Gästkrönika: Öjstorsk – men snart rensar vi makrill istället
Visst är det fan att vi ska tappa tätkänningen mot skitgäng. Ifjol var det lag som Assyriska, i år Gefle och öjs. Men detta till trots vill jag framhäva det positiva från måndagen. Se framåt nu, änglar!
Ja, förlusten mot öjs sitter kvar i kroppen. Man tror man har förträngt den, men upptäcker snart att man rapar upp den som en liter sur mjölk som man dragit i sig under gårdagens fylla. Vi vet alla ungefär vad det var som brast och det retar oss förstås, för det är enkla grejer som inte ska få fela när man jagar guld. Men hur man mår och känner sig handlar mest om vilja och åtminstone jag tänker inte lipa över de här poängen förrän guldstriden är körd. Och där är vi inte ännu.
Fortsätt stötta - det betalar sig!
Vill man, så kan man hitta positiva saker, faktorer som kan bli – som kommer att bli – viktiga när Allsvenskan går in på sitt avslutande, skälvande upplopp. De två mest givna av dessa faktorer, är måndagens läktarstöd samt det faktum att forwards målproduktion äntligen tycks ha kommit igång.
Vi börjar med läktarna. Sett till omständigheterna presterade vi ett utomordentligt bra stöd mot öjs. Trots upprepade underlägen – till och med efter att vi bjudit på en rödblå 3-1-ledning – fortsatte det att rulla ner från GHI. Vi gav oss aldrig, vi vände oss aldrig mot våra egna. Sättet vårt lag försvarade sig på i början av andra kunde ha fått El Cid att ge upp sin kamp i ren apati, men det gick inte många sekunder innan sången drogs eller dunkades igång igen. Vi var verkligen ett positivt stöd för Blåvitt och det är många som förtjänar beröm för det – men kanske främst ultrasgrupperna och de BB-killar som hetsade från räcket på G.
Det är så här vi alla ska fortsätta i höst, mina damer och herrar. Vi ska stötta, pusha, vråla fram Blåvitt. Våra strupar ska blöda. För läktarstöd gör skillnad. Det är ett bidrag till vår förening, lika rakt och direkt som en medlemsavgift, men det ges i form av adrenalin i spelarnas ådror istället för i kronor och öre. Den extra energi som det adrenalinet innebär, kan vara skillnaden mellan poäng och inte poäng. Och det hade den varit i måndags, om vi fått behålla vårt kvitteringsmål. I en ny match, med en domare med mer än ledsyn, kommer stödet att betala sig i poängkolumnen.
En annan sak som åtminstone gjort mig väldigt glad beträffande läktarna, är att vi äntligen gjort en Blåvittlåt av Bella ciao, de italienska partisanernas gamla kampsång. ”Våra hjärtan, klappar för Blåvitt – Änglarna, Änglarna, vi är Änglarna…” lanserades av ultras under matchen mot Häcken och redan i måndags var det den låt som hördes mest från vår klack. Så vitt jag vet är vi först i Sverige med att använda Bella ciao och jag gillar det som fan. Heder även för det, UG!
Forwards nätar
Ett trendbrott, som även det kom i matchen mot Häcken och som fortsatte i måndags, är det faktum att våra anfallare sent omsider börjat producera. Med två mål från Berg har forwards nu gjort sex mål på två matcher. Att det bara räckt till tre poäng kan vi vara besvikna över nu – men med nödvändiga justeringar i försvaret ger det oss anledning att fortsätta ha förhoppningar på hösten. Tre forwards med stigande formkurva och ett begynnande självförtroende kan tillsammans med en frisk George mycket väl innebära positiva omkastningar i tabellen.
Hur stora dessa blir återstår att se, men den saken är klar: ännu är det inte dags att kasta in handduken. Tvärt om, i morgon ska vi förmörka tillvaron för våra vänner från Söder på ett sätt så att inte ens påtandet med deras badkarsodlingar kommer att skänka dem tröst. Fyra dagar senare kan de dock glädja sig åt att få anledning att sjunga sin trötta ”Alla rensar fisk i Göteborg” igen, för då ska makrillen filéas. Vi har mycket att se fram emot, änglar.
Jag har försökt fokusera positivt här, men jag är ju jag, så avslutningsvis ska lite surdeg spridas: drygt 13.000 i publiken mot öjs, mot 40.000 för tre år sedan? Fint, nu får vi betala för Kamratgårdens lättvindiga sätt att mjölka varenda stormatch på sista kronan, genom att flytta dem till Nya Ullevi (ja, jag vet att vi hade bortamatch - men hur stor publikandel på ett normalt öjsderby är rödblå?). Det har gått inflation i ”folkfester” och publiken stannar hemma. Den som är förvånad kan räcka upp en hand.