Lagbanner

Lucia på läktaren

Alltid Blåvitts Andreas Kjäll skriver i denna krönika om sina känslor under gårdagskvällens händelser på läktarna under Luciacupen.

Vi har alla förutsättningar att vara en av Sveriges absolut bästa klackar, men vi vill tydligen inte vara det.

När jag stegar in på Scandinavium en halvtimme innan avspark för damfotbollen är det inte mycket folk på plats. Men så vänder man sig om, och får se hela kurvan färgad i de vackraste färgerna. Känslan att vara på plats innan Blåvitt ska spela lugnar abstinensen direkt.

Dammatchen sätter igång och det börjar fyllas upp ordentligt på vår sektion. I samma stund som jag undrar var sångerna gentemot Gais tagit vägen dras det igång. Och visst är det okej med rivalitet mellan klubbarna, det behövs. Men när man får tillbaka klockrena applåder från våra grönsvarta motståndare och ändå fortsätter att mala samma hata Gais i varannan ton blir man något trött på det.

Det drar ihop sig för Blåvitts första match när hela Änglakören ställer sig upp och taktfast stämmer in i vi har vunnit svenska cupen. Det är inget snack om vilken supportergrupp som är dominerande i Scandinavium och när vi sedan ännu högre vädjar till Martin att stanna kvar är man stolt över att vara Blåvittsupporter.

Frölunda tar ledningen i första matchen och all publik som inte håller på Blåvitt ställer sig upp och jublar. Blåvitt är storebror och alla andra vill att vi ska förlora. Det är speciellt och det hänger med om man håller på mesta mästarna. Återigen känner jag mig stolt över att hålla på vår anrika förening. Det är ungefär samma förhållande som i en liknande inomhusturnering i Landskrona. Där är Bois det stora laget och samma jubel kommer från stora åskådarmassor när storebror släpper in ett mål. Skillnaden är dock att motståndarna där huserar i division tre till sju.

Nästa match på schemat är Gais mot Öis. Det är här ens tillstånd i att vara stolt supporter vänds till den absoluta motsatsen. Matchen får avbrytas sedan ett par personer slängt in påsar med konfetti på planen. Publiken vänder sig givetvis mot oss på Blåvittsektionen och skanderar att det nog är läge för oss att gå hem nu. Janne Nilsson och Mats Persson får komma upp till oss när arrangörerna bett oss att sätta oss på våra platser. Det är livat och det dummaste argumentet efter det andra dras upp. Det blir stökigare när det tänds rökbomber och publikvärdarna är inte omtyckta hos personerna som åstadkommit årets tifo.

Jag är trött på att det alltid ska vara stökigt när Blåvitt ska spela match. Jag är trött på att bli nämnd i samma sammanhang som dessa bråkstakar. Jag är trött på att Blåvitt dras ner i skiten gång efter annan. Jag gillar inte att stå i Scandinavium med en hel arena som dömer ut oss. Det påverkar sponsorer, blåvita supportrar, kommande supportrar som i och för sig inte lär vara det längre och det påverkar spelarna.

Vi vill tydligen inte vara Sveriges bästa supportrar. Istället för att åstadkomma något tifo slänger vi in konfettipåsarna på planen. Vi står i vår kurva, tjafsar med matchvärdar, några sjunger hata gais och några sjunger heja Blåvitt. Allting samtidigt som publiken fördömer oss, och Blåvitt. Samtidigt som en enad Gaisklack sjunger så Scandinavium lyfter, samtidigt som de skrattar åt oss. Trots att vi bara, om vi vill, kan sjunga mycket högre och mycket vackrare än vad de andra klackarna skulle kunna prestera ihop.

Jag citerar Anders Almgren i en tidigare krönika; "Vill vi ta upp kampen med JK om att vara den bästa supporterskaran i landet? Eller vill vi tävla med BA om att framstå som den mest korkade?" och konstaterar att vi slagit oss in på vägen dit det senare alternativet leder. Men jag hoppas att vi nu har nått vändpunkten och till premiären i april visar hela Sverige att vi är att räkna med. Det är hela föreningen med supportrar värda.

Andreas Kjäll2003-12-15 00:00:00

Fler artiklar om IFK Göteborg