Krönika: Jubileumsångest
Petter Lundgren filosoferar kring 100-årsjubiléets betydelse.
- Innebär det att ett hundraårsfirande betyder lycka för våra
rivalklubbar?
Ja. Det är lika bra att jag erkänner direkt. Jag är inte vidskeplig, utan extremt vidskeplig. Allt, i synnerhet under säsong tolkas genom ett vardagsmagiskt änglafilter där Blåvitt står i världens centrum och påverkas av allsköns händelser i omvärlden. Hur illa det är avhandlade jag i en krönika inför säsongen 2002 (del 1). Att jag skriver en krönika inför en säsong är kanske inget bra tecken förresten. Men så här i det stundande 100-årsfirandet är det något som slagit mig. Eftersom ingen annan än jag verkar ha uppmärksammat det, så känner jag mig tvungen att skriva ner det. Det handlar om jubileumssäsonger, samt vad som hänt några av våra rivalklubbar när dom har fyllt hundra. Vad som kännetecknar en rivalklubb är väl egentligen svårdefinierat. De tre mest klassiska är väl Gais, Öis och Aik. Sedan finns den sortens rivalklubbar, man känner rivalitet till för att de för tillfället är riktigt bra och för Blåvitt konkurrerar med dom i toppen som till exempel MFF under 80- talet och Dif under 2001 och förhoppningsvis nästa säsong. Jag har lagt fokus på följande klubbar:
Gais: Dessa låtsasmartyrer till marulkar som i de lägre serierna endast följs av de närmast sörjande, för att nyupptäckas av den överhängande andelen medgångare då de avancerar i seriesystemet och blir till ett forum för kändisar och annat löst folk där de kan bevisa vilka tvättäkta och lidelsefulla elitsupportrar dom är. Något som förvärrar det faktum att det inte finns något värre än att inte vinna mot Gais.
Öis: Sveriges kanske mest anrika förening, har sedan sekelskiftet (till 1900-talet), ofta varit lika aningslösa som Blåvitt varit framgångsrika. I stället för att köra sitt eget race, är dom numera lillebrorskomplexet personifierat och verkar sedan 1904 ha haft som huvudsyfte med verksamheten att vara allt det vi inte är. Något som med facit i hand kanske inte var en taktik att föredra.
Aik: Är svenska mästare på att enbart delta. Nej jag talar inte om deras CL-succé, utan det faktum att dom med klart flest allsvenska säsonger på meritlistan, bara vunnit serien ett fåtal gånger och bara är trea i maratontabellen. De enda rekorden dom besitter är väl antal förlustmatcher och insläppta mål.
Dif: Vår gamla farmarklubb har ryckt upp sig och är numera bäst i Sverige. Egentligen platsar dom inte på min rivalitetslista, man kvalar in för att dom är så bra just nu. Men med handen på hjärtat, är det ingen klubb jag ägnat många tankar vid de många tillfällen de varit sämre. Det faktum att jag ens känner till när dom bildades har enbart att göra med att det var samma år som Aik.
Många kanske saknar Malmö och Hammarby i detta resonemang, men MFF kvalar inte in på grund av att dom inte fyllt 100 än (jag noterar dock att Blåvitt tog SM-guld när dom fyllde 80 år samt att di blåe spelade i superettan när dom fyllde 90). Hammarby har jag ingen aning om när dom bildades. Hur mycket rivalitet kan jag känna för en klubb jag har så dålig koll på? Även om vi önskade dem allt ont i toppen 2001 och i botten 2002, kan man dock knappast säga för änglars räkning i ett historiskt perspektiv att bajen berör.
Så hur gick det då för de omnämnda klubbarna under deras jubileumsår?
1987
Öis fyller jämnt och firar med en 8:e plats i allsvenskan med blott 5 segrar på hela året.
Två av de allra största (Johnny och Torbjörn) försvann och ersattes av en spritfet finne samt en moppemuschprydd bonnläpp från sjuhäradsbygden. Detta i åtanke gör UEFA-guldet till Sveriges största fotbollsbragd genom tiderna. Självklart vann vi även SM-bucklan.
1991
Dif och Aik fyller hundra med att komma 4:a och 5:a i allsvenskan samt 5:a och 6:a i mästerskapsserien. Ur ett historiskt perspektiv två stycken helt logiska jubileumsår.
Blåvitt tar sitt andra raka SM-guld och passar på att slå Aik i cupfinalen. Roger har nu vunnit såväl J-SM och SM-guld inom loppet av några år.
1994
Gais jubilerar och når en sensationell sjätteplats i söderettan när dom fyller jämnt.
Ett landslag knökat med änglar når ett VM-brons i USA, där Ravellis straffräddningar och Knetens kvitteringsnick hör till de mer minnesvärda ögonblicken. Blåvitt tar andra raka guldet och passar på att vinna sin CL-grupp före Barca och ManU.
Så hur skall vi nu tolka detta ur det vidskepliga perspektivet? Är det så att en stor svensk
fotbollsklubbs hundraårsfirande innebär stora Blåvita framgångar. Att vi kan räkna med minst
SM-guld till nästa år? Eller betyder det att ett hundraårsfirande betyder lycka för dess
rivalklubbar samma år? Det senare kan stämma då Aik och Dif tar ut varandra under 1991,
men samtidigt borde det väl det året gått bättre för Hammarby. Själv är jag optimist och tolkar detta som att när de lag vars supportrar ogillar Blåvitt starkt, fyller 100år, så går det riktigt bra för Blåvitt. Därför tror jag på ett stort Blåvittår 2010 när MFF fyller år. Nu i år fyller även Elfsborg 100 och vilket lag är det egentligen guliganerna älskar att hata?
