Välförtjänta hyllningar
Petter Lundgren fattade tangentbordet efter matchen, men slutresultatet blev inte vad han tänkt sig.
Det här var tänkt som en matchkrönika från början. Det blir mer av ett öppet brev.
Jag skulle kunna:
Hylla George för sin karriärs bästa match
Hylla Andres av samma anledning. Han höll Alexklass i dag i allt han gjorde.
Gratulera Hjalmar varmt för första allsvenska målet någonsin
Hylla den kollektiva insatsen idag, ett bevis på bra moral med tanke på debaclet i Uefacupen.
Jag skulle kunna tjöta, älska, hylla, håna motståndare och vara allmänt glad och på skönt humör.
Men på vägen hem från krogen idag kom jag tänka på något annat, så hallelujakören av idag får vänta på sig.
Två gånger på kort tid har vi sett det nu. Speltid är uppenbarligen överskattat. Först Risp och nu George kommer tillbaka på sommaren från ett halvår på bänken i Italien. Dom kommer inte hem ringrostiga och matchotränade. Dom kommer hem bättre än någonsin. Jag undrar hur fan det kan komma sig. Så det öppna brevet (som egentligen är mer av en uppmaning), lyder som följer:
Sätt ner tränarstaben + Mild på kontoret och låt Rispen och George hålla ett föredrag i vad vi har att lära. Hur kan ett halvårs träningar utveckla spelare så mycket? Varför kommer dom tillbaka bättre såväl fysiskt, taktiskt och tekniskt?
Är det omgivningen och den hårda konkurrensen? I så fall dödar det den idag vanliga uppfattningen att man skall ha ett par stora stjärnor i laget och resten billiga vattenbärare. Är tränarna där borta så mycket bättre? Vad? Jag vill veta hur det kommer sig. Det finns en viktig lärdom att dra dolt under ytan och jag tror vi kan dra enormt stor nytta av att ta reda på och ta till oss denna lärdom. Vilken den än nu månde vara.
Slutligen kan jag dock inte låta bli att sjunga lite halleluja ändå.
Henke Larsson, Jonathan Johansson och Junior. Never mind the bollocks, here´s the George Mourad.