Gästkrönika: Publikfavoriter och trotjänare
Anders Almgren följer här själv upp sin krönika från gårdagen. Nu handlar det om favoriter och trotjänare.
"Min riktigt stora mardröm de sista veckorna, har kretsat kring en enda bild: bilden av Martin i blårandig tröja."
Det finns vissa spelare som blir extra älskade av oss supportrar. Med vissa är det bara något alldeles speciellt. Det är tanken på dem som gör att man kan le även när förlusterna radas upp, det är tanken på dem som håller en varm under de oändliga vinteruppehållen. Det är inte lätt att förklara vad som gör de här gubbarna så speciella - men jag skall åtminstone försöka.
Detta är en fristående andra krönika av två, som behandlar hur vi supportrar ser på våra spelare. Den förra, Svek och svikare, behandlade de svarta fåren, dem vi kallar "Judas". I denna skall jag fundera lite kring "de goda": våra hjältar.
Publikfavoriterna - några kategorier
Vilka spelare som vi supportrar utser till personlig favorit, är naturligtvis i grunden individuellt - smaken är som baken och det där. Samtidigt kan nog alla fotbollsälskare hålla med om att vissa spelaregenskaper kan betraktas som "universellt goda", alltså som egenskaper de flesta av oss supportrar värderar extra. Om en spelare besitter någon av dessa, så har han en god möjlighet att bli en publikfavorit. Jag skall ge tre exempel:
Underhållarna: de mest uppenbara bland potentiella favoriter, är underhållarna. Främst tänker man naturligtvis på tekniker som Hasse Blomqvist, men även andra egenskaper får räknas hit. En är viljan och förmågan att bjuda på sig själv - och där torde den gode Thomas Ravelli vara det givna exemplet. Thomas hade som få en förmåga att underhålla publiken - med galna upptåg. Och det räcker; se hur uppskattad Big Mama faktiskt var, trots att han bara gjorde tre mål för klubben. När en spelare bjuder på sig själv, så besvarar han samtidigt publikens uppskattning. Och kärlek är alltid roligast när den besvaras.
Trotjänarna: en annan egenskap hos spelare, som vi supportrar visar en självklar uppskattning, är trohet mot vår klubb. För oss är kärleken till föreningen livslång. I vår idealvärld skulle detta gälla även spelarnas känslor för IFK. Nu är det ju inte så, men just därför blir de få undantagen bland spelarna så oerhört älskade. I Blåvitt har vi under de senaste åren haft flera lysande exempel på trotjänare: Micke Nilsson - som för mig är den störste av dem alla - Erling och Håkan Mild är talande exempel. Detta är gubbar som ingen tvivlar på är änglar, det är gubbar som tillbringat en hel karriär i klubben, eller som efter proffssejourer återvänt hem. Det är gubbar som änglasupportrar även vid nästa hundraårsjubileum kommer att omnämna med respekt.
Det finns även en annan typ av "trotjänare", utöver dem som tillbringat många år i klubben. Det är de oftast unga killar, som kommer upp till seniorfotboll och A-lag via ungdomsleden och som redan tidigt visar sin respekt och omsorg för klubben och supportrarna. Exempel på yttringar av det här slaget är Fredrik Risps numera obligatoriska långa tack till klacken, eller när Martin efter ett mål sprang mot Östra och kysste klubbmärket. Sånt uppskattas, även om det inte ensamt räcker för att göra en spelare till publikfavorit.
Ungdomlig entusiasm: det sista av de tre exempel på positiva egenskaper som jag tänkt lyfta fram, ligger delvis nära de båda tidigare. Det är lite svårt att förklara vad jag menar, men jag har alltså valt att använda det luddiga uttrycket "ungdomlig entusiasm". Anledningen till att jag skjuter in mig på egenskaper hos just ungdomar, är att det oftast är av dessa man låter sig överraskas när de sticker ut. Vad den här typen av grabbar brukar ha att komma med, är antingen en kontroversiell spelstil, eller också helt enkelt en kontroversiell personlighet. Exempel är Rispens härliga markeringsspel och brytningar, eller den spelglädje Martin visar upp i sina bästa stunder.
Egna favoriter
Om jag just nu måste lyfta ut några favoriter bland alla änglar i dagens trupp, blir det de båda sistnämnda: Martin och Risp. I Fredriks fall handlar det väldigt mycket om spelstilen: jag älskar hans brytningar och hans inställning i närkamperna. Det är hundra procent helvetesängel i varje moment - Lucifer själv skulle tveka i ett motlägg. När det gäller Martin, så är det så mycket: hans teknik, hans blick för spelet, hans personliga charm och glada ögon. Och, kanske framför allt, så är det förhoppningarna man lägger på honom. Detta är killen som skall fylla Rehns roll. Det är killen kring vilket spelet har kretsat det sista året och kring vilket det skall kretsa under det kommande. Detta är killen som skall serva Peter Ijeh med bollar - killen som troligen är en av de viktigaste förutsättningarna för att värvningen av Ijeh skall bli lyckosam.
Jo, Martin är en av mina absoluta favoriter. Han har potential att bli en av de riktigt stora i klubbens historia - även om han har långt kvar innan han når dit. Som det ser ut nu, så är Martin Eriksson dessutom den enda i laget som Bosse Johansson kan bygga sin spelidé kring. Vi har bara en sån spelartyp redo att axla ansvaret som speluppläggare. Min riktigt stora mardröm de sista veckorna, har kretsat kring en enda bild: bilden av Martin i blårandig tröja.
De odödliga hjältarna
I min förra krönika, Svek och svikare, skrev jag en del om Jesper Blomqvist. Han platsade helt klart i kategorierna "underhållare" och "ungdomlig entusiasm" under sina år i Blåvitt. Han älskades av alla. Men sen gjorde han sin märkliga prioritering - av vad som idag ser ut att bli nio matcher i Djurgården, hellre än att för alltid skrivas in i de blåvita historieböckerna som en ärkeängel.
Nu vänder jag mig direkt till vår nummer 10: Martin, när du nu i vinter gör ditt val - nytt kontrakt med oss eller övergång till Skansen - så tänk ordentligt! Du är älskad här i Götet, och du har fortfarande så mycket att ge. Blåvitt är ett lag på offensiven, vi har siktet högt ställt och vi har en tränare som bevisat att han kan nå dit. Vi har inga garantier till några titlar - men det har inga andra heller. Du är en central del i vad vi håller på att bygga, och om vi lyckas så blir en stor del av äran din. Det kan den inte bli någon annanstans, med mindre än att du går till en klubb och börjar om.
De odödliga hjältarna, det är de som stannar och kämpar. Det är de som inte reflektionslöst väljer den rakaste vägen mot pengar och berömmelse, utan som tänker längre. Det är de som väljer möjligheten att för sina barnbarn kunna visa ett klipp där de omnämns med kärlek och respekt - av supportrar som är för unga för att någonsin ha sett dem spela! De odödliga hjältarna hör hemma i kategorin "trotjänare".
Martin, för min del kan du lämna IFK utan att riskera att behöva höra tillmälen som Judas, under förutsättning att allt sköts snyggt. Men - känn efter! Vad är det som är viktigast: att bli hågkommen som en stor spelare, eller att bli hågkommen som en stor människa?
Jesper och Teddy har gjort sina val. Micke Nilsson, Erling och Håkan Mild likaså. Vilka av dem kommer att tycka de valde rätt, om tjugo år? Martin - stanna hos oss!
