Det här måste vi göra tillsammans!
En krönika om satsningen och vad som krävs av supportrarna inför jubileumsåret.
"I det här fallet är Mats Persson tomtefar. Något som folk dock inte tänker på är att det är vi, supportrarna, som är tomtenissarna."
Nu återstår bara ett tiotal dagar av året 2003. Säsongen 2003 är över sedan länge och ytterligare ett år i tabellens mittenskikt har gjort att både klubbledningen och supportrar har satt krav inför jubileumsåret 2004. De bästa spelarna ska värvas och det är bara guld som gäller för Sveriges genom tiderna främsta fotbollsförening. Hur ska då detta gå till?
Såhär i juletid skrivs det önskelistor i mängder, här kommer en till:
- Anders Svensson
- Niclas Alexandersson
- SM-guld
- 5000 sålda årskort
I det här fallet är Mats Persson tomtefar. Något som folk dock inte tänker på är att det är vi, supportrarna, som är tomtenissarna. Det krävs hårt jobb i form av flitigt deltagande på matcher för att föreningen ska fungera. Detta till trots, höjs det irriterade röster från höger och vänster om de höjda biljett- och årskortspriserna. Många av dessa personer vill se ovan nämnda spelare i världens vackraste tröja. Ordet som bäst beskriver detta är dubbelmoral. Visst, jag kan förstå om de som klagar hade varit medlemmar i klubben sedan urminnes tider (själv är jag uppe i 18 år som medlem), som är irriterade över att de höjda priserna, men nu är också årskortet rabatterat för dem som varit medlemmar i 25 år eller mer. Vill vi se framgångar för IFK Göteborg måste vi supportrar måste sluta klaga. I mina ögon är det inom två områden som vi istället ska sköta oss exemplariskt för att göra allt vi kan för guldet ska komma hem. Steg för steg ska jag försöka guida er igenom ett förhoppningsvis framgångsrikt jubileumsår.
Ekonomiskt stöd
Vi börjar med det fundamentala inom föreningslivet: bli medlem! För en klubb på elitnivå är majoriteten av medlemmarna passiva, alltså inte aktiva. I stora drag innebär det att utan medlemmar finns ingen publikgrund, och utan en sådan kommer inga sponsorintäkter. Med andra ord så är klubben till stor del beroende på deras medlemmar. Om man då jämför skillnaden på IFK Göteborgs publiksnitt på 9168 personer (exklusive derbyt) och Örgrytes publiksnitt på 4600 (exklusive derbyt och "gratismatchen" mot Djurgården under Gothia Cup), ser man också skillnaderna i sponsorintäkter och i klubbkassorna.
Det behövs inte ytterligare högljudda stämmor på forumet för att få hit Anders Svensson, det krävs pengar. Om vi överhuvudtaget ska ha en chans att få dessa spelare till våran favoritklubb kan vi inte gnälla över några hundralappar. Våran del i den ekonomiska satsningen är viktigt. Ponera att IFK Göteborg får in i snitt 200kr per medlem. 5000 medlemmar gör att det ger en intäkt på en miljon kronor, vilket räcker till många månadslöner. Ett årskort har ökat några hundralappar i pris, men istället för att klaga över hur många cigarettpaket man går miste om eller hur många bärs man inte kan köpa på puben som följd av detta, tänk istället på de 13x90 minuterarna av glädje, framför ett bättre lag än tidigare, ett årskort ger. Man får inget gratis här i livet, och förväntar man sig att Blåvitt ska vinna guld får man bidra själv också.
I personlig synvinkel finns det aldrig någon tvekan om att man ska ha årskort. Ett årskortsinköp är alltid motiverat. Jag minns våren 1998. Då satt jag bredvid min far på sektion C på Gamla Ullevi och såg Blåvitt sjunka lägre än jag, då 13 år gammal, aldrig hade sett eller ens kunnat se som en möjlighet. Förskräckligt, givetvis - att förlora är alltid tråkigt - men inte började jag fundera på att gå på Öis matcher istället. Fyra rader ner däremot sitter en mycket upprörd man. Under andra halvlek av årets fjärde match, och andra hemmamatch, ställer sig mannen upp och ropar "Är det någon som vill köpa mitt årskort?". Tro fan att han sålde sitt årskort. Om häpnaden över Blåvita åttondeplatser var stor, var nog min förvåning ännu större nu. Hur kan man överhuvudtaget göra något sådant? Vilket leder mig in på nästa område.
Psykologiskt stöd
Förlusterna kommer även att komma nästa år, trots att det är 100-årsjubileum. Hur ska vi då reagera? Gå tysta hem och inte komma tillbaka nästa gång om det regnar? Absolut inte, följ istället dessa råd:
- När spelarna tackar publiken efter matchen, sjung "vi älskar Blåvitt", för visst älskar vi väl Blåvitt?
- Det var inte Blåvitts fel att de förlorade. Gräset lutade åt fel håll och vinden vände i halvtid. Det ska vi bevisa genom att vinna nästa match istället.
- Öka närvaron och deltagandet till nästa match. Detta kommer garanterat att resultera i mer motiverade spelare.
Om Blåvitt vinner matcherna kan man alltid passa på att slänga ur sig lite extra propaganda för kompisen som följde med den gången, så att han eller hon kommer tillbaka nästa gång också. För som Karl Svensson bekräftade i intervjun som gjordes för en vecka sedan så är det mycket mer inspirerande att spela inför en stor publik än en liten. Det är däri vårt största ansvar ligger.
Slutsats
IFK Göteborg är precis som alla andra Allsvenska klubbar beroende av deras supportrar. Givetvis ska vi få ställa krav på Blåvitt, men vill vi se en satsning så får vi räkna med höjda priser. Har man inga pengar kan man inte konsumera, så enkelt är det. Fotboll kanske inte är allt här i livet, men det är banne mig mycket lättare att vara glad när Blåvitt har vunnit, och om jag kan vara med och bidra till det skulle jag inte tveka en sekund!
Vi ses där Blåvitt finns!
