Mittenlaget IFK föll i Skåne
Siffrorna lös elakt röda på Malmö Stadions ljustavla igår kväll: 2-1. Siffror som innebar att IFK Göteborg förlorade igen - för tredje matchen i rad.
Efter vändningen mot Djurgården hade många känslan att Blåvitt var på gång. En vändning som skulle stärka laget och ge AIK och Elfsborg en match om den åtråvärda Lennart Johanssons Pokal. Ack, så fel vi hade. Efter tre raka förluster, två pinsamma och en mindre pinsam, är IFK Göteborg nere i höstens avgrund, och riskerar att bli ett solklart mittenlag i årets Allsvenska. Ett lag som rör sig i trakterna kring storklubbar som Gefle och Gais. Vinst mot Halmstad i årets sista match kan ge en placering runt femte eller sjätte plats. Ett fiasko det också såklart, men nog låter det bättre än åttonde plats? Eller nia, som vi kan bli om Gefle sopar hem sina två återstående matcher. Matchen på Gamla eller Nya Ullevi (inget är bestämt ännu) på söndag, är IFK Göteborgs viktigaste på mycket länge. Det handlar om heder. Och respekt mot alla supportrar. Kraven är höga på IFK Göteborg, med all rätt. Hur kommer spelarna uppträda? Och hur kommer supportrarna uppträda?
När brassen Junior smällde in två snabba bakom Bengt på Lilla Nya Ullevi igår, kändes det som allt annat än rättvist. IFK Göteborg var bättre än på länge igår, men det räckte ändå inte till. Kanske är det sympomatiskt för denna höst, för denna säsong. Efter skatteaffärer och tränarturbulens var det liksom bara usla resultat för a-laget som fattades. Vi fick även det. Samuel Wowoahs vänsterkanon med sträckt vrist (varför kommer den så sällan?), gav en liten strimma hopp, IFK tryckte på, men det ville sig inte. Jonas Wallerstedt hoppade in, men fick inte mycket vettiga bollar att jobba på. Det var svårt igår, det ska sägas. Underlaget var som såpa och det kan inte ha varit lätt att varken löpa som man vill eller slå bra inlägg. IFK gjorde det ganska hyfat ändå, Malmö något sämre. Men Malmö har ett par målskyttar i laget, och en av dem slog till två gånger om. Innan detta hade Blåvitt haft ett flertal lägen till att ta ledningen. Som när Marcus Berg urläckert chippade från långt håll, och Jonas Sandqvist parerade med en fasansfullt vacker räddning. Som slutade med att han tyvärr slog höften i stolpen och tvingades utgå. Ersättaren Håkan Svensson - japp den Håkan Svensson, sträckte ut sig till sina fulla tre meter och räddade Thomas Olssons kanonskott. I slutminuterna hade både Berg och Niclas Alexandersson riktigt fina lägen till att kvittera. Så roligt skulle vi dock inte ha det på Malmö Stadion denna afton, och slokörade fick de rödklädda blåvita vandra av planen. Från kylan och in i värmen.
Tränarrockaden gav ingen önskad effekt, snarare en oönskad effekt. Nu var det väl dock inte på grund av uteblivna resultat rockaden gjordes heller. Men en titt på tabellen efter Arnes sorti, visar att Blåvitt sedan dess är ett av seriens absoluta sämsta lag. Man har nu en lång höst och vinter framför sig. Utan tävlingsmatcher, då man nu missat chansen till spel i Royal League. Om det var bra eller dåligt kan vi alltid spekulera i. Rent ekonomiskt var det inte alls bra. Sportsligt - ja kanske bra ändå. Laget får nu en välbehövlig period av vila, återhämtning och framförallt eftertanke. Samtidigt är det ju alltid bättre att spela tuffa tävlingsmatcher än lite halvtråkiga träningsmatcher. Men först väntar Halmstads BK.
