Fredrik Risps årskrönika 2003, del 2
IFK Göteborgs mittback ger sin syn på säsongen 2003. Del 2 handlar om den tuffa tiden i Verona och längtan hem till Sverige och IFK Göteborg.
Hej alla Svenskafans-läsare och Blåvitt-älskare. Jag har även i år fått det ärofulla uppdraget att skriva en årskrönika om mitt händelserika år och att få dela med mig av vad jag upplevt och även lite hur jag ser på framtiden.
Del 2 av 3
Chievo, forts
Eftersom jag kom från uppbyggnadsträningen i Sverige och ner till pågående säsong i Italien så kände jag själv att jag skulle behöva lite tid på mig för att komma i form. Det flöt på bra på träningarna och jag kände att formkurvan var stigande. Jag hade dock fortfarande svårt att ta till mig all den taktik som laget präglades av, främst pga. att jag inte behärskade språket. Vår tränare Luigi Del Neri är vida känd för sitt speciella sätt att spela försvarsspel och jag fann mig väl inte riktigt i det sättet att spela, eftersom det var mycket olikt det zonspel jag varit van vid i IFK.
Det gick ett antal matcher och jag var alltid med i matchtruppen men fick sitta på läktaren då tre man av de tjugo fick kliva åt sidan strax innan matchstart. Den första matchen jag var med på bänken var mot Torino hemma på Bentegodi Stadion, vi vann med 3-2 och vår mittback och lagkapten Lorenzo D'Anna skadade sig och väntades bli borta i ca en månad.
Veckan efter skulle vi möta Milan borta på San Siro och det började nu spekuleras i om att jag eventuellt skulle få min chans och spela. Under veckans träningar så får man en föraning om hur tränaren kommer att formera laget för söndagens drabbning. Vid den träningsmatch som spelas mot lokalt motstånd varje vecka så startar man ofta med det lag som ska spela på söndagen. Jag spelade i förstauppställningen och började nu på allvar tro på spel mot Milan i slutet av veckan. De kommande dagarna så jag var ganska nervös men när det väl var dags för matchgenomgång så kom det tråkiga beskedet att jag skulle få starta på bänken. Tränaren valde i stället att flytta in vår högerback Fabio Moro i mittförvaret och det var givetvis en stor besvikelse för mig.
Det var en ganska bra match från vår sida som slutade 0-0, så det fanns inget att klaga på i försvaret. Det enorma publiktryck som var på San Siro är dock något jag aldrig kommer att glömma. Jag antar att ni supportrar som såg IFK:s matcher där under 90-talet upplevde samma sak och det var en upplevelse i sig att bara få beträda en del av den Blåvita historien.
Det var efter match mot Milan som det gick upp för mig att jag inte lyckats få tränarens förtroende trots bra insatser på träningarna och jag förstod att det skulle bli svårt att få någon som helst speltid framöver. Det handlar i grund och botten om att lyckas övertyga tränaren om att man är något att satsas på, men får man dock inte chansen så är det enormt svårt att visa vad man går för.
Det var bara att bita ihop och fortsätta att göra sitt bästa på träningarna. Det var riktigt bra fart under träningspassen främst då att allt gick så mycket snabbare än man varit van vid. Framför allt den individuella tekniken var jag enormt imponerad av (då tänker ni vad fan gjorde "Rispen" där?). Jag ställde mig själv den frågan men jag såg det som en utvecklingsfas och vi hade en bra mix av både tekniska och fysiska spelare, jag var dock värvad som det sistnämnda. Men efter ett tag så anpassade man sig till tempot och sista månaderna var det inga som helst problem med att spela "mitt" spel.
De italienska spelarna var inte alls vana vid att någon spelade med skruvdobb och smällde på i närkamperna så de var lite smågriniga på mig ibland. Men samtidigt så var det mitt sätt att spela på så jag höll inte igen på något sätt. Det var snarare så att det efter hand uppskattades och de flesta ville istället vara med i "mitt" lag när vi spelad tvåmål på träning.
Det blev endast en match till på bänken och det var mot Atalanta borta, när det var en kvart kvar blev jag kallad till tränaren och han sa till mig att göra mig redo att hoppa in. Jag hade tagit av mig överdragskläderna och väntade på bytet, men tränaren ändrade sig i sista stund och bytte in Oliver Bierhoff i stället. Så det var bara att sätta sig på bänken igen och inse att det inte gick att komma mycket närmare en Serie A-debut än så.
Hemlängtan...
Jag följde under tiden med spänning vad som hände där hemma med laget i mitt hjärta. De rapporter man fick från försäsongen var inte allt för muntra och givetvis var jag lite orolig hur det skulle gå. Jag la ned en förmögenhet på att lyckas få svensk tv där nere så att jag kunde följa lagets matcher via parabol och det var veckans höjdpunkt att kunna se matcherna från allsvenskan.
Jag ljuger om jag säger att jag inte hade någon som helst hemlängtan när jag såg Blåvitts matcher, för visst var det en ovan situation att se sitt favoritlag på tv i stället för att själv vara på plan och kunna påverka. Men samtidigt så ville jag verkligen ge Italien-äventyret en ärlig chans för jag visste att om det inte skulle gå vägen så fanns alltid tryggheten i IFK kvar.
Det började närma sig slutet på min låneperiod och Chievo hade ännu inte lämnat något besked om framtiden och om de skulle använda sig av sin köpoption. Jag började väl ana att det eventuellt inte skulle bli någon fortsättning i klubben, så i väntan på besked så åkte jag hem och började träna med Blåvitt för att bibehålla formen och vara beredd på allsvenskt spel i juli. Och som ni alla vet så blev det ingen fortsättning i Italien utan jag var nu IFK:s spelare igen.
Jag ångrade dock inte att jag tog chansen eftersom jag tycker att det var en utvecklande tid där nere även att jag inte fick spela en enda minut i Serie A. Alla de duktiga fotbollsspelare som fanns i truppen gjorde att träningarna var otroligt givande och det var nyttigt att få känna på en annan typ av fotboll än man varit van vid.
Rent socialt med klimat, kultur och mat så kan man inte leva i ett bättre och mer spännande land än Italien. Det enda som grämer mig med vistelsen där nere är givetvis att jag inte fick den riktiga chansen att visa vad jag går för. Jag vet att jag skulle kunna ha presterat bra insatser där nere.
