Krönika: Bara att lyfta på hatten för ÖIS
Gästkrönikör Thomas Karlsson skriver om derbyt och varför han tycker Örgryte var väl värda derbysegern.
Det var ju meningen att denna afton skulle bli så blåvit men ack vad rödblå den blev istället. Ni som har tänkt att gnabba med öisarna (eller redan har gjort det) på diverse debattforum vill jag bara säga - ansträng er inte i onödan. Det finns nämligen inget att invända, inga bortförklaringar eller överhuvudtaget något som vi änglar kan skylla på för att bagatellisera förlusten, eller deras vinst om man så vill.
Det här var ÖIS:s kväll, bara för oss att lyfta på hatten för vad de uträttade på plan. Att IFK sedan hade mest boll känns som det kvittar. ÖIS gör inte bara mål, de gör dessutom otroligt snygga mål. Till och med självmålet kändes som ett välplacerat sådant. De lyckades sedan med konststycket att spela försiktigt på resultatet utan att för den delen spela prestera tråkig fotboll och det är bland annat det jag menar med att vi inte kan skylla ifrån oss på någon punkt alls.
Hela ÖIS ska som sagt ha cred för deras utmärkta insats men några spelare ska ha extra beröm. Jag menar givetvis Boyd Mwila, Afonso Alves och Dick Last. Mwila var planens kung, inget snack om den saken. Alves gör två snygga mål, särskilt frisparken som är världsklass. Last räddningar orsakade kalla kårar längs ryggraden. Den han gjorde på Henrikssons volleyskott fick mig att först skrika ut min besvikelse för att sedan sekunden senare inse att det förmodligen var matchavgörande (om inte Guaras 3-0 redan var det, förstås). Djurgårdare, nu fattar jag hur det kändes för er när Bengan gjorde sin "mellan-benen-räddning".
I IFK ska Jonas Henriksson och Bengt Andersson ha det enda berömmet. Ingen skugga faller på Bengan för målen då han var totalt chanslös på samtliga. Resten får bakläxa, särskilt Mild som för kvällen verkade längta mer efter det röda kortet än en bra insats för laget.
I Alltid Blåvitt-artikeln "Nytt målkalas, ny storförlust" så lägger jag märke till hur svårt det tycks vara för en del i våra led att på ett bra sätt acceptera och erkänna motståndarlagets överlägsenhet. Till exempel meningarna; "Innan halvleken var slut hade ÖIS hunnit med att göra ytterligare ett mål, och även den mest blåögde av Öisare kan knappast påstå att det var så värst rättvist. 3-0 var dock ett faktum" och "Blåvitt kom oförskämt enkelt igenom och till avslut, berodde det på ett välspelande IFK eller ett dåligt Öis-försvar?" - vad är det för dravel?! Rättvisan i det hela är att ett lag gör mål medan det andra sumpar sina chanser på ett närmast pinsamt sätt. Vilket lag hade dåligt försvar? - De som gjorde fyra baljor eller de som släppte in dessa? Nej, låt oss inte vara dåliga förlorare - ge ÖIS det beröm de förtjänar istället!
Det ska vara tremålssegrar i Göteborgsderbyn, bara så att alla vet!
Ljuset i den mörka tunneln: the clackmatch. Som vi vinner, som vanligt. Det är nästan förvånansvärt hur lätt det är att besegra ÖIS Supporterklubb i derbyna. När änglakören mullrade igång så domnade den rödblåa sången bort som en fis i rymden. Vi var alltså bortalaget men ändå verkar min gissade siffra 70-30 till IFK's fördel i publiken hålla i sig. Tifotiteln erövrar vi åter och med vår sång och uppslutning sjunger vi sönder lillebror - igen!
Men som det är sagt: i våra borgar - både Nya och Gamla - kan ingen höra motståndarna skrika...
