Krönika: Två profiler värda ett tack
Visst har en tränare inom elitfotbollen lön för sitt arbete. Men man kan vara värd ett tack ändå.
Att tränare försvinner från ett fotbollslag är vardagsmat. Att efter IFK Göteborgs miserabla höst propagera för att behålla samma tränarkonstellation även under 2007, vore inget annat än vansinne. Det är inte därför jag skriver det här. Jag skriver det här för jag tycker att två stora blåvita profiler med bultande hjärtan, försvann från Kamraterna under alltför stor tysthet. Kjell Pettersson och Stefan Landberg var värda mer. Visst, att vara fotbollstränare är ett yrke och man har lön därefter. Det är inget att säga om att IFK väljer att byta tränare nu, den bedömningen gör föreningens ledning. Men, precis som när en uppskattad medarbetare slutar på en "vanlig" arbetsplats, kan ett tack vara på sin plats ändå. Ett litet officiellt uttalande, till exempel på föreningens hemsida, hade nog varit det minsta man kunnat göra för två personer som gjort oändligt mycket för föreningen IFK Göteborg.
Kjell Pettersson, mannen från Jormvattnet som redan i början på åttiotalet hamnade på Kamratgården, blev assistent till Gunder Bengtsson när "Svennis" flyttade till Portugal efter succén 1982. Och 1987 satt han på bänken som assisterande tränare på Tannadice Park i Skottland, när Lennart Nilsson sköt UEFA-cupbucklan till Göteborg för andra gången i historien. Ett av mina största blåvita minnen för övrigt. Många matcher har det blivit i den blåvita overallen för Kjelle, som alltid hade ett leende till övers, även när motgångarna infann sig. Huruvida han kommer tillbaka i en annan roll inom Blåvitt står skrivet i stjärnorna. Men för tillfället känns chansen avlägsen. En sak är klar, lamporna på ett visst kontor på Kamratgården får kanske vila lite mer i fortsättningen. Många är de tillfällen då laget kommit tillbaka från en bortamatch mitt i natten, och spelarna tagit bilen hem för lite sömn. Ofta knatade då Kjelle, med sin säregna gångstil, istället in på sitt kontor för att börja analysera nyss spelade match. Där satt han sedan tills dess att träningen började morgonen därpå. Och vem ska nu klippa ihop den där dryga halvtimmen per spelare med videosekvenser, efter varje spelad match, och ha individuella genomgångar med alla?
Stefan "Lampan" Landberg, smålänningen som anlände till klubbhusens klubbhus under 1995, agerade under ett flertal år såväl yttermittfältare som sedermera ytterback. Därmed har han fått uppleva såväl SM-guldets sötma som stormatcher i Champions League. Efter en olycklig träff i nacken av en Helsingborgsarmbåge i början av 2000-talet, tvingades "Lampan" sluta som aktiv allför tidigt. Därefter har den kompromisslöse lagspelaren Landberg tagit sig från planen till att agera massör, fystränare, individuell tränare och slutligen assisterande tränare, i den finaste av föreningar. Det gör man inte utan drivkraft, en stark personlighet och stor kompetens. Precis som med Kjell Pettersson har jag personligen alltid varit tacksam för att Stefan tog sig tid för intervjuer och andra samtal, oavsett om laget vunnit eller förlorat.
Som sagt, man kan alltid ha åsikter om vilka som lyckas bra och inte, och allt det där. Jag tycker bara herrar Pettersson och Landberg är värda ett tack. Det kommer här - tack för allt. Och lycka till, var ni än hamnar. En för alla - alla för Blåvitt.
