Gästkrönika: Svek och svikare
Anders Almgren skriver för Alltid Blåvitt om det välanvända smeknamnet Judas.
"Jag kan inte hjälpa det; Bosmanspelare är som jag ser det fotbollens avskum."
När det stod klart att Peter Ijeh skrivit på för IFK Göteborg, bröt helvetet lös i Malmö. De himmelsblå blev som galna. Ijeh var en svikare, en förrädare, en Judas! Som alla vet reagerade vi själva på samma sätt när Jesper skrev på för Djurgården tidigare i år. Alla var överens: Jesper var det största arsle som beträtt Gamlas gräs. I denna krönika skall jag fundera lite kring fotbollens svarta får - "svikarna". Vilka är de, och vad innebär egentligen deras ibland märkliga agerande?
Vi supportrar är snabba att utnämna spelare till Judas, svikare, och vi är ofta övertydliga när vi visar våra känslor för dem. Samtidigt finns det ingen gräns för den kärlek, med vilken vi omger vårt lag och de spelare som visar trohet mot klubben. Vi balanserar så att säga mellan känslomässiga ytterligheter. I denna krönika skall jag fokusera på fotbollens svikare. I en fristående andra del - Publikfavoriter och trotjänare - skall våra hjältar bli föremål för intresset.
Uttrycket Judas - svikare
Vad är då en "Judas"? Vad är ett svek? Exemplet med just Judas är rätt talande: Judas var killen som sålde själve Jesus, Guds son enligt Bibeln, för några sketna silvermynt. Han bröt ett förtroende, han tog inte sitt ansvar. Det är detta ett svek handlar om.
Som jag ser det, så är rättvisa en dygd för alla som vill kalla sig "man" (eller för den delen "kvinna"). Skall vi skälla ner en spelare som Judas, så skall han verkligen ha svikit - i annat fall beter vi oss som en samling skitungar som inte fått den leksak vi just pekat på. Många gånger då klacken pekar ut en svikare, så träffar de rätt - Jesper och Teddy är två exempel som alla känner till. I andra fall blir det snarast pinsamt. Det grövsta exemplet på det senare, är helt klart Andreas Andersson. Killen gjorde några riktigt bra år hos oss, gick utomlands mot stora pengar och hamnade så småningom i AIK. Övergången från Newcastle till Solna skedde mot en övergångssumma som ingen annan klubb då kunde lägga upp - IFK var alltså inget alternativ. Vad skulle Andreas ha gjort - slutat spela fotboll?
Jag vet att många ger blanka fan i om det är rättvist att kalla Andreas för "Judas" eller inte. Han är gnagare och skall bara ha det. Men vad man kanske kan bry sig om istället, är att vi vattnar ur uttrycket. För vad händer om vi kallar alla vi inte gillar för "Judas" eller "svikare"? Jo, det blir samma meningslösa nonsens som "hata hata hata" och "ni kan dra åt helvete". Ingen bryr sig. Andreas stampar takten.
Våra riktiga svikare - och deras val
Jag köper alltså inte att det räcker att en kille har spelat i IFK och sedan drar på sig en annan svensk klubbs tröja, för att vi skall kunna tala om svek. Det räcker inte ens att skaffa sig en frisyr som en stureplansbrud och slänga sig i straffområdet bara någon tittar på en. Nej, det skall föreligga ett riktigt svek - men hur ser det ut?
Det mest typiska idag, är nog det Teddy gjorde sig skyldig till: en Bosmanövergång. Han värvades till Blåvitt från Frölunda, växte hos oss under några år, för att sedan lämna för Bologna. Vid övergången stoppade han pengarna i egen ficka. Det är ett beteende som verkligen suger. När svenska klubbar värvar från varandra, ackumulerar de värdet för spelaren i sin spelartrupp. Om en spelare sen lämnar för utlandet gratis, så dränerar de inte bara den svenska ligan på fotbollskompetens, de dränerar dessutom de svenska klubbarna på kapital. Den svenska klubbfotbollen blir svagare gentemot utlandet.
