När Bosse kom till stan - tredje och sista delen
Med Alltid Blåvitt bakom kulisserna 2003.
1-0 till Örgryte efter några minuter spel kändes som att få en hink med kallvatten utefter ryggen. Sen börjar showen och ni vet hur det slutade. På presskonferensen efteråt tar inte Bosse Johansson ut svängarna. "Man vet aldrig hur det går" osv. När Bosse kommer ut från presskonferensen här några änglar smitit in och börjar applådera. Bosse tar i hand med dem och ler. Efter-matchen-fest på Restaurang Nivå. Affe på kansliet, som vet att uppskatta ideellt arbetande hobbyjournalister möter på den röda mattan. Spelarporträtt projiceras på väggen bakom den nedersta baren, Dennis Jonsson ler på bilden som om han pallat alla äpplen på hela Hisingen. Lokalen är varje sportfånes våta dröm. Tänk er Johnny Ekström, Magnus Wislander och Kenneth Andersson tjötandes över varsin öl. Jonas Henriksson försöker köpa en Ramlösa för sin drinkbiljett, men får den gratis. På trappan ner till verandan kommer marknadschefen Leif Nilsson släntrande. Alltid med en telefon vid örat. "Ni har väl drinkbiljetter pojkar!? Här ska ni se." Den nyligen avgågne ordföranden Kurt Eliasson står i samma trappa och myser. "Den matchen blir allt nåt att skriva om grabbar!". Vi lämnar Nivå samtidigt som Sebastian Johansson och hans Cindy. Inne på Bryggeriet bryter jublet ut när Mini-Seb passerar. När den nyblivne SM-guldmedaljören i handboll Martin Boquist kommer förbi och hämtar sin cykel blir det mer jubel. "Cykel till jobbet! Han åker cykel till jobbet!" ekar ropen över Avenyn.
Juli: Råsunda. Ärkefiendens hemvist. Ingenstans känns det så skönt att vinna borta som på Råsunda. Erlingmark nickar in en boll. Nyss hemkomne Fredrik Risp strycker upp en boll i nättaket. Bengt Halse insuper atmosfären i Råsundas katakomber efter matchen. Jimmy Tamandi snackar med en annan skribent på Svenska Fans. Jag hör inte vad Tamandi säger men han skakar på huvudet. Förlusten hemma mot samma lag tio dagar tidigare känns lättare att bära när jag ser detta.
Augusti: Örebro borta. Vi står i spöregnet på den ombyggda Eyravallen. Eller rättare sagt somliga av oss, vissa andra sitter på den nybyggda läktaren. Nybyggd förresten, gästläktaren är en skamlig brädhög som känns som den skall ramla ihop när som helst. Den har man inte lagt en enda spänn på, men så är det väl när man inte själv har något bortafölje att tala om. Regnet börjar lagom till matchen och fortsätter hela kvällen. Att bara beskriva det som regn räcker inte. Det formligen vräker ner och det blåser. Blåvitts andra mål, i den åttioförsta minuten är ren exstas. Sebastian Johansson trycker in bollen och läktaren formligen exploderar. "Här står vi på er eländiga jävla skitläktare, men på plan slår vi er!" Bengan i IFK:s mål får dock ett hjärnslapp på övertid så vi åker hem med bara en poäng. Tji fick man. Örebro förtjände ingen poäng alls. Under hemresan surras det om spelare X.
Hösten är ett grått töcken med en och annan ljusglimt, men varje gång laget har chansen att ta någon eller några placeringar går det snett. Malmö borta och Djurgården hemma är ljusglimtarna. Derbyt och Hammarby hemma bottennappen. Säsongen slutar med oavgjort hemma mot ett Landskrona som inte har någonting att spela för. En möjlig femteplats blev en sjundeplats. Bortsett från tabellen, som inte ljuger, så finns det ändå mycket att glädjas över 2003. Emellånat glimtar laget till och visar vad som kanske kan komma att bli en vinnande formel. Bollen hålls mer på marken än tidigare men målskyttet är inte mycket bättre än förut. Chanserna skapas men förvaltas alltför dåligt. Laget klarar nu av att föra matcher och det är inte mot topplagen som problemen kommer, utan mot sämre motstånd. Elfsborg ar ett praktexempel på det.
Bosse Johansson har gjort det han lovade inför säsongen, grävt där han stod. Att vinna flera matcher i rad var länge det största problemet men det blev bättre mot slutet. Jag tror Bosse har åstadkommit ungefär så mycket som är möjligt med spelarmaterialet han har. Ingen har överpresterat och få har underpresterat. Att Martin Ericsson och Mikael Antonsson är så bra som säsongen visat är ingen nyhet. Det nya är att de har fått spela och fått spela där de passar bäst. Inte heller Patric Andersson har överpresterat enligt min mening. Veteranerna har hållit hög klass som vanligt; Mild, Bengan och Erlingmark. Big Mama och Crossa har inte levererat och får rätteligen inte heller stanna. Sebastian Johansson har visat att vi inte behöver frukta den dag Håkan Mild slutar spela. Värvningen av Sampo Koskinen kan ifrågsattas, principen att se en spelare på stor plan innan han värvas bör nog återupptas. Rosenkvist, Blomqvist och Marino har alla haft skadeproblem som gör dem svåra att bedöma. Dennis Jonsson har fått sitt genombrott. I Oscar Wendt och Kalle Svensson finns ett sparkapital. Kantspelarna Jonas Henriksson, Mikael Sandklef och Hjalmar Jonsson har gjort en habil säsong. Förstarkningar behövs mest på dessa positioner och bland anfallarna.
Bosse Johansson har mer än någon annan tränare i Blåvitt på senare år jobbat med själva truppen. Bosse gillar inte att se spelare stanna i utveckligen för att de inte platsar. Då är det bättre att låna ut dem. Nya spelare har testats och andra har lånats ut om de inte platsat på länge. Tidigare väntade man ut kontrakten från klubbledningens håll. "Jag letar alltid efter bättre spelare" har Bosse sagt och kan tyckas slå in en öppen dörr. Faktum är dock att denna attitydskillnad är hans största bidrag hittills på Kamratgården.
