Gästkrönika: Ränderna går aldrig ur
Att vara ett lag troget kan vara rena himmelriket. Att vara ett lag troget kan vara ett rent helvete. Att vara ett lag troget kan vara allt mellan himmel och helvete. Tro mig, jag vet - jag är Blåvittsupporter.
Det började troligtvis någon gång i början på åttiotalet, jag tror mig minnas att det hade att göra med de snygga färgerna på dräkterna. Blått och vitt – det var ju mina favoritfärger. Att sedan de blåvita hade stor framgång i Europa och blev Sveriges bidrag i toppfotbollens finrum gjorde ju absolut ingenting. Jag blev genast laget trogen och valde alltid att vara Dan Corneliusson när vi spelade fotboll på planen nedanför lekparken i det lilla samhället där jag växte upp.
På den tiden var det som vi alla minns inte lika enkelt att följa sina favoritlag via media, hade man tur visade de Blåvitt i Sportspegeln lite då och då, och visst nog satt man framför burken och hoppades att de skulle visa just Göteborgskamraterna just denna kväll när man smugit upp trots att man skulle ha sovit för länge sedan. Men skam den som ger sig, jag blev snabbt medlem i supporterklubben Änglarna, på detta sätt kunde jag skaffa mig information som inte presenterades i media. Mina blåvita ränder blev tydligare och tydligare…
Det var ganska bekvämt att vara Blåvittsupporter på den tiden, överraskande och fantastiska framgångar både nationellt men framförallt internationellt gjorde ofta att den årliga summeringen efter säsongens slut gjorde att man befann sig i fotbollens himmelrike under stora delar av åttiotalet och även nittiotalet. Under årens lopp började den lilla pojkens oskyldiga intresse för ett fotbollslag med snygga dräkter växa till ett mer konkret humörpåverkande gift för en vuxen man. Ränderna har vid detta stadium blivit mycket tydliga..
Giftet, som ni alla förstått, finns fortfarande kvar och heter naturligtvis IFK Göteborg och jag kan inte, även om det ibland vore ganska skönt, minimera mitt intresse. Idag borde det med en vuxen människas åtagande inte vara lika galet intresse för detta gift, men tro mig – det är nog ännu värre. Då ska även betänkas att det borde vara lättare att inte bry sig om så mycket om ett fotbollslag utan större, eller snarare obefintliga framgångar på senaste tiden, jag menar att det ofta är lättare att vara medgångssupporter, det har vi nog alla sett skrämmande exempel på. Men inte då, inte för mig, som äkta supporter kan man inte sluta bry sig, även om det vore det enklaste lösningen. Skillnaden är då snarare att man befinner sig något närmare helvetet än för 10 år sedan.
Nuförtiden är förhoppningarna alltid lika stora inför varje ny säsong, kan det vara dags i år? Nyförvärven ser ju intressanta ut och truppen känns bred. Och de blåvita ränderna på tröjorna finns ju kvar. Allt är perfekt, nu är det dags – nu tar vi det, nu tar vi första steget mot en ny storhetstid. Nu skall vi visa resten av Sverige att vi är bäst, storebror har vaknat. Kan vi bara få en bra start så… Känslorna svallar nästan över, förväntningarna är stora.
När höstens mörker senare dragit in över regnblöta fotbollsplaner i vårt avlånga land sitter man där igen… En tacksam plats bland de 5-8 högst placerade lagen i allsvenskan i år igen och humöret tryter igen, vad gick fel? Varför gjorde vi inte mål på alla chanser, varför tappar just vi mot ”bottenlagen”, varför, varför, VARFÖR!!! Varför får man aldrig vara riktigt nöjd som Blåvittsupporter i dagens fotboll? Svaret? Därför… Därför att vi inte är bättre än vad tabellen visar, därför att spelarkompetens saknas, därför att hjärta och vilja ute på planen oftast är skrämmande obefintligt, därför att det inte finns ett stabilt grundspel, därför att vi inte får det att fungera helt enkelt.
I skrivande stund kan jag summera årets säsong som ett kaotiskt och i ärlighetens namn fiaskobetonat år. Igen… Men, och det är nu de intressanta tankegångarna infinner sig, nu kan det ju bara bli bättre, nu tar vi nya tag och förbättrar det som inte fungerade, nu gör vi en helhjärtad satsning i vinter, nu kommer vi stolta och starka redo för att lägga våra motståndare bakom oss i tabellen nästa säsong, nu är det dags att gå hela vägen. Sakta men säkert börjar humöret växla från hopplöshet till hoppfullhet och tron på mitt älskade Blåvitt är i antågande.
Och naturligtvis, ränderna finns kvar, starkare än någonsin även om de växlar mellan himmel och helvete.
