53 år
Hövdingen levererar en jämförelse mellan MFF:s två bästa publikår. 1950 och 2003. Han har varit på plats under båda två.
Det var en underbar försommardag 1950. Jag vandrade eller snarare sprang hemåt genom ett söndagsteksdoftande Malmö efter att vi slagit IFK Göteborg med 6-3 i allsvenskans sista seriematch.
Malmö FF hade förnedrat den övriga svenska fotbollsvärlden.
Läser man serietabellen så framgår vårt lags totala
överlägsenhet mycket tydligt.
1. Malmö FF 22 20 2 0 82-21 42
2. Jönköping 22 12 3 7 50-37 27
Vi hade ett lag som ännu var helt förskonat från den italienska proffsvärlden.Vi hade en klubb som besgrade nästan allt utländskt motstånd som besökte hemstaden. Vi hade en klubb som säkert skulle klarat sig mycket bra i CL om tävlingen då hade funnits, låt vara att vi hade undkommit krigets fasor i vårt land.
Malmöborna bjöds på en söndagsunderhållning som var i klass med det bästa dåtidens fotbollsvärld kunde
uppvisa.
Föga kunde den då tioåriga ynglingen ana att det skulle dröja 53 år innan säsongens publikrekord skulle falla.
Jubelsäsongen 49/50 slutade med ett publiksnitt på 17290 åskådare. När det rymligare Malmö Stadion sedan såg dagens
ljus trodde väl de flesta att det gamla rekordet skulle vara dödsdömt. När fotbollen i Sverige långt senare nästan var på väg att lägga sig att dö under tidigt nittiotal fanns absolut ingenting som tydde på att det uråldriga
rekordet skulle slås.
Men så hände undret. Fotbollsintresset accelererade i hela landet. Det blev åter en fest att gå på match. Vår klubbs snittpublikrekord skrivs i dag till 18715. En siffra som inte skäms för sig någonstans i fotbollsvärlden undantaget de största giganterna.
Mycket har naturligtvis hänt under alla dessa år mellan våra båda rekord. Kan man jämföra vilket rekordår som visar på det största fotbollsintresset?
Knappast.
49/50 var Malmö en mindre stad. Men konkurrensen om nöje var obefintlig. För oss småkillar var det att välja på matine på bio eller fotboll på ip. För de vuxna männen (kvinnor o flickor syntes väldigt lite på dåtidens arenor) var det fotboll eller söndagfyllan som var valalternativen.
Själv har jag allså haft glädjen att "hjälpa till" att slå bägge rekorden och jag ber er att följa med en liten stund till gamla ip åren 49/50.
Det var en heldagssyssla för oss pågar den söndagen det var hemmamatch. Först läsning av sportsidorna i tidningen ,därefter på väg till ip redan vid niotiden på morgonen.
Min start skedde från Kristianstadsgatan mitt emot en dåtidens ölhall, en av de få som faktiskt fortfarande ligger där.
Kompisgänget passerar Möllevångstorget som då tidigt på söndagsmorgonen låg så sovande och tyst som det aldrig gör i dag. Lite efter Johanneskyrkan når oss den första
matchaffichen,den där klassiska ritad av en konstprofessor från Prag som beundrade MFF efter en turné i staden.
Väl framme träffar vi andra killar i vår ålder. Vi är segersäkra,det förekommer aldrig att någon tippar ens oavgjort eller endast en uddamålsseger.
Vi blir insläppta för priset av 60 öre och rusar fram
och lägger oss bakom ena målet. Nu är det långt kvar, mycket långt kvar, till match. Matchtiden var då alltid 13.30.
Förmatcherna är många. Pojk och juniorlag avlöser varandra innan reservlaget tar planen i besittning. Samtliga MFF-lag vinner naturligtvis. Så är det, så ska det alltid va.
