla de långbollar som produceras i pankik av övriga laget. Vem som får äran att spela bredvid honom är inte helt lätt att gissa men det spelar å andra sidan mindre roll eftersom personen ifråga aldrig kommer få tag i bollen.
IFK Göteborg är, eller har åtminstone varit, en storklubb inom svensk fotboll men någonstans gick något snett. En gång i tiden hade man Håkan Mild på mittfältet, nu har man inget mer än ett par miljoner i skatteskulder.
Ni som bor i exil skall nog vara glada för att det inte finns något TV-avtal som tillåter sändning av matchen, då kan ni passa på att göra något vettigt istället. Själv skall jag sitta på den slitna pressläktaren och frysa. Kaffe och bulle får man förvisso i paus men det är inga räckmackor direkt och särskilt gott är inte kaffet för den delen heller. Givetvis hoppas man att spelet skall värma, men det finns ju inget som talar för det. Det är inte utan att man längtar bort ibland. Till hösten och vinterns indiandanser i Scandinavium. Då skall guldet åter hem till Göte- och Frölundaborg.
Göteborgskamraternas trupp:
Bengt Andersson, Rickard Rickardsson, Magnus "Ölme" Johansson, Oscar Wendt, Dennis Jonsson, Kalle Svensson, Samuel Wowoah, Niclas Alexandersson, Pontus Wernbloom, Magnus Kihlberg, Andres Vasques, Stefan Selakovic, Jonas Wallerstedt, Marcus Berg, Ali Gerba, Thomas Olsson, Gustaf Svensson, Jonatan Berg, Hjalmar Jonsson och Adam Johansson.
