Gästkrönika: Med Hasse Blomqvist fick vi glädjen och hoppet tillbaka
Morgan Sjöberg skriver en gästkrönika om hur han upplevde Hasse Blomqvist första match i den blåvita tröjan.
I skrivande stund verkar det osäkert om Hasse Blomqvist kommer tillbaka i den Blåvita tröjan. Personligen tycker jag det är väldigt tråkigt och därför vill jag hylla honom med den här artikeln.
I den Blåvita statistiken läser jag att Hasse spelade 15 matcher under den gångna säsongen, men även om denna notering skulle visa sig vara slutsiffra så hann han spela in sig i mitt, och säkert många andra, hjärtan. Det räckte faktiskt med en enda match för att han skulle platsa i mitt alldeles egna Blåvita "hall of fame".
Mötet mot guldfavoriterna Malmö FF den 14 april 2003 är för mig matchen då vi hårt prövade IFK Göteborg-supportrar fick glädjen och hoppet tillbaka.
Lördagen den 5 april 2003 befann jag mig på Landskrona Idrottsplats för att se den Allsvenska premiären mellan Landskrona Bois och "mitt" IFK Göteborg. Det var kallt, det blåste halv orkan och jag var fruktansvärt bakfull. Sakernas tillstånd blev inte bättre av att Bois redan i paus ledde med 2-0. Jag började undra för mig själv varför jag utsätter mig själv för detta och framför mig såg jag ytterligare en lidandets säsong.
I andra halvlek reducerade IFK genom Jimmy Svensson och trots vidriga yttre förhållanden tyckte jag mig se intentioner i spelet. Rullades Blåvitt inte mer boll än vad vi har blivit vana vid på senare år? Eller var det bara som jag försökte intala mig själv?
Måndagen den 14 april hade jag bokat bord på en av MFF Supports stamkrogar för att se "vår" hemmapremiär på storbilds-TV. MFF rapporterades vara skadedrabbat, men trots detta sträckte sig mina förhoppningar till max en poäng. MFF hade imponerat stort i sin premiär mot Örebro SK medan Blåvitt hade lämnat frågetecken snarare än utropsdito i sin. Att jag såg matchen på TV i Malmö beror på att jag, trots min Ängla-lika läggning, bor i rikets tredje största stad. I efterhand har jag ångrat djupt att jag inte åkte upp till Göteborg och såg den livs levande, men det är ju lätt att vara efterklok.
Nåväl, omgiven av ljusblå supportrar satt jag i min Blåvita matchtröja och kunde till min stora förvåning konstatera att Hasse Blomqvist inte bara hade tagits ut i truppen utan också skulle spela från start. Jag sa till min tolvårige son Oliver, som händelsevis håller på MFF, att hålla ett extra öga på denne till synes ständigt oturs och skadeförföljde lille lirare. Kanske skulle Hasse kunna bjuda på ett trollerinummer eller två och det kunde ju vara roligt att se.
I paus var ställningen 0-0 med Blåvit mersmak. Hasse var sensationellt bra och med lite tur och skärpa i avslutningarna från Martin Crossa kunde hans fina passningar ha resulterat i både ett och två mål. Jag var nöjd med både Hasse och Blåvitt och kunde kosta på mig att konstatera till mina bordgrannar att bottentippade IFK minsann stod upp riktigt bra mot guldfavoriterna i MFF. Mina förhoppningar sträckte sig dock fortfarande till max en poäng.
I andra halvlek började showen. Hasse Blomqvists underbara festföreställning. Sedan han gjort 1-0 till IFK med en välplacerad så kallad tåpaj i den 53:e minuten var det inte något snack om saken. Nu drog han med sig hela Blåvitt i en hejdlös offensiv och MFF såg efter hand alltmer uppgivet ut. Redan fem minuter senare var det dags igen. Med en kombination av skott och lobb ställde Hasse den loje Lee Baxter i Malmö-målet och tillställningen blev ännu roligare. Själv gnuggade jag mig i ögonen och undrade om detta var på riktigt. Nu hade även Martin Ericsson, ganska anonym i första halvlek, kommit igång ordentligt och det är ingen överdrift att påstå att det efterhand handlade om lekstuga. Tröge Olof Persson, för dagen mittfältare, och den överskattade Daniel Majstorovic hade minst sagt stora problem med att få stopp på ohejdbare Hasse, Martin och kvicksilversnabbe Jonas Henriksson. Det var också dessa tre som kombinerade sig igenom MFF-försvaret och satte den spik i kistan som kallas 3-0.
Martin gjorde målet, och i sammanhanget ska inte bara Hasse framhållas. Faktum är att Martin spelade fram till både ettan och tvåan och med sitt mål fick kröna en fantastisk insats i andra halvlek. Min bordgranne fick ett telefonsamtal och jag lyckade uppfatta att "ja, IFK leder med 3-0", "vi blir förnedrade", "dom gör vad dom vill med oss". Jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Inte ens när IFK krossade MFF i Malmö med 6-0 2001 såg jag maken till spel och jag tänkte för mig själv att oavsett hur det går under resten av säsongen så kan ingen ta ifrån mig det här. Med denna underbara match kom glädjen och hoppet tillbaka hos oss hårt prövade IFK Göteborg-supportrar och banne mig om jag inte också vågade tro på en ljus framtid för vår klubb. För detta kommer jag att vara evigt tacksam mot Hasse Blomqvist. Tänk att vara så sensationellt bra efter att ha varit borta från Allsvenskt spel i nästan exakt fyra år. Tänk att han inte bara vågade utan också lyckades. Tänk vilka läckra mål, dribblingar och passningar vi fick se i denna gudabenådade tillställning. Dra er till minnes IFK Göteborgs bästa match på flera år och med största enkelhet den allra bästa under 2003. Och glöm aldrig det viktigaste. Även om Hasse inte kommer tillbaka utan stannar i Frölunda så var han vår åtminstone för en liten stund. Självfallet har jag köpt T-shirten med texten "Hasse Blomqvist. IFK Göteborg". Och tycker ni jag är löjlig nu så får ni väl tyckta det då. För mig är matchen IFK Göteborg-Malmö FF den 14 april 2003 en Blåvit klassiker och det är tack vare Hasse Blomqvist som jag här och nu vill tacka och önska lycka till med eller utan Blåvitrandig tröja.
