Nattkrönika: Vi äro tusenden! - ett inlägg i arenadebatten
"Inga beslut i världen från kommunstyrelsen kan tvinga folk till matcherna."
Arenafrågan har nu efter åratal av diskussioner i supporterleden blivit en riktig debatt. I denna debatt hör man ofta att arenafrågans avgörande ligger i kommunens händer, men det är bara delvis sant. För att praktisera fotboll som evenemang behövs onekligen elitklubbarnas hjälp också. Kommunen har vad jag vet inga fotbollsspelare anställda som kommer att dra folk. Och publik är faktiskt en förutsättning för att bedriva fotbollsverksamhet på elitnivå. Ännu så länge bygger faktiskt fotbollen också på frivillighet från publiken. Är förhållandena för dåliga så kommer den inte. Och inga beslut i världen från kommunstyrelsen kan tvinga folk till matcherna. Utan fotboll någonstans längs med Fattighusån blir det av politikerna och de kommunala bolagen så omhuldade evenemangsstråket mycket kort. Det blir en fläck borta vid korsvägen.
En sak som hittills har skilt Göteborg från andra svenska städer är ett visionärt tänkande i arenafrågor. Både Nya Ullevi och Scandinavium var banbrytande när de byggdes. Utdelning från detta visionära tänkande har staden sedan levt på under decennier. Och inte nog med det, det har gått så långt att evenemanget som fenomen, på gott och ont, nästan är större än den kulturella eller sportsliga händelsen. Är det bara något stort som händer, ja då kommer stadens invånare att ställa upp i tusenden och åter tusenden.
Jämförelser med andra städer med Allsvenska lag och deras om-, ny- och tillbyggnader är lite tröttsam. Då handlar det oftast om mindre städer med endast en arena, ofta gammal och sliten. I de fallen är det inte svårt att motivera en satsning. Det tisslas och tasslas en del om att klubbarna skulle kunna utlokalisera sina matcher till någon grannkommun, som vet att sätta värde på elitfotbollens frukter. Det är en intressant tanke men kanske inte så realistisk. Den har dock en poäng. Om kommunen väljer att snåla kan man med sitt agerande tvinga klubbarna till en mer långtgående kommersialisering än vad kommunledningens egen ideologi förespråkar. På sikt kanske vi får bolagiserade klubbar där politiker och medlemmar saknar inflytande totalt. Och hur väl stämmer det med det vid Gustav Adolfs torg fast förankrade folkrörelseidealet?
Om Göteborgsalliansen för flera år sedan hade satsat på att bygga om Gamla Ullevi etappvis hade problemet varit löst idag. Låt säga att man hade börjat med någon av kortsidorna och sedan tagit tag i ståplatsläktaren. En satsning på 20-30 miljoner hade man kommit långt med vad gäller att sätta igång arbetet. En sådan summa hade Blåvitt kunnat ordna fram på den tiden. Summorna som nämns nu för att lösa frågan är för höga och verkar oftast sakna underbyggnad. Allt från några hundra miljoner till mer än en miljard eller ännu mer har nämnts beroende på vilken lösning som diskuterats. Inte visste jag att betong blivit så dyrt. För betong är till syvende och sist vad en arena byggs av. Kom ihåg att höga kalkyler är ett argument för att flytta till en befintlig arena, och det kan därför ligga i vissa personers intresse att presentera sådana kalkyler.
Det kanske är Scandinavium som borde rivas? De flesta är ju ense om att en multisport-arena är den bästa lösningen. Större än Scandinavium men mindre än Nya Ullevi, och med tak. Hög beläggning är nyckeln till att få ihop detta ekonomiskt och förutsättningarna är bättre i Göteborg än på andra håll för detta. Två lag i Allsvenskan och ett i Superettan, hockey, handboll och konserter bäddar för detta.
Exemplet med Olympia i Helsingborg har jag dragit upp förut. Det hade inte blivit lika känsligt att göra om Gamla Ullevi gradvis. Kommunledningen hade haft svårare att säga nej till det. Istället så kommer nu den ena gigantiska satsningen efter den andra och som blir svåra att hantera politiskt. Ekvationen för många arenor som är för dåliga är snudd på omöjlig att hantera. Ska den lösas kommer det att göra ont någonstans. Att barnfamiljerna ser framför sig hur dagiskön blir längre än kön till damtoaletten under Göteborgskalaset är inget som Göran Johansson gillar. Han har säkert inte något emot att Nya Ullevis kroniska förluster minskar eller försvinner, men det är inte hans första prioritet. Att stora arenor ofta går med förlust som sådana är relativt accepterat men att investera i nya arenor är svårare motivera politiskt. Att vara visionär kostar förstås på eftersom det handlar om att tillfredsställa även framtida behov. Frågan är vilken kalkyl Göran Johansson gör i politiskt hänseende. Och har inte Göran Johansson varit väldigt tyst på senare tid?
