Gästkrönika: Get rich or die trying
Markus Hankins läste gästkrönikan om "Roger Gustafssons anda", höll inte med fullt ut och skrev en replik. Blåvitt är till stora delar på rätt väg.
Jag vill inte bygga upp den här texten med en vanlig Blåvit dramaturgi. Jag vill inte börja med att tala om det som utomstående ser som "kalsongklipparmyten på Kamratgården". Jag vill inte ens hylla den fotbollsfilosofi som IFK Göteborg står för. Men det vore klantigt, nonchalant, nästan direkt missvisande att inte göra så, att börja med en liten tanke kring hur lugnet har återvänt till Kamratgården. Lugnet före stormen.
När Reine Almqvist deklarerade att han tänkte spela 4-3-3 med Blåvitt i slutet av -90 talet så gick en lång epok av av framgångsrikt spel i graven. Nu var det inte längre Sven Göran Erikssons och Roger Gustavssons arv man förvaltade, där den omfattande dammsugningen av lokal talang kryddat med vassa stjärnor stod som framgångsrecept. Vi hade plötsligt blivit Sveriges storlag och Wernersson kunde leka med anbud på intressanta spelare i bästa Abramovich stil. Det var tider då IFK Göteborg var en ekonomisk stormakt i Nordisk fotboll och då inköp av två, tre eller ibland fyra landslagsaktuella spelare per säsong inte tillhörde ovanligheterna. Men som alla andra sprack även denna uppblåsta ballong när man frångick sitt framgångsrecept. Inte för att Reine spelade 4-3-3 mellan varven. Men för att vi, som förening, blev arroganta.
Skribenten "Jimangel" försökte i sin krönika tidigare den här veckan påminna omvärlden om att IFK Göteborg måste spänna sina ekonomiska muskler för att åter kunna hävda sig på den framväxande fotbollsmarknaden. Han mjukstartade med att hylla Änglagårdens visioner om talangutveckling som når upp i A-laget men avrundade med en skepsis som byggde kring tesen att egen talang aldrig kan ge sådan framgång för en förening som supportrar till en anrik organisation kräver och önskar.
Men jag efterlyser lite mer nyanser i debatten. Någon Blåvit debattör som jag hörde sa för ett tag sedan att han inte förstod sig på varför det måste vara antigen eller i alla sammanhang. För eller mot bengaler, för eller mot protestmarscher, för eller mot Nya Arenan och för eller mot IFK:s medvetna satsning på Akademien.
IFK Göteborg är en förening som har ambitioner att växa sig till en fotbollsmässig stormakt igen. Detta är ingen floskel serverad av föreningens eget propagandaminesterium djupt kring Delsjöns vackra skogar, det är en enkel analys av utvecklingen kring IFK Göteborg de senaste månaderna. Den så kritiserade förening vi alla älskar har bytt ut sitt ledarskap på alla tänkbara maktpositioner. Halses chefskap förvandlades till kollegan Stigs, Persson tvingades lämna över mobiltelefonen till hjälten Håkan och Arne lämnade organisationen för en ännu okänd ersättare.
Samtidigt har IFK Göteborg i bakvattnet av en besvärande och turbulent tid, med en enorm skattemålskarusell där före detta anställda gått bakom föreningens rygg, såväl tvingats pantsätta Kamratgården som lita till välbärgade medlemmars goda vilja för att föreningen inte skulle hamna i en ekonomisk kris i paritet med den bankruttsituation vi trots framgångarna upplevde i mitten av 1980-talet. Föreningen har på bara ett drygt halvår gått från sin största kris på 102 år till att se ut som en organisation som har allt att vinna, som har framtiden för sig.
- En ny arena växer fram, en arena som vid varje förhandstitt ser ut att vara väldigt anpassad efter just IFK Göteborgs (och i andra led Supporterklubben Änglarnas) kravmall. En arena som innebär ett enormt lyft för fotbollsåskådaren i Göteborg, som innebär oändligt mycket mer marknadsmässiga karameller för Hans Lundberg och gänget men inte minst kan vara med och lyfta publiksnittet för föreningen med flera tusen personer.
- Ett samarbete med ett världsledande marknadsföringskonglomerat som specialicerar sig på idrott har nyligen presenterats. En ekonomisk garant för lång tid framöver och en medveten breddning av den affärmässighet som ibland saknats från föreningens perspektiv på elitfotbollen. Med IMG-avtalet har IFK Göteborg från ledande styrelseposition bevisat att man har ambition att vara med i den nödvändiga ekonomiska kapprustning som pågår inom fotbollen, en där varje marknadsandel är ack så viktig och aldrig får underskattas.
Skribentern "Jimangel" skriver:
"I dagens elitfotboll är det ekonomiska resurser som räknas och detta gäller faktiskt numer även Allsvenskan. Det gäller att på alla tänkbara sätt mobilisera ekonomiska muskler för att nå framgång och detta ger möjligheten för ett lag att värva spelare som går rätt in i laget och i förlängningen ger sportslig framgång."
