Gästkrönika: Blåvitt är disco?
Petter Lundgren levererar ytterligare en krönika och reflekterar, så klart, över Arne Erlandsens avgång och dess möjliga konsekvenser.
Fan vad det svänger, men är det förutsägbart? Skulle inte tro det. Liknar mer jazz om ni frågar mig.
Vi ligger fyra i tabellen och sparkar tränaren. Konstigare saker har väl hänt inom allsvensk fotboll, men inte mycket. Någon blixt från klar himmel var det väl dock inte frågan om. Visst, att han inte är kvar året ut är grymt överraskande, men att endast ett guld skulle rädda kvar honom till nästa år, har känts rätt givet. Om han ens ville det själv.
Anledningen kan vi väl egentligen bara spekulera om, men det troligaste är att det har skurit sig rejält i tränarstaben. Ryktena över bardiskarna har florerat rikligt kring detta. Att delar av spelartruppen varit missnöjda är en sak. Det är inte så allvarligt. Men när tränarna inte drar jämt, så funkar det inte. Kjell och Lampan i ena ringhörnan och Arne i den andra. Lägg till att spelartruppen och möjligtvis sportchefen stått i publiken och hejat på Kjell och Lampan, så inser man att man vem som måste vika ner sig. Med det mediaklimat vi lever i, har jag förundrats över att det följande citat inte uppmärksammats mer:
”Det är ju som sagt inte jag som tar ut laget, det är det Arne som gör och det är ju inte alltid så att vi är överens om laguttagningen. Gustav är ingen vänsterytter, men det får Arne stå för”
Orden är Lampans inför ellosmatchen. Han står på Harrys och kritiserar huvudtränarens laguttagning mer eller mindre. Det är anmärkningsvärt.
Men först och främst. Arne skall ha tack för det jobb han gjort för Blåvitt. I det läge klubben har befunnit sig sedan han tagit över med övergångsklausuler och skatteskandaler, så har Arne haft en svår uppgift och resultatmässigt har han definitivt levererat. Tvåa i allsvenskan, tvåa i Royal League och en nuvarande fjärdeplats i serien är oerhört starkt med tanke på de korten han blivit given under resans gång. Jag är övertygad om att ingen annan tränare hade gjort det bättre. Arne är en krävande, skällande och åter krävande tränare. I det läget vi har varit, med spelaromsättningen och turbulensen som varit, kan det mycket väl ha varit precis vad vi behövt. Och många av de spelare i truppen som gnällt, kommer kanske när de summerar sina karriärer på ålderns höst inse att de har Arne att tacka för en hel del. Nu tog dock sagan slut, så då kan vi inte annat än att tacka för tiden som varit och önska honom lycka till i framtiden.
Om inte helvetet fryser till is, kommer Kjell och Lampan ta över under resten av säsongen, vilket i skrivande stund just blev bekräftat. Hur det blir är omöjligt att sia om. Lampan har väldigt lite tränarerfarenhet men Kjell har desto mer. Kjell är lite av en hes BoJo. Han är suverän på att ta sig tid att tjöta Blåvitt med supportrar på stan, han är sympatisk och är grym som såväl analytiker som instruktör. Flera yngre i truppen anser att Kjell har stor del i deras positiva utveckling. Men är han mannen för oss som huvudtränare i framtiden? Jag är skeptisk. Det är lite för mycket Tord Grip över Kjell. Han har allt rent fotbollsmässigt, men hur är han som ledare? Kjell har inga bra meriter som huvudtränare, trots att han antagligen är en av de mest kompetenta tränarna vi har här i Sverige. När han kom tillbaka till Kamratgården 2004 kallade Bengt Halse honom för ”vår bästa värvning”, det var en klok synpunkt, men kanske är det hans lott här i livet likt för Grip, att stå vid sidan om och viska i örat snarare än att ryta ut order. En consigliere i stället för en Don. Om Lampan är den Don vi söker efter, vet vi inte än. Men vi kan väl fastslå att vi i framtiden inte kommer höra honom kritisera laguttagningen på Harrys.
Och allsvenskans sista 10 omgångar känns plötsligt ännu hetare än tidigare.
Allez Hop Blåvitt!!
//Petter Lundgren