Nu har så smått den vuxna publiken börjat att infinna sig, nästan alla över trettio bär hatt. Det luktar cigarettrök,det doftar av solvarmt trä och av grönt gräs. Bakom oss fläktar det i vår fina klubbfana, det förväntansfulla sorlet blir allt starkare.
Timman innan huvudmatchen underhåller MFF-orkestern. Det fanns då tre klubbar som höll sig med egen blåsorkester, MFF, AIK och Elfsborg.
Så är det dags. Orkestern marcherar fram mot spelaringången, våra hjärtan ökar takten. Först ut bortalaget som seden var då. Lite tvehågset, lite skrämt. Sen står han där i mittgången till huvudläktaren. "Gripen" rättar till kepsen, kollar att de oövervinnerliga är med.
En spark på bollen ut på planen, hela MFF efter och än en gång skall malmöborna bjudas på fotbollsfest.
Att då få ligga bakom målet och nästan kunna ta på spelarna är en glädje som jag önskat att alla småkillar skulle fått uppleva i dag också. Man kände sig nästan delaktig i matchen.
Vi hade från vår plats också bra koll på matchresultattavlan. En service som var ljusår från dagens rapportering. Man hörde en telefonsignal. Vaktmästaren vände på tavlan och satte i det fördolda upp siffrorna som blivit förändrade.
Det tog tid och på något sätt upplevde jag vaktmästaren som en posör ja nästan en artist. Han visste mycket väl att han under denna sin stund var huvudaktör på den fulla arenan och agerade därefter.
Efter matchen var det språngmarch mot hemmet. Under den varma årstiden stod fönsterna ofta halvöppna i den del av staden där malmös arbetarbefolkning bodde. Vi skrek av glädje under färden, vi andades in dofterna från köken som förebådade bättre tider på vägen mot folkhemmet.
Väl hemma middag och fotbollssnack. Därefter ut på gården för att "leka" MFF:are och spela fotboll. Under tidig kväll bort till kiosken vid Jesusparken för att köpa kvällsposten som då var en kvällstidning. Redan på matchdagen kunde man alltså få läsa om matchen.
Så kunde en MFF-dag te sig för mig då när publikrekordet skrevs till 17290 personer i snitt.
I dag när jag skall se mitt o vårt kära MFF är det andra förusättningar. Jag springer inte längre till och från match kanske delvis beroende på att jag bor tio långa mil från fotbollshuvudstaden.
Buss till Malmö. Upp till den gamla modern för något till livs och promenad till stadion. Här möter mig nu ett helt annat synintryck än barndomens.
Det vimlar av folk med klubbsymboler vilket var helt obefintlig då. Massor av tjejer har också hittat till fotbollsläktaren.
Det säljs souvernirer och mat o dryck. Det är en färg och doftpalett som tar en med till sydligare breddgrader.
Väl uppe på "slipsläktaren" möter mig åsynen av vår fantastiska klack, med sin sång och entusiasm,med sitt
underbara tifo.
All eventuell trötthet i den gamla kroppen försvinner och barndomens fotbollsförväntan väcks till liv, dock tyvärr idag inte med samma segersäkerhet. Ljudinramningen från för mig alltför starka högtalare hade jag dock gärna bytit ut mot MFF-orkesterns framträdande.
Men det känns nästan ändå som om tiden hade stått stilla.
Samma stolta klubb i sina vackra ljusblå tröjor skall
spela för mig.
Ibland roar jag mig med att försöka jämföra de olika tidsepokerna under dess 53 år som det tog innan rekordet slogs.
Det verkar vara helt omöjligt att tycka att något var bättre eller sämre, endast väldigt olikt och likt. När jag menar att visst var det i stort trevligare förr så är det nog istället så att det är sin ungdom som man saknar. Men låt det nu inte gå ytterliga 53 år innan det är dags att slå nästa rekord.
Och visst var det väl lite tur att stadionfrågan inte kom till skott under 90-talets magra publikår. Nu kan vi kräva en fotbollsarena som ger möjlighet att slå nya underbara publikrekord!