När Teddy gick som Bosman, så fullbordade han därför ett svek i dess allra mest grundläggande mening. Han svek IFK Göteborg, och han svek hela den svenska fotbollsrörelsen - den rörelse som skapat honom. Jag kan inte hjälpa det; Bosmanspelare är som jag ser det fotbollens avskum.
Jesper, då? Jo, honom får man också betrakta som en svikare, men hans fall är av det mer ovanliga slaget. Han kom till oss från Umeå och gjorde under åren i IFK en internationell succé som få svenskar i ett svenskt klubblag - mycket tack vare tryggheten på Kamratgården, får man anta. Även Jesper hamnade så småningom i Italien, mot dyra pengar.
Tyvärr för honom kom dock motgångarna slag i slag: taskigt självförtroende och svåra knäproblem satte stopp för vad som sett ut som en lysande karriär. Under skadeåren skall Blomqvist ha stått i kontinuerlig kontakt med Kamratgården och Roger. Han deltog bland annat i ett blåvitt träningsläger på Cypern - medan han ännu hade kontrakt med Manchester United! Under hela tiden hade han alla änglars stöd - och genom kontakten med klubben underhöll han det indirekt. När sedan övergången till Djurgården offentliggjordes, så fick Fotbollssverige veta att han redan två år tidigare charmats av blårändernas träningsfilosofi och spel!
Det är detta jag ser som ett svek i sammanget. När Milan betalade för honom, var han och IFK kvitt. När han dock fortsatte att på ett ganska påtagligt sätt "göda sig" på den trygghet han haft i Götet och den kärlek han fått från oss änglar, så byggde han upp vad man kan kalla en lojalitetsskuld. Han borde ha känt att han hade lite att återgälda, att "det här är bäst för mig" inte riktigt funkade som argument längre.
Jespers agerande är ungefär samma typ av svek som att göra slut med en tjej men fortsätta ha sex med henne - och sen bli ihop med hennes rival. Det är bara de riktiga fähundarna som är kapabla till sånt.
Svekens innebörd
Vad innebär då de här spelarnas agerande? De står inför ett val, men hur väljer de? Det mest påtagliga - och kortsiktiga - är valet av en fetare bankbok och kanske en enklare väg mot en proffskarriär. Men på längre sikt? Låt oss exemplifiera med Jesper:
Jespers val av DIF före oss ligger rätt mycket i tiden. DIF är för tillfället den svenska fotbollens flaggskepp: där finns ära, pengar och möjligheten till de stora matcherna. Det ses idag som självklart att detta är goda argument i en valsituation. När Jesper valde mellan oss och DIF, så valde han dock inte bara mellan två klubbar. Han valde mellan å ena sidan odödlighet i alla göteborgares hjärtan, och å den andra möjligheten till ytterligare några års någorlunda het fotbollskarriär. Priset, i det senare fallet, var Judasstämpeln här i Götet och total glömska i Stockholm när han väl lägger skorna på hyllan.
Att den kortsiktiga "heta karriären" skall smälla högre än tanken på ett positivt renommé för all framtid i Sveriges största fotbollsklubbs historieskrivning - där han skulle nämnas tillsammans med gubbar som Fölet, Bebben, -82:orna & -87:orna - suger hårt, som jag ser det. Att en 28-åring väljer på det viset är för mig bara ett tecken på ett sjukt samhälle. För mig har Jeppe blivit själva symbolen för all solidaritets, lojalitets och humanisms död, i fotbollssammanhang.
På något sätt känns exemplet med Jesper talande för många av de äkta sveken inom fotbollen: spelarnas agerande präglas av en kortsiktig egoism som, vid lite eftertanke, ter sig närmast korkad. Samtidigt skall vi ha klart för oss att deras val många gånger skulle ha betraktats som rationella och smarta i vår marknadsanpassade vardag. Som sagt: fotbollens svikare reflekterar bara samhällsklimatet i stort.