Han har delvis rätt, det krävs ekonomiska muskler för att kunna erbjuda bra lönenivåer, avancerade och fullständiga faciliteter (både för träning och match) och för att kunna ligga med i budgivning på vissa större spelarköp. Men den som stirrar sig blind på vilken effekt kortsiktiga ekonomiska muskler innebär för en stor förening som IFK Göteborg riskerar att nonchalera föreningens egen historia. Vi var den rikaste föreningen någonsin i svensk fotboll. Vi köpte landslagsmän och skyttekungar till höger och vänster. Vi satsade på profiltränare som frångick det framgångsrecept vi sedan länge odlat och vi hade högsta lönenivåerna i svensk fotboll. Men korthuset rasade.
Det finns även mer nutida exempel. Exempel på ett Djurgården vars riskkapitalister pungade ut med över 14 miljoner för en brasse som inte platsar i laget. På hur Malmö FF öser pengar över finländska landslagsmän och obskyra nordiska spelare utan att tillhöra guldstriden. Trots dollarrullningen i dessa ekonomiska maktföreningar så finns motsatsen att hitta i ett AIK som i princip inte satsat några som helst ekonomiska resurser på sin spelartrupp men trots detta under hela säsongen varit med i absoluta guldstriden. Ett AIK nyss upplevde sina svåraste år i mannaminne som ett resultat av en oförsiktig ekonomisk ruljans efter sitt Champions League-äventyr.
Jag anser att det inte går att ställa likhetstecken mellan fotbollsframgång och en stor plånbok. Man måste se mer än en sida av myntet, för det finns trots allt alltid två sidor att skåda. Denna dubbelsikt om man sig så vill känner jag som medlem i IFK Göteborg att vi är på väg att återerövra. Vi fortsätter att storsatsa på Akademien som nu årligen producerar kull efter kull av oerhörd fotbollsmässig talang. Vi har 16-åringar som vinner Gothia Cup och vi har ett 18-årslag där nästan tio spelare står och knackar på porten för att ta steget in i A-truppen. Men bara för att vi har den vett och balans som kallas för "Rogers Ideologi" av dess kritiker så innebär inte det att vi samtidigt inte jobbar för att stärka föreningens positioner på den ekonomiska sidan, den marknadsmässiga sidan, den supportermässiga sidan och alla områden där emellan.
Min absolut största kritik mot IFK Göteborg har i flera års tid varit deras bristande hantering av information. Information till medierna där man spridit negativa vibrationer om föreningens potential, sin bristande information till supportrar inför och i samband med matcher, sin bristande kontakt med medlemmarna och sin avsaknad av information om styrelsens ambitioner och arbete. Men när saker går bra måste man även vara där och berömma, för det gör de just nu, går bra alltså. Ett Blåvitt fotbollsmagasin har tillkommit på Kanal Lokal, föreningen har startat sin egen internetbaserade fotbollskanal i Kanal 1904, man har lanserat en helt ny hemsida och man har förbättrat de mediala uttalanden man gör med hästlängder. Håkan Mild lyser av pondus och självdistans men lyckas vara restriktiv på ett positivt sätt, en konst som hans företrädare inte direkt bemästrade. Den dag som Ordförande Stig kliver ytterligare ett steg framåt i rampljusets hierarki så är jag benägen att börja se informationsspridandet från föreningens sida som närmast optimalt. Trots detta får aldrig kraven från supportrar och medlemmar avta, för utan krav och deltagande passion från läktarna är inte IFK vad det alltid har varit. Men man kan ju samtidigt inte få allting på en gång.
Så när man medvetet misstolkar föreningens ambitioner och säger "de ska ju bara satsa på eget, det går ju inte" bör man från mitt perspektiv försöka att minnas vår egen förenings moderna -90 talshistoria och ta lärdom av denna. En förening som tänker långsiktigt och som satsar på eget är alltid en förening som är livskraftig och stark i strukturen. Men detta utseluter självfallet inte att samma förening ser myntets andra sida, den sida där stora marknadsavtal, egen tv-kanal, ny arena och etablerade nyförvärv ingår. Jag hoppas att varje person som ser sig själv som en ängel även stöder IFK Göteborg genom att bli medlem och då även besöker vår högsta demokratiska församling, årsmötet. Där om någonstans kan vi faktiskt vara med och påverka utanför den opinionsbildning som bland annat verderbörande sysslar med. För ingen har väl glömt av att IFK Göteborg är en öppen och demokratisk medlemsförening där varje röst rankas lika högt.
Visa din uppskattning eller missnöje, men visa det som medlem i IFK Göteborg. En förening vars framtid inte bara ser ljus ut.
Det är en förening som är själva framtiden.
Fotnot: Notera att åsikterna ovan är gästskribentens egna och inte nödvändigtvis delas av Alltid Blåvitts redaktion.
