Gästkrönika: Koka soppa på en spik
Hur är det egentligen med Allsvenskans tillstånd? Alltid Blåvitt fick en kritisk gästkrönika.
Nu börjar pressen med tabloidtvillingarna i spetsen pumpa upp ballongen till oanade höjder. Real Malmö, Super-Jürgen och oraklet Zoran som uttalar sig vitt och brett om än det ena än det andra medan Lagrell gnuggar händerna av förtjusning. Men vänta nu lite....är verkligen Allsvenskan lika het som La Liga, Premier League eller Serie A? Kan det rent av vara så att våra expertkommentatorer talar i egen sak (åtminstone Schibsted eller Bonniers)?
Om vi rekapitulerar händelseförloppet är jag tyvärr tvungen att säga att vår ligas 23:e plats i UEFAs ranking känns hotad idag. Allt fler "stjärnor" lämnar landet, sedan senaste säsongsöppning finns följande inte med:
AIK - Stefan Ishizaki
Djurgården - Kim Källström
Hammarby - Kennedy Bakircioglu
Örgryte - Martin Ulander, Jeffrey Aubynn
Blåvitt - Martin Ericsson
Landskrona - Alexander Farnerud
Helsingborg - Alvaro Santos, Christoffer Andersson
Nåväl, att folk blir proffs är väl en positiv sak som bevisar Allsvenskans status? Jo, om våra stjärnor hamnat i de stora ligorna hade denna tes varit nog så riktigt. Nu är dock verkligheten snarast så att de främst fyller ut ligorna på platserna närmast över vår dvs. Norges och Danmarks. Eller så får de i bästa fall dra på sig en tröja i någon skuldtyngd obemärkt andradivisionsklubb för att uppleva det föga glamorösa i tröstlöst snedsparkande ackompanjerat av en krympande publik i ett land där de aldrig blir dyrkade som hjältar.
Det mest fantastiska av allt är dock att vi detta till trots kan överträffa förra årets publiksiffror. Vad kan då locka allt större skaror till en anrättning som blir alltmer innehållslös? Jag tror att några av följande faktorer är avgörande:
* Mediahype. Tidningarna har inte som främsta intresse att förmedla nyheter idag. Nu gäller det att sälja lösnummer till varje pris och det är inne med fotboll i Stockholm i dag. Varenda kändis (ett mediaepitet idag, skit samma vad man gjort) sitter leende på derbyna med svartgul halsduk och bedyrar att de "alltid hållit på Bajen". Vi andra tröga lantortsbor, stoppar givetvis traktorn i god tid för att bänka oss från Idrottsparken i norr till Vångavallen i söder för att vara lika fräcka som "eliten" (vad det inte så den lilla moderat-bimbon uttryckte det för några år sedan?)
* Konkurrens. Zappa var förbannat bra men numer betyder det mest att byta kanal. Till vad? En ändlös rad av intetsägande såpor, repriser, snuttifierade nyheter etc. Inte undra på att vi går ut och gör något annat. Och bedriver man då inte primitivt jordbruk (vi har ju traktorn) på någon country club så får väl en brädhög i Göteborg duga.
* Självgodhet. "Vi har visserligen förlorat någon stjärna men han ersätter vi med":
a) Junioren Y som gör magplask p.g.a. alla förväntningar
b) Landslagsspelaren M från Eldslandet som visserligen inte tränat på tre år men materialförvaltaren såg honom på stranden (och i baren) förra sommaren under semestern.
c) Gamle goe Pålle som kommer tillbaka märkt och halt efter en tioårig proffskarriär utomlands.
Vi fotbollsentusiaster tror många gånger blint på klubbens ledning oavsett vad de håller på med. Man får ju inte ifrågasätta vissa saker eftersom man då anses spotta på det allra heligast, nämligen klubbens emblem (märke).
Den här strategin som klubbledningarna använder sig av har de givetvis hämtat från näringslivet (vore konstigt annars eftersom flertalet kommer från "högsta våningen"). Ett exempel: Bilkoncernerna Glufs & Omättlig köper upp de flesta biltillverkare som finns. Sedan bygger man upp olika modeller på plattform A,B eller C med underleverantörerna D,E och F. Man behåller dock ursprungsmärkena på bilarna trots att de byggs med i stort sett samma plattform och delar. Detta för att inte någon skall upptäcka att man kunde köpt en likadan bil som bara var hälften så dyr med ett annat märke. På detta sätt kan man behålla olika kunder en viss tid till de upptäcker bluffen.
-Nåja, säger klubbledningen (Lagrell klappar åter), man får ju inte halka efter. Halka efter vadå? En urusel dokusåpa eller? Vi som varit med många år och sett att pengarna styr vilket håll spelarna går betalar ändå entré utan att alltför högljutt kräva mer för insatsen trots att spelarna utan självkritik gör det. Har allsvenskan blivit så mycket bättre (effektivare) att det motiverar dessa kostnader?
Det finns givetvis ett antal andra bakomliggande faktorer som t.ex. Religiositet (tro enl. Bill Shanklys teser/evangelier). Detta tror jag dock har mindre betydelse eftersom detta omfattar ett begränsat antal personer gladeligen skulle missa sitt eget bröllop för att sälla sig till det skrålande gänget i det isande höstregnet. Det stora flertalet följer nog strömmen så länge den är på. Ishockeyn i Stockholm är ett talande exempel på detta.
Frågan är dock om vi 14 000 eller 40 000 vid höstderbyt på Ullevi om den festligt fyllda ballongen spricker efter ett EM-fiasko? Man kan ju alltid hoppas på att klubbledningarna lärt sig att skriva kontrakt som är bra även i en nedåtgående spiral av publik- och sponsorsintäkter så att dyra spelare av typ b & c ovan kan ersättas av typ a (med fler chanser än en). Begreppet arbetsbrist kan ju inte vara helt okänt i dessa kretsar när företagen går dåligt. Långsiktighet kallas det visst.
